Jag tror på människan. Jag tror på människans uppfinningsrikedom, vilja att lösa problem, vilja att göra gott och att stötta andra. Jag tror att vi alla som individer, med rätt förväntningar, stöd, krav och uppmuntran kan åstadkomma mirakel och jag tror att vi tillsammans kan förflytta berg.

Jag tror också på politiken som kraft som vi människor kan använda för att göra just detta – ha förväntningar, uppmuntra, ställa krav och stötta. Jag tror på politiken för att åstadkomma mirakel och flytta berg.

I dag skriver Tove Lifvendahl i sin krönika När folket underställer sig politiken om att det i politiken går en skiljelinje mellan uppfattningar om människan som i grunden stark eller svag och beroende på hur vi ser på det avgörs vår syn på politikens roll. Jag tror inte på den förenklade bilden. Vare sig av verkligheten eller som mål.

Jag tror dock, precis som Tove Lifvendahl, att människan är stark. Men min övertygelse är att vi når längst med en kombination av människotro, frihet, eget ansvar OCH utjämnande av ojämlika förutsättningar. Jag vill bestämma själv och jag är fullkomligt övertygad om att jag själv vet bäst vad som är bäst för mig och att jag ska ha rätt att göra mina egna val och ta ansvar för dem. Samtidigt vet jag att det som Tove skriver om den vite, heterosexuelle mannen tyvärr stämmer och att vi behöver politik som möjliggör för alla människor att ta eget ansvar och vara fria. Det handlar om att ha mänskliga rättigheter i fokus och ett tydligt medborgarrättsperspektiv så att också de som inte passar in normen har möjlighet att påverka, välja och ta ansvar.

Självständighetsiver och envishet räcker inte när skilda grundförutsättningar, lagstiftning och strukturer gör skillnad på folk och folk. Det räcker inte för att förändra när vi exempelvis bokstavligt och bildligt bygger samhället så att vissa garanterat inte kommer in genom dörren.

Därför Tove Lifvendahl, samtidigt som jag delar din brinnande tro på människan och individen, tillhör jag en av de som lyssnat och lyssnar efter vilka grupper som nämns i regeringsförklaringen – därför att jag vet att det behövs politiska ställningstaganden för att alla ska släppas in så långt att de kan göra egna val och för att jag vet att den som inte syns/synliggörs inte finns.