Insikt som motvikt

Läser Sanna Rayman i dagens SvD Tillgängligt och väl avvägt. Tyvärr verkar hon ha en bit kvar till insikten om att tillgänglighet är en rättighet, inte något ”eftersträvansvärt” som vi tar om och när vi känner för det och under förutsättning att det inte krockar med några andra intressen.

Är glad att som motvikt kunna dela med mig av vad två mycket kloka liberaler har skrivit om det perspektivskifte som behövs:

Hanna Gerdes
När jag läser om den nya lagrådsremissen och att ett tillgängligt samhälle är centralt för människors självbestämmande och delaktighet kan jag inte låta bli att hoppas att vi äntligen är här nu. Vid det där stora perspektivskiftet som är så efterlängtat. Perspektivskiftet som behövs i alla delar av samhället. Jag har skrivit tidigare om det tidigare. Om en omsorg som kväver och det perspektivskifte som jag tror så desperat behövs i alla delar av samhället. Bristande tillgänglighet som ny form av diskriminering

Jag tänker ofta på hur det kommer sig att det fortfarande ska vara så innerligt svårt att se att människor inte föds med ett funktionshinder. Funktionshinder är alltid en följd av brister i samhället . Hinder som kan elimineras om samhället förändras. 
Han sitter ju i rullstol – om en omsorg som kväver

Rasmus Jonlund 
Jag vet inte hur detta utanförskap känns, men jag kan föreställa mig. Jag bär också min särart, även om den är dold. Alla som någon gång har varit i någon slags liknande situation, att inte passa in, att förbises, att ingen har tänkt på dina behov, att du måste påpeka eller bekväma dig om att vara obekväm, kan ta den upplevelsen och mångfaldiga den, göra det till en återkommande permanent inslag i vardagen. Då kanske vi är på väg att förstå.  Visst är bristande tillgänglighet diskriminering

 

Tomt utanför Rosenbad i morse!?

Efter att regeringen på väg in till sina 112 senaste veckosammanträden välkomnats av Torsdagsaktionen undrar jag om de i morse tyckte det var tomt – eller skönt – att inte som de blivit vana vid mötas av aktivister med flygblad?

Torsdagsaktionen inleddes torsdagen den 1 december 2011. Regeringen hade då haft ett år och två veckor på sig att bereda remissyttrandena över Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering (Ds 2010:20). DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder tyckte det var dags att något hände, tyckte det var dags att påminna regeringen så frågan inte glömdes bort. Därför påbörjades inför internationella funktionshinderdagen 2011 ”operation droppen som urholkar stenen”. Torsdagsaktionen har inför veckans sammanträde – till statsråd och anställda på väg in till regeringskansliet – delat ut flygblad som hela tiden uppdaterats – med antal dagar det just denna torsdag gått sedan remisstiden gick ut den 19 november 2010.

Torsdagsaktionens krav var att ett förslag utifrån Ytterbergs Bortom fagert tal skulle läggas. Frågan skulle inte ännu en gång, efter två decennier, flera utredningar som kommit fram till att även Sverige borde utöka diskrimineringsskyddet till att omfatta också bristande tillgänglighet, tio år av marscher för tillgänglighet runt om i landet – se fantastiska bilder tagna av Lars Lindberg, och trots vackra ord från i stor sett alla partier, lämnas utan uppmärksamhet och falla i glömska.

Jag var med från början, dock inte fullt ut till slutet. I början var vi två-tre personer på plats på torsdagsmorgnarna. Efter tre månader utvidgades aktionen och allt fler förbund inom främst funktionshinderrörelsen ställde sig bakom. Till slut utgjordes Torsdagsaktionen av 21 organisationer. Vi fick ibland – främst inledningsvis – höra att det inte var någon idé, att vi gjorde bort oss, Neuroförbundets förbundsordförande Lise Lidbäck skrev om bland annat detta i ett blogginlägg när förslaget tillkännagivits.

Att ge upp och inte fullfölja, var det aldrig tal om. Närhelst och varhelst regeringen sammanträtt så har Torsdagsaktionen funnits på plats, också när mötena under Politikerveckan i Almedalen flyttas till Visby.

Våren 2013 anordnades – då det för första gången på tio år inte skulle genomföras några Marscher för tillgänglighet – Torsdagsaktionen XL – med en gigantisk uppslutning utanför Rosenbad denna strålande försommarmorgon.

I augusti övergick, just en torsdag, tresiffrigt till fyrsiffrigt, denna gång samlades också hundratals torsdagsaktivister – svartklädda och med ryggarna mot Rosenbad. Videoreportage från Torsdagsaktionen 1000 dagar, av Neuroförbundet, finns här. Lars Epstein skrev om Sorgklädda demonstranter utanför Rosenbad.

I september kom ett första genombrott då regeringen tillkännagav att det för första gången fanns en enighet om att lägga fram en proposition. När ansvarigt statsråd Erik Ullenhag tillkännagav detta kallade han det en delseger för Torsdagsaktionen.

I måndags var det så dags och Ullenhag kallade till presskonferens och bjöd in Torsdagsaktionen till möte på departementet.

Nu ligger inte frågan längre hos regeringen och i morse var det alltså första gången som regeringen, efter 112 sammanträden som bevakats av Torsdagsaktionen, inte fick några blå flygblad med sig in.

Jag tänker på alla dessa morgnar utanför Rosenbad, på gemenskap i kampen och kylan (det är ett riktigt blåshål där), på de som återkommit torsdag efter torsdag och på de som kommit då och då när det fungerat. På alla som twittrat, skrivit insändare, gillat och spridit på Facebook. Jag tänker på Agnetha Vikenger som troget kom och stod med mig redan innan RBU anslutit sig. Jag tänker på medlemmar från alla olika förbund som gjort resor från andra delar av landet för att vara med. Jag tänker på ”kamp”hunden Molly. Jag tänker på morgonen med minus 18 grader då vi hade med oss en statstjänsteman på studiebesök från Australien. Tack alla!

Det blev ett ställningstagande för att tillgänglighet är en rättighet, även om det satt långt inne och Erik Ullenhag och hans medarbetar fick kämpa rejält, det ska vi vara stolta över och se som en framgång.

Samtidigt – förslaget har brister, framför allt undantaget för  företag med färre än tio anställda. Därför inleds från och med tisdag den 18 mars Tisdagsaktionen utanför Riksdagen där ärendet nu kommer behandlas under våren. Jag ingår inte längre i arbetsgruppen – och måste erkänna att det är rätt skönt att inte längre vara den som ansvarar för att ta med flygbladen – men jag kommer självklart stötta Tisdagsaktionen och försöka finnas med utanför Riksdagen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frihet är också tillgänglighet

Jag vill ha ett Sverige där barn med nedsatt rörelseförmåga utvecklas tillsammans med sina syskon och kompisar ”hemma på gatan” i den skola som deras föräldrar valt. Ett Sverige där personer som använder rullstol eller rollator är en självklar syn på bussar, tunnelbana och tåg. Ett Sverige där den som inte kan använda de tillgängliga allmänna kommunikationerna har rätt till färdtjänst. Ett Sverige där den som har behov av hjälp i det dagliga livet får det utifrån sina behov och inget annat. Ett Sverige där den som kommer till arbetsförmedlingen eller en tilltänkt arbetsgivare får frågor om utbildning, kompetens, erfarenhet, talanger och drömmar. Ett Sverige där det som byggs byggs tillgängligt och användbart för alla utifrån beprövad erfarenhet och fastställda krav. Ett Sverige där också den som inte kan försörja sig har en god levnadsnivå. Jag vill ha ett Sverige där alla människors lika värde och rättigheter förverkligats.

Politik är att vilja – och av den politiker som vill krävs handling. De vackra orden omger oss. De flesta säger sig förstå och vilja arbeta för ett samhälle där vårt lika värd får genomslag. Ändå är vi långt från den drömbild jag inledningsvis målade upp. Endast 50 procent av Sveriges skolor har grundläggande tillgänglighet, hälften av landets barn och ungdomar växer upp utan att ha delat sin skoltid med någon kompis som använder förflyttningshjälpmedel. Föräldrar med nedsatt rörelseförmåga har inte möjlighet att fritt välja skola till sina barn, för vem väljer en skola där man som förälder inte kan vara närvarande, delta i föräldramöten, komma på skolavslutningen.

Sedan 1979 har vi haft lag om ”handikappanpassad” kollektivtrafik. Ändå köps fortfarande tåg och bussar in som inte alla kan resa med. Tänk om alla fordon som tagits i bruk under dessa 32 år istället levt upp till kraven! Den extremt låga sysselsättningen bland personer med funktionsnedsättning har det senaste året lyfts på den politiska dagordningen, mycket bra. Men fortfarande ses det som en sanning att funktionsnedsättning är lika med nedsatt arbetsförmåga, vilket naturligtvis inte stämmer. 1966 infördes de första kraven på tillgänglighet i svensk bygglagstiftning, men fortfarande byggs många gånger på sätt som utestänger.

Politik är att vilja – och att låta denna vilja genomsyra varje beslut om vi ska få verklig förändring. Berättelserna dyker med jämna mellanrum upp i pressen, den har blivit av med sin assistans, där har det byggts fel, där nekades någon att komma på det otillgängliga tåget. De här händelserna när vi blir behandlade annorlunda, stängs ute eller förväntas acceptera särlösningar är inga isolerade företeelser. Det sker ständigt och jag ser det som en naturlig följd av att vi ännu inte ses som den naturliga del av samhället vi är. Det sker ständigt och jag ser det som en logisk följd av hur lagar inte efterlevs, av kvarvarande strukturer som särskiljer och exkluderar, i stället för att utgå från människor självklara olikheter, och av accepterade felaktiga beslut.

Det handlar inte om okunskap, en ofta upprepad bortförklaring som jag har svårt att tro skulle vara vara tänkbar i andra sammanhang. Under decennier har vi från politiskt håll hört: ”Jag ska ta med mig det ni säger, jag tar till mig det ni berättar, ni måste hjälpa mig.”
Det handlar om att slå politiska nävar i bordet. Att ta ställning för alla människors lika värde och rättigheter och att stå för det också när det kostar.

Politik är att vilja – och vill man accepterar man inte – i bästa fall, små framsteg – i värsta fall, utveckling bakåt. Vill man höjer man sin röst och gör verklighet av de vackra orden!

Texten har tidigare varit publicerad som Gästkrönika i Folkpartiets tidning NU, nr 39 2011.
Då skrev jag som förbundsordförande för DHR.

Nu gör jag tillägget: Jag vill!
I dag som partipolitiskt aktiv och FP-kandidat till Europaparlamentet

Dagen efter

I går skrev jag om förväntningarna och spänningen inför offentliggörandet av lagrådsremissen om bristande tillgänglighet som diskriminering. Det blev en intensiv och faktiskt känslomässigt omtumlande dag med presskonferens, som jag följde via webben, följt av möte på Näringsdepartementet tillsammans med Torsdagsaktionen för att träffa statsrådet Erik Ullenhag och hans medarbetare.

Ullenhag presenterade förslaget och i den efterföljande diskussionen runt sammanträdesbordet, liksom vid gårdagens middag med tidigare medarbetare samt i sociala medier det senaste dygnet, har den återkommande frågan varit det undantag för företag med färre än tio anställda som föreslås.

Men låt mig först backa bandet lite och fastställa att det var en stor dag i går och det var ett historiskt besked som Erik Ullenhag äntligen kunde lämna. Det ska vi vara stolta över och Erik Ullenhag ska ha en eloge. Jag vet hur det slitits, jag vet hur det förhandlats, jag vet att det varit svårt att nå så här långt. Nu finns ett principställningstagande och det ska vi ta fasta på och det är stort. Det är ett historiskt steg att också Sverige får ett diskrimineringsskydd som omfattar bristande tillgänglighet!

Så till detta undantag för företag upp till en viss storlek.
Det är verkligen ett bedrövligt undantag!

Om undantaget för företag med färre än tio anställda går igenom när riksdagen antar förslaget innebär det att all den dagliga utestängningen från caféer, restauranger, butiker, frisersalonger, tandläkarmottagningar, biografer, bagerier och så vidare inte heller i fortsättningen kommer kunna kallas vid sitt rätta namn – diskriminering.

Eftersom de hinder som finns i dessa miljöer i dag till stor del redan borde ha åtgärdats enligt gällande bestämmelser om enkelt avhjälpta hinder, nybyggnadskrav vid ändring eller som nya byggnader och då diskrimineringsförbudet i sig kommer innebära att skälighetsbedömningar ska göras – så är det rätt provocerande att det inte gått att komma längre.  Jag menar att det vore ett svaghetstecken för såväl Sveriges företagare som för den svenska synen på efterlevnad av bygglagstiftningens minimikrav om vi inte ens vågar öppna för prövning.

Jag har sökt statistik för att försöka få en uppfattning om hur stor andel företag det handlar om och hittat följande på ekonomifakta.se:

Andel och antal företag per storleksklass

År 2013
Anställda Andel Antal företag
Enmansföretag 0 73,91 % 769 414
Mikroföretag 1-9 22,50 % 234 288
Små företag 10-49 3,02 % 31 405
Medelstora företag 50-249 0,48 % 4 956
Stora företag > 250 0,10 % 994
Totalt 0 – > 250 100 % 1 041 057

Källa: SCB:s Företagsdatabas
Not: Antal företag per 2013-11-30.
Not: I och med avrundning summerar andelanr ej till exakt 100 procent.

Dessa siffror visar att inte ens fyra procent av företagen kommer riskera att kunna dömas för diskriminering.

I regeringens eget underlag specificeras branschvis hur stor andel företag som kommer undantas:
– 92 procent inom handel
– 89 procent inom hotell och restaurang
– 99 procent inom kulturen
– 90 procent inom transport
– 93 procent av företag som bedriver hälso- och sjukvård

Snittet av denna beräkning ger 7,5 procent som omfattas, alltså högre än i sammanställningen ovan – men det är fortfarande oacceptabelt lågt.

I sitt inlägg Det blev ett lagförslag ändå – men med brister konstaterar Lars Lindberg att motsvarande undantag efter företagsstorlek inte gjorts i vare sig USA, Storbritannien eller Norge.

Det är fantastiskt bra att vi får in bristande tillgänglighet i diskrimineringslagstiftningen – men kampen måste helt klart gå vidare, även personer med funktionsnedsättning behöver, som Ingrid Burman uttalade i Dagens Arena i går, klippa håret ibland.

Tillgänglighet är både en rättighetsfråga och ett vinnande koncept!

3 mars 2014 – ett historiskt datum för ett tillgängligt Sverige

Vaknar denna måndag full av spänd förväntan och en tilltagande pirrighet. När jag slår på mobilen som legat på laddning har jag missade telefonsamtal, sms och hejarop från vänner och familj som tagit del av morgonens nyhet.

I dag ska ett lagförslag som så många kämpat för så länge äntligen presenteras. Frågan har funnits på den politiska dagordningen, om än ofta längst ned i högen eller till och med långa tider förflyttad till pappersinsamlingen, i snart hela 25 år.

Klockan tio håller ansvarigt statsråd, integrationsminister Erik Ullenhag, presskonferens.  – ”Det är ett sätt att markera att självklara åtgärder för tillgänglighet inte ska ses som en gåva från goda givare utan en rättighet. Ett tillgängligt samhälle är centralt för människors självbestämmande och delaktighet.” skriver han i SvD i dag.

Jag stannar upp och till morgonkaffet gör jag en resa bakåt. Jag tänker på alla som kämpat och kämpar för ett tillgängligt Sverige. Jag tänker på att flera av de jag mött i gemensamt arbete för ett samhälle som byggs utifrån våra skilda förutsättningar, utifrån den mänskliga mångfalden, inte bara lärt mig allt jag kan utan också blivit vänner för livet. Jag tänker på alla Marscher för tillgänglighet som anordnats runt om i landet. Jag tänker på alla torsdagsmorgnar som Torsdagsaktionen stått utanför Rosenbad i kyla och blåst. Jag tänker på allt jobb och all kraft som lagts ned politiskt, på alla enskilda politiker som många gånger kämpat helt eller nästan ensamma i sitt eget parti. Jag tänker på Erik Ullenhag som jag vet slitit för detta och som gjort det för att han tror på det. Jag tänker på att kampen spelar roll.

Jag tänker att oavsett om lagrådsremissen visar sig ha mycket övrigt att önska och oavsett min ståndpunkt att om man tvingats kompromissa för mycket så är det bättre att vänta, är det som sker i dag om en timme då ett kontoret förslag presenteras, en delseger för alla oss som tror på och jobbat för ett ställningstagande för ett samhälle utformat efter oss människor.

En mycket bra genomgång av frågans hantering i Sverige, skriven av en av mina nära vänner i kampen Lars Lindberg, finns på hans blogg.

Här och nu med min kaffekopp tillåter jag mig att njuta och känna historiens vingslag. Oavsett att vi inte kommer nå ända fram utan kampen måste fortsätta inser jag att dagen i dag, måndagen den 3 mars 2014, för alltid kommer vara ett historiskt datum för ett tillgängligt Sverige.

Jag tror på människan

Jag tror på människan. Jag tror på människans uppfinningsrikedom, vilja att lösa problem, vilja att göra gott och att stötta andra. Jag tror att vi alla som individer, med rätt förväntningar, stöd, krav och uppmuntran kan åstadkomma mirakel och jag tror att vi tillsammans kan förflytta berg.

Jag tror också på politiken som kraft som vi människor kan använda för att göra just detta – ha förväntningar, uppmuntra, ställa krav och stötta. Jag tror på politiken för att åstadkomma mirakel och flytta berg.

I dag skriver Tove Lifvendahl i sin krönika När folket underställer sig politiken om att det i politiken går en skiljelinje mellan uppfattningar om människan som i grunden stark eller svag och beroende på hur vi ser på det avgörs vår syn på politikens roll. Jag tror inte på den förenklade bilden. Vare sig av verkligheten eller som mål.

Jag tror dock, precis som Tove Lifvendahl, att människan är stark. Men min övertygelse är att vi når längst med en kombination av människotro, frihet, eget ansvar OCH utjämnande av ojämlika förutsättningar. Jag vill bestämma själv och jag är fullkomligt övertygad om att jag själv vet bäst vad som är bäst för mig och att jag ska ha rätt att göra mina egna val och ta ansvar för dem. Samtidigt vet jag att det som Tove skriver om den vite, heterosexuelle mannen tyvärr stämmer och att vi behöver politik som möjliggör för alla människor att ta eget ansvar och vara fria. Det handlar om att ha mänskliga rättigheter i fokus och ett tydligt medborgarrättsperspektiv så att också de som inte passar in normen har möjlighet att påverka, välja och ta ansvar.

Självständighetsiver och envishet räcker inte när skilda grundförutsättningar, lagstiftning och strukturer gör skillnad på folk och folk. Det räcker inte för att förändra när vi exempelvis bokstavligt och bildligt bygger samhället så att vissa garanterat inte kommer in genom dörren.

Därför Tove Lifvendahl, samtidigt som jag delar din brinnande tro på människan och individen, tillhör jag en av de som lyssnat och lyssnar efter vilka grupper som nämns i regeringsförklaringen – därför att jag vet att det behövs politiska ställningstaganden för att alla ska släppas in så långt att de kan göra egna val och för att jag vet att den som inte syns/synliggörs inte finns.

Good enough

blogg100-logotype-300x256

Varför bestämde jag mig för att vara med i årets omgång av #blogg100?
Varför? Hur ska jag få till detta?

Hela morgonen har tankarna kretsat kring vad dagens inlägg ska handla om men alla idéer förkastats.
– Det ämnet skulle jag kunna skriva om, men – då borde jag göra en massa research och det har jag inte tid med nu.
– Jag skulle kunna skriva om det – men är det intressant för någon annan än för mig?
…och så vidare.

Och sedan är det ytterligare 99 som ska till… 

Samtidigt vet jag att när jag väl är inne i bloggande så blir bloggen en naturlig plats för intryck, upplevelser, händelser och inte minst för åsikter som måste uttryckas, för allt det som hela tiden kantar och utgör livet.

Jag har i alla fall kommit så långt att jag bestämt mig för att inte ha något specifikt tema, vare sig för själva bloggutmaningen eller för min nystartade bloggplats.

För vilket skulle det vara?
En MR-blogg?
En mångfaldsblogg?
En funktionshinderpolitisk blogg?
En feministisk blogg?
En socialliberal blogg?
En EU-blogg?
En blogg om Design för alla?
En tillgänglighetsblogg?
En hållbarhetsblogg?
En blogg om påverkansarbete?
En blogg om kommunikation?
En blogg om sociala medier?
En blogg om matlagning?
En blogg om katter?
En blogg om böcker/film/teater?
En blogg om inredning?
En modeblogg?

Nej – för mig är ingen människa vare sig en ö eller indelad i olika ämnen och kategorier utan vi är alla en produkt av det som omger oss, det vi möter genom livet och de val vi gör. Jag är ju alla dessa delar och så många fler. Så den här nya bloggen mariajohansonblog.wordpress.com kommer återspegla allt detta.

Därmed konstaterar jag att första inlägget får vara avklarat. Inget som går till historien, inget som kommer spridas och delas. Men nog så viktigt – jag är igång och kan släppa prestationsångesten – det är good enough – för att istället njuta av denna första vårlördag den 1 mars 2014.

Med blogg igen

Har under de senaste månaderna, sedan jag i och med att jag lämnade uppdraget som förbundsordförande för DHR och inte längre ”äger” DHR-bloggen, saknat bloggen som kanal. Det har blivit en del Facebookinlägg av längre karaktär – mer blogglämpade – och många gånger har tanken om att sätta upp en blogg igen fladdrat förbi.

Nu, med en ny omgång av #blogg100 som startar 1 mars som inspiration och push, har jag äntligen kommit till skott och lagt upp denna enkla blogg. Jag kommer skriva om livet i stort och smått, det kommer säkert bli en hel del tillgänglighet, en hel del politik och annat som fångar mitt intresse och som jag därför hoppas kanske någon annan också är nyfiken på eller har åsikter om.

Välkommen!