Vaknar denna måndag full av spänd förväntan och en tilltagande pirrighet. När jag slår på mobilen som legat på laddning har jag missade telefonsamtal, sms och hejarop från vänner och familj som tagit del av morgonens nyhet.

I dag ska ett lagförslag som så många kämpat för så länge äntligen presenteras. Frågan har funnits på den politiska dagordningen, om än ofta längst ned i högen eller till och med långa tider förflyttad till pappersinsamlingen, i snart hela 25 år.

Klockan tio håller ansvarigt statsråd, integrationsminister Erik Ullenhag, presskonferens.  – ”Det är ett sätt att markera att självklara åtgärder för tillgänglighet inte ska ses som en gåva från goda givare utan en rättighet. Ett tillgängligt samhälle är centralt för människors självbestämmande och delaktighet.” skriver han i SvD i dag.

Jag stannar upp och till morgonkaffet gör jag en resa bakåt. Jag tänker på alla som kämpat och kämpar för ett tillgängligt Sverige. Jag tänker på att flera av de jag mött i gemensamt arbete för ett samhälle som byggs utifrån våra skilda förutsättningar, utifrån den mänskliga mångfalden, inte bara lärt mig allt jag kan utan också blivit vänner för livet. Jag tänker på alla Marscher för tillgänglighet som anordnats runt om i landet. Jag tänker på alla torsdagsmorgnar som Torsdagsaktionen stått utanför Rosenbad i kyla och blåst. Jag tänker på allt jobb och all kraft som lagts ned politiskt, på alla enskilda politiker som många gånger kämpat helt eller nästan ensamma i sitt eget parti. Jag tänker på Erik Ullenhag som jag vet slitit för detta och som gjort det för att han tror på det. Jag tänker på att kampen spelar roll.

Jag tänker att oavsett om lagrådsremissen visar sig ha mycket övrigt att önska och oavsett min ståndpunkt att om man tvingats kompromissa för mycket så är det bättre att vänta, är det som sker i dag om en timme då ett kontoret förslag presenteras, en delseger för alla oss som tror på och jobbat för ett ställningstagande för ett samhälle utformat efter oss människor.

En mycket bra genomgång av frågans hantering i Sverige, skriven av en av mina nära vänner i kampen Lars Lindberg, finns på hans blogg.

Här och nu med min kaffekopp tillåter jag mig att njuta och känna historiens vingslag. Oavsett att vi inte kommer nå ända fram utan kampen måste fortsätta inser jag att dagen i dag, måndagen den 3 mars 2014, för alltid kommer vara ett historiskt datum för ett tillgängligt Sverige.