I går skrev jag om förväntningarna och spänningen inför offentliggörandet av lagrådsremissen om bristande tillgänglighet som diskriminering. Det blev en intensiv och faktiskt känslomässigt omtumlande dag med presskonferens, som jag följde via webben, följt av möte på Näringsdepartementet tillsammans med Torsdagsaktionen för att träffa statsrådet Erik Ullenhag och hans medarbetare.

Ullenhag presenterade förslaget och i den efterföljande diskussionen runt sammanträdesbordet, liksom vid gårdagens middag med tidigare medarbetare samt i sociala medier det senaste dygnet, har den återkommande frågan varit det undantag för företag med färre än tio anställda som föreslås.

Men låt mig först backa bandet lite och fastställa att det var en stor dag i går och det var ett historiskt besked som Erik Ullenhag äntligen kunde lämna. Det ska vi vara stolta över och Erik Ullenhag ska ha en eloge. Jag vet hur det slitits, jag vet hur det förhandlats, jag vet att det varit svårt att nå så här långt. Nu finns ett principställningstagande och det ska vi ta fasta på och det är stort. Det är ett historiskt steg att också Sverige får ett diskrimineringsskydd som omfattar bristande tillgänglighet!

Så till detta undantag för företag upp till en viss storlek.
Det är verkligen ett bedrövligt undantag!

Om undantaget för företag med färre än tio anställda går igenom när riksdagen antar förslaget innebär det att all den dagliga utestängningen från caféer, restauranger, butiker, frisersalonger, tandläkarmottagningar, biografer, bagerier och så vidare inte heller i fortsättningen kommer kunna kallas vid sitt rätta namn – diskriminering.

Eftersom de hinder som finns i dessa miljöer i dag till stor del redan borde ha åtgärdats enligt gällande bestämmelser om enkelt avhjälpta hinder, nybyggnadskrav vid ändring eller som nya byggnader och då diskrimineringsförbudet i sig kommer innebära att skälighetsbedömningar ska göras – så är det rätt provocerande att det inte gått att komma längre.  Jag menar att det vore ett svaghetstecken för såväl Sveriges företagare som för den svenska synen på efterlevnad av bygglagstiftningens minimikrav om vi inte ens vågar öppna för prövning.

Jag har sökt statistik för att försöka få en uppfattning om hur stor andel företag det handlar om och hittat följande på ekonomifakta.se:

Andel och antal företag per storleksklass

Källa: SCB:s Företagsdatabas
Not: Antal företag per 2013-11-30.
Not: I och med avrundning summerar andelanr ej till exakt 100 procent.

Dessa siffror visar att inte ens fyra procent av företagen kommer riskera att kunna dömas för diskriminering.

I regeringens eget underlag specificeras branschvis hur stor andel företag som kommer undantas:
– 92 procent inom handel
– 89 procent inom hotell och restaurang
– 99 procent inom kulturen
– 90 procent inom transport
– 93 procent av företag som bedriver hälso- och sjukvård

Snittet av denna beräkning ger 7,5 procent som omfattas, alltså högre än i sammanställningen ovan – men det är fortfarande oacceptabelt lågt.

I sitt inlägg Det blev ett lagförslag ändå – men med brister konstaterar Lars Lindberg att motsvarande undantag efter företagsstorlek inte gjorts i vare sig USA, Storbritannien eller Norge.

Det är fantastiskt bra att vi får in bristande tillgänglighet i diskrimineringslagstiftningen – men kampen måste helt klart gå vidare, även personer med funktionsnedsättning behöver, som Ingrid Burman uttalade i Dagens Arena i går, klippa håret ibland.

Tillgänglighet är både en rättighetsfråga och ett vinnande koncept!