För tre år sedan, så här i slutet av maj månad, hade jag det stora förtroendet att väljas till ordförande för Lika Unika. Det har varit intensiva, lärorika, slitsamma och glädjefyllda år och jag vill tacka för att jag tillsammans med er fått vara en liten pusselbit i denna fina samarbets organisation, en ära minst sagt.
Vi lever i en tid av tekniska landvinningar och förbättrade levnadsvillkor. Samtidigt omges vi av mörka rubriker, både i omvärlden och i vår närhet, också in på bara skinnet utifrån neddragningar och tillbakagång när det gäller möjligheten att leva som andra. Vi lever på många sätt i en paradox. Det ska bli intressant att se hur framtiden återberättar, analyserar och också dömer oss och vår tid. Mitt i detta har Lika Unika en viktig uppgift och en roll att fylla, en viktig plats i svensk funktionshinderrörelse och inte minst i svensk MR-rörelse.
Alla är vi lika unika och mänskliga rättigheter ska gälla alla. Vi ska kunna delta i samhällslivet, göra våra egna val, bestämma över vår tillvaro – oavsett om vi uppfyller normen om funktionalitet eller inte. Att personer med funktionsnedsättning är en naturlig del av den mänskliga mångfalden är inte bara självklart, det slås också fast i FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Vi människor har, i just detta att vi är människor, så mycket gemensamt. Skrapar man på ytan och har ett nyfiket sinnelag så blir det uppenbart att de där stämplarna, facken och kategoriseringarna vi lätt kan hamna i blir allt mindre framtränade när vi lär känna varandra. Det gäller också inom rörelsen. Samma berättelser om utestängning, om exkludering, om kamp för rätten till delaktighet, kamp för att räknas med, kamp för att få föra vår egen talan kommer igen överallt. För några veckor sedan var vi från Lika Unika och medlemsförbunden på Historiska Museet och såg utställningen ”100% kamp – Sveriges historia”. I samtalen vid den efterföljande middagen framträdde likheterna trots skilda erfarenheter så tydligt och ännu en gång påmindes vi om att vi har mer som förenar än som skiljer oss åt, om vikten av att se det och att använda oss av våra gemensamma drömmar även om de inte ser exakt likadana ut i varje detalj.
Jag har precis läst ut Margareta Perssons bok ”Gamla synsätt spökar än” om funktionshinder genom tiderna. Den är, liksom utställningen 100% kamp, tung att ta till sig. Men den påminner också om att förändring är möjlig. Jag tror vi måste kunna vår historia, jag tror vi måste känna till också det mest smärtsamma, det som gör att man inte orkar läsa mer än några sidor i taget för att det letar sig under huden. Jag tror vi måste veta vad som ligger bakom för att kunna förändra vår framtid. Och vi behöver sätta levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning i relation till strömningar i samhället i övrigt, i relation till livsvillkoren generellt för personer utan funktionsnedsättning.
Vi står inför en valrörelse. Ja, den har väl egentligen redan börjat. För oss som samhällsengagerade och politiska nördar borde det vara högtid. Samtidigt tror jag att vi är många som är oroade för utvecklingen av det politiska samtalet och av de politiska vindar som blåser, oroade för vilket valresultat det kan komma att bli. Därför är det så viktigt att vi som står för alla människors lika värde, vi som står för icke-diskriminering, vi som står för mänskliga rättigheter inte backar, inte är tysta, utan istället tar plats och anger riktning.
Åren går lätt in i varandra och ibland kan det kännas som om vi gör precis samma sak om och om igen, som om allt vi gör är att stå och stampa. Jag har under början av det här året haft anledning att extra noga gå igenom och sätta mig in i Lika Unikas utveckling under den tid som passerat sedan bildandet. Åtta och ett halvt år är en kort tid för en folkrörelse, men fram träder en bild av en samhällsförändrare som definitivt inte står och stampar. Fram träder en bild av något helt annat. En bild av en liten uppstickare, om än bestående av flera av funktionshinderrörelsens äldsta förbund med stolta traditioner och lång historia. En uppstickare som tar för sig, hittar sin roll och som i dag – inte ens ett decennium efter bildandet – blivit en efterfrågad samtalspartner och aktör. Det tycker jag att vi alla ska vara stolta över och påminna oss om när det ibland kan upplevas motigt i vårt gemensamma uppdrag för förändring.
Några påtagliga framgångar under den tid Lika Unika funnits och vilka Lika Unika definitivt varit en viktig del av är bland annat att vi nu står i begrepp att äntligen också i Sverige få en oberoende MR-institution, något som funnits med i Lika Unikas arbete från början. Att det äntligen pågår en översyn av det stigmatiserande begreppet och synsättet ”nedsatt arbetsförmåga” något som Lika Unika kämpat för i alla år. Att bristande tillgänglighet sedan 2015 är en diskrimineringsform och att undantaget för företag med färre än tio anställda, vilket var en kompromiss för att få igenom lagändringen, sedan början av maj är borttaget. Att funktionsmaktsordningen finns i instruktionen till nybildade Jämställdhetsmyndigheten. Att Lika Unika för första gången är officiell programarrangör vid MR-dagarna i höst. Och sist men inte minst, att vi står inför projektstart av Lika Unika Akademi – vårt första Arvsfondsprojekt, med syfte att utbilda oss själva för att sedan kunna utbilda civilsamhället i övrigt, myndigheter och näringsliv, om funktionshinderperspektivet och Agenda 2030.
Min uppmaning till Lika Unika och till medlemsförbunden nu när jag tackar för mig blir: Ta vara på dessa positiva och starka vindar av engagemang och framsteg som trots mörka tider blåser för mänskliga rättigheter, använd dem. Ta vara på Lika Unika, nyttja kraften i så väl den gemensamma samlade kunskapen hos förbunden som i Lika Unika som etablerad aktör på MR-området. Ta vara på kraften i Cross Disability, det är tillsammans vi förändrar framtiden, tillsammans inom Lika Unika och tillsammans med andra inom funktionshinderrörelsen och också inom MR-rörelsen i stort.
Lycka till med allt det spännande som står för dörren. Vi ses på barrikaderna i kampen för mänskliga rättigheter!
Med stort tack till Lika Unikas medlemsförbund, styrelse och kansli för åren som gått.
Wilma, Majsan och Kalle är några av de ledarhundar jag via deras hussar och mattar, ledarhundsförare, träffat genom åren. I dag, den 25 april, är det Internationella ledarhundsdagen och jag vill passa på att uppmärksamma dessa fyrbenta källor till frihet och självständighet.
Knappt 300 ledarhundar och ledarhundsförare finns i Sverige. Men tyvärr utestängs de från många ställen, så den självständighet som ges med ena handen tas tillbaka med den andra. Lagstiftningen måste tydliggöra att det är diskriminering. Det har ännu inte prövats som en form av diskriminering på grund av bristande tillgänglighet, men för mig är det solklart att så borde vara fallet.
Finn Hellman beskriver och visar pedagogiskt i sin film den skillnad det inneburit för honom att använda ledarhund istället för endast vit käpp. Han berättar om hur mycket smidigare, säkrare och snabbare han tar sig fram. Filmen är textad. Filmen visar Finn och hans ljusa labrador i vardagen, på väg mellan ställen i stadsmiljö, på tunnelbanan och så vidare. Det finns också inklippta bilder där Finn läser punkskrift, inklippta flaggor från länder där det är uttalat förbjudet att diskriminera på grund av ledarhund.
SLHF, Sveriges Ledarhundsförare där Finn är aktiv i styrelsen är stödmedlem i Lika Unika.
Kanske är en förändring på gång? Glädjande visar nämligen den undersökning Lika Unikas medlemsförbund Synskadades Riksförbund SRF gjort genom att ställa frågor till riksdagsledamöter ett starkt stöd bland de som svarade, både för rätten till ledarhund och för möjligheten att också kunna ta sig runt i samhället med sin ledarhund.
Jag blev nekad att köpa ett glas vin, utan förklaring om varför och utan att erbjudas annat. Tydligt var dock att ägaren inte ville servera mig och att han ville att jag skulle gå någon annanstans. Jag vill inte tro att det berodde på att jag är rullstolsanvändare, men jag kan tyvärr inte hitta någon annan förklaring och vill därför göra en anmälan om diskriminering på grund av funktionsnedsättning, med hänvisning till diskrimineringslagen (2008:567).
Så inleder jag den diskrimineringsanmälan jag lämnade in till Diskrimineringsombudsmannen, DO, efter att jag för första gången i mitt liv nekades service, nekades att handla och istället viftades bort. Det var obehaglig upplevelse och så här skrev jag på min Facebook några minuter efter det inträffade:
Är arg och fortfarande helt chockad. Har aldrig varit med om något liknande. I eftermiddag föreläst för DHR på förbundskansliet i Farsta och sedan gjort några ärenden. Ville ta ett glas vin. Gick till Restaurang Sam & Co Thai Wok mitt i Farsta C. Frågade, även om jag insåg att de nog inte hade det, efter rosévin. Mannen bakom disken skakade på huvudet och log och gjorde nekande gester med händerna. Jag bad då om vitt vin. Men då visade sig de nekande gesterna stå för att han inte ville servera mig. Jag blev helt ställd. Frågade varför. Frågade efter chefen. Han var chefen. Varför han inte ville servera mig ville han inte svara på. Jag försökte få kontakt med några av övriga i personalen. De tittade bort. Ingen besvarade min fråga. Jag gick därifrån helt förstummad, chockad, arg. Mötte vakter som han kallat på. Va!? Vem kallar på vakt på grund av mig? Samtalade en stund med vakterna som var trevliga, förstående och som uppmuntrade när jag sa att jag kommer anmäla restaurangen för diskriminering.
Fler än 500 personer reagerade på mitt Facebook-inlägg och vad som hänt spreds. Jag blev efter några dagar kontaktad av lokaltidningen Mitt i Söderort som intervjuade mig om händelsen. Då hade jag dessutom gjort min anmälan till DO och reportern tog del av den. När reportern kontaktar restaurangen fanns plötsligt en förklaring till det inträffade. Bartendern sa till tidningen att jag varit full och därför inte blivit serverad. Nekades vin – anmäler krog för diskriminering.
Det stämmer inte. Jag har därför nu kompletterat min anmälan med underlag som visar hur jag tillbringade eftermiddagen. Med bevis för vad jag gjorde timmarna före jag blev avvisad från Sam & Co, en redogörelse för tider och platser för arbete och ärenden samt intyg från personer jag mötte. Min anmälan inklusive komplettering kan du läsa på Anmälningstjänsten.
Det var förfärligt att bli oskyldigt anklagad för något som inte stämmer och att detta besked kom till mig via en reporter och i efterhand gjorde det nästan ännu värre. En efterkonstruktion som presenterades som sanning när restaurangen insåg att händelsen uppmärksammats, när de förstod att man inte får diskriminera på grund av funktionsnedsättning, ett sätt att rädda sitt eget skinn genom att istället hänvisa till sitt ansvar för att inte servera den som är berusad. Det är så jag analyserar det.
För mig var detta första gången, men jag vet att det är alltför vanligt att personer med funktionsnedsättning avvisas med hänvisning till att de skulle vara onyktra. Berättelserna om personer med balanssvårigheter eller med påverkat tal som nekas att beställa för att de skulle vara berusade är många. Det är naturligtvis oacceptabelt. Driver man restaurang eller bar och har serveringstillstånd följer en skyldighet att ta ansvar för vilka man serverar eller ej, däri ligger också ett ansvar att kunna skilja på sluddrigt tal på grund av funktionsnedsättning och på sluddrigt tal på grund av att personen är påverkad.
Jag har dock stor erfarenhet av att bli diskriminerad och utestängd, det sker ständigt och då genom otillgänglighet. Kan man verkligen jämföra det? Kan man jämföra ett byggfel med att någon inte vill ha en i sin restaurang? Jag hävdar det. Det är visserligen två olika former av diskriminering, men de bygger på samma idéer och synsätt, på en världsbild där personer med funktionsnedsättning inte är välkomna på samma villkor. Vare sig det är i byggprocessen eller i verksamhetsdriften besluten som leder till utestängning fattas. Besluten om att strunta i byggreglerna, strunta i kraven på ljudmiljö och på teleslinga, strunta i kraven på möjlighet att orientera sig, strunta i överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och allergiförbundet om ledarhundar – eller som här en bartender som försöker stänga ute den han inte ser som önskvärd, så är det samma sak. I vardagen möts jag och många med mig ständigt av en rad tillgänglighetbrister varav det stora flertalet inte borde finnas där om lagar och regler efterlevdes. Bakom de hindren finns också någon som haft ett val och som då valt att utestänga, valt att diskriminera.
Skillnaden är att den diskrimineringen ofta sker bakom ett skrivbord eller i ett beslutsärende. Den som diskriminerar står inte ansikte mot ansikte med de som hen med sitt pennstreck, sin namnteckning eller sin beställning bestämmer sig för ska utestängas. Skillnaden var att vid detta tillfälle stod jag öga mot öga med den som ville utestänga mig.
Jag hoppas, för alla de som ständigt känner oro för om de ska bli serverade eller ej, för alla de som oroas för om de ska avvisas eller ej, för alla de som är vana vid att mötas av nekande med hänvisning till att de är onyktra när de bara råkar ha en funktionsnedsättning och inte vill annat än leva sina liv som andra, för att frågan skall synliggöras och diskrimineringen uppmärksammas, – att DO tar upp fallet och driver det.
Dela gärna denna text. Hjälp gärna till att skapa uppmärksamhet och opinion i frågan. Tillsammans förändrar vi. Om inte vi gör det, vem ska då? Tack!
För att hedra förintelsens offer, för att hedra de som överlevde, för att påminna om vad som kan ske när vi graderar människor. I lördags eftermiddag, på förintelsens minnesdag, tände jag en ljuslykta vid minnesceremonin på Raoul Wallenbergs torg.
När jag står där, bland hundratals andra svartklädda i den kalla och mörka januarieftermiddagen som lyses upp av de färgglada ljuslyktorna som placerats av oss, en och en, på de svarta stenkonstverken på torget, är tankarna många.
Jag tänker på att denna minnesdag, som utropades av FN år 2005, fortfarande är relativt ung och förundras över att den inte instiftades tidigare. Jag tänker på vilken tur det är att den ändå kom då den kom, de senaste åren har vi sett en skrämmande förändring av hur förintelseförnekare och hatare åter tagit plats i det offentliga rummet på ett sätt i alla fall jag inte kunde föreställa mig skulle ske igen. Samtidigt påminner jag mig om att vi andra, vi är så många gånger fler.
Jag tänker på de överlevande som fortfarande är i livet, på plats framför scenen denna dag som alltid, gråhåriga, värdiga. Jag tänker på hur jag i slutet av sommaren, i samband med en filmvisning i riksdagen, fick tillfälle att lyssna till, hälsa på och byta några ord med Hédi Fried, ett möte och ett minne jag alltid kommer bära med mig. Jag tänker på samtalet i Nyhetsmorgon samma förmiddag, om porträttserien Witnesses av fotografen Mikael Jansson som kommer visas i höst på Kulturhuset. Svartvita foton av kvinnor och män som överlevde förintelsen och koncentrationslägren.
Jag tänker på det gemensamma ansvar vi har att minnas, att berätta vidare, att vara vaksamma mot samhällsförändringar och att stå upp för alla människors lika värde, på riktigt. Oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, ålder, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck.
Det går aldrig att säga att hat mot någon annan inte angår en själv. Historien – och med skrämmande tydlighet också vår samtid – visar att det är samma mekanismer som sorterar, hatar och förintar – oavsett utifrån vilka kriterier.
För funktionshinderrörelsen är minnet av förintelsen naturligtvis starkt kopplat till de fasansfulla försöken att utrota människor med funktionsnedsättning som Nazityskland iscensatte. Jag tror kunskapen om utrotningarna behöver nå fler och bredare.
”När det inte finns kraft kvar att kämpa för den egna hälsan, finns inte längre rätten att leva!” Det skrev Hitler 1924-25 i självbiografin Mein Kampf. Bollen var i rullning, gränserna förflyttades och sedan kunde utrotningen av personer med funktionsnedsättning ta sin början.
1939 års Kinderaktion skulle ta ihjäl barn som förklarades icke livsdugliga eller livsovärdiga. Aktion T4 som skedde 1940 till 1941 riktades mot vuxna personer med funktionsnedsättning. Under åren 1939 till 1945 mördades mellan 120 000 och 200 000 människor med olika funktionsnedsättningar av nazisterna. På Forum för Levande Historia kan du läsa mer om Aktion T4.
På Hörselskadades Riksförbunds Facebook-sida delas ett svartvitt suddigt fotografi av Horst Engelhardt, med uppmaningen: Glöm honom inte. ”Han var sju år när han mördades på en anstalt för ”defekta” i Nazityskland. Idag, på #Förintelsensminnesdag, tänker vi på Horst och alla andra hörselskadade och döva som föll offer för den systematiska utrotningen av människor som ansågs ”livsodugliga” – såväl barn som vuxna med fysiska och psykiska funktionsnedsättningar. Av Horst finns bara ett suddigt foto kvar, men han påminner oss om att respekten för människovärdet måste värnas igen och igen. Kampen för mångfald, delaktighet och jämlikhet går vidare.”
Det är smärtsamt och gör nästan fysiskt ont att ta del av historiens skeenden och av berättelserna. Men vi måste. Vi får inte blunda för det som skett och vi får inte blunda för det som sker i dag. Paralleller till dagens samhällsdebatt om människors lönsamhet kontra kostnader, om att dela in och anklaga utifrån grupptillhörighet, om att dra in rättigheter, finns det allt för många. Både här i Sverige och internationellt och utifrån flera indelningar, kategoriseringar och stämplar. Jag tror det är viktigt att känna till sin historia för att förstå sin samtid och kunna möta och arbeta för en bättre framtid.
Jag upprepar orden från HRF: Kampen för mångfald, delaktighet och jämlikhet går vidare.
Lika Unika var inbjudet att medverka med ett anförande och här följer det jag hade tänkt säga. Tyvärr hann jag inte riktigt i mål innan de fem minuterna var slut men jag väljer att ändå publicera hela texten nedan:
– Vad kan du inte? – Vilka problem medför din funktionsnedsättning? – Vad är du dålig på? – Vad är det för fel på dig?
Vi måste istället börja möta ungdomar, unga kvinnor och män med funktionsnedsättning, med – Vad kan du? – Vad vill du? – Vilken utbildning har du? – Vilka talanger, vilken kompetens har du? – Vad är du bra på?
Rapporten ”Vägen till arbete för unga med funktionsnedsättning” visar det vi från rörelsen, det vi med funktionsnedsättning länge hävdat och upprepat och upprepat: Det behövs ett nytt fokus i arbetsmarknadspolitiken!
Många, också unga, har självklart kompetens och förmåga att ta ett vanligt jobb. Ett jobb utan lönestöd. Lönebidrag och särskilda satsningar behövs, men det är inte där vi hittar lösningen. Vi måste se till individen. Vi måste, som vår egen rapport från Lika Unika heter, börja Se förmågan!
Sveriges åtaganden utifrån FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, är glasklara: Staten har ett ansvar. Personer med funktionsnedsättning har rätt till arbete på lika villkor och detta ska förverkligas bland annat genom att Staten ska skydda och främja den rätten genom att vidta ändamålsenliga åtgärder, däribland lagstiftning, Staten har ett ansvar att anställa personer med funktionsnedsättning inom det offentliga, Staten har ett ansvar att säkerställa skälig anpassning när det gäller arbetsplatser. Den FN-kommitté som bevakar efterlevnaden av denna vår konvention har dessutom till Sverige framfört kritik mot användandet av begreppet ”nedsatt arbetsförmåga.
Verkligheten, den ser inte riktigt ut som de här glasklara åtagandena. Den består av särlösningar, särlösningar som första och ofta enda svar från politik och myndigheter om hur problemet att så många med funktionsnedsättning står utanför arbetsmarknaden ska lösas. Staten som arbetsgivare är sämst i Sverige när det gäller att anställa personer med funktionsnedsättning. Inget av de hittills sex fall om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering vid rekrytering till arbete som varit uppe i Arbetsdomstolen har dömts till den arbetssökandes fördel.
Det går oftast inte att säga det som finns som ett mantra ”person med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga”. För oss alla, funktionsnedsättning eller ej, beror arbetsförmågan på vilka arbetsuppgifter vi ska göra, på förutsättningarna vi har med oss i form av utbildning och erfarenheter, på förutsättningarna runt omkring och på arbetsplatsen, på tillgång till till exempel teckenspråkstolk, tekniska lösningar som behövs och en lokal det går att komma in i. Om de förutsättningarna finns där är det absolut inte självklart att funktionsnedsättningen medför nedsatt arbetsförmåga.
Det handlar istället om förväntningar, vilka förväntningar vi har på varandra som medmänniskor, vilka förväntningar som finns från politik och lagstiftare på medborgare och aktörer – myndigheter, arbetsgivare, arbetstagare, ungdomar med funktionsnedsättning, vilka förväntningar vi alla som individer har på oss själva oavsett roll.
När fokus är problemen, när man inte efterfrågas, när ens kompetens och utbildning avfärdas bara för att man inte kan se, för att man är teckenspråkig, använder hörapparat eller inte kan gå, då är det lika korkat som att tro att en person utan funktionsnedsättning, oavsett utbildning, kompetens och erfarenhet kan ta vilket jobb som helst.
Nej – det som måste till är att vi ser individen, ser förmågan, ser ungdomar med funktionsnedsättning som de resurser de är, att vi tar åtagandena enligt konventionen på allvar, att vi skrotar det negativa och stigmatiserande begreppet och synsättet ”nedsatt arbetsförmåga”, att vi tar krafttag mot diskrimineringen i arbetslivet, att vi står upp för ett tillgängligt samhälle där alla kan ta sig fram, ta del av information, kommunicera – oavsett funktionsförmåga, att staten som arbetsgivare tar åtagandena enligt konventionen, artikel 27 g, på allvar, att politiken tar sitt ansvar för att synliggöra ungdomar med funktionsnedsättning inom arbetsmarknadspolitiken och i arbetsmarknadsdebatter.
Vi måste kunna ha två tankar och följa två parallella spår samtidigt. Dels den generella arbetsmarknadspolitiken, lagar, att leva som vi lär. Dels det individuella stödet – exempelvis lönebidrag men också andra insatser som inte först och främst kanske är kopplade till arbete men som möjliggör alternativt utestänger. Jag tänker då på tillgång till hjälpmedel som fungerar och utifrån behov, personlig assistans eller ej, ledsagning eller ej, hörselteknisk utrustning av olika slag eller ej, tillgång till teckenspråkstolk eller ej, bilstöd eller ej, parkeringsmöjligheter eller ej, färdtjänst eller ej, tillgänglig kollektivtrafik eller ej.
Vi måste avslutningsvis ta bort synliga och osynliga, uttalade och outtalade trösklar som utestänger ungdomar. Ungdomar med funktionsnedsättning är en självklar och viktig del av framtiden och vi måste säkerställa att tjejer får samma möjligheter som killar, att inte eventuella stöd fördelas olika beroende på kön.
Ungdomar med funktionsnedsättning har samma drömmar om sin framtid och har samma rätt till en framtid som alla ungdomar!
Tack för att Lika Unika bjöds in hit att medverka i dag.
– – –
Här kan du se webbsändningen från utfrågningen, den är tyvärr inte textad.
Vi är mitt i en samhällsomvälvande förändring. Kvinnors utsatthet, den utbredda sexismen och den kollektiva gemensamma kunskapen om många mäns beteende är på väg upp till ytan, den håller på att bli allmän. Tillsammans säger vi kvinnor i Sverige och världen nej, nu är det nog. Jag tror vi ser något historiskt hända. Ingen kommer åter kunna säga att hen inte visste, inte anade, inte förstod.
Det här skapar självklart oro, det väcker känslor, det väcker minnen hos den som blivit utsatt. Många har kommit ut offentligt med sin berättelse. Det finns också de som delar sina erfarenheter i de slutna och trygga rum som skapats i olika grupper i sociala medier, kanske är det första gången man sätter ord på vad man varit med om. Jag finns i några av dessa slutna grupper och det är smärtsam läsning, hur är det då inte för den som beskriver sin egen upplevelse, som levt med den och kommer fortsätta leva med sina minnen. Det finns också de som inte vågar ge sig till känna, inte ens i de sammanhangen, som är rädda för att det ska komma ut, som är rädda för repressalier.
Och det handlar inte enbart om våldtäkt. Vägen dit kan vara lång, kantad av överskridna och förskjutna gränser. Jag tror vi är många, som liksom jag, under de senaste månaderna haft anledning att fundera ordentligt över vårt eget agerande. Var sätter jag mina gränser? Hur gör jag om jag ser eller misstänker något? Hur agerar jag som vän, medmänniska, kollega, medresenär? Jag säger inte att jag alltid gjort eller gör rätt. En avart i spåren av berättelserna är när de inte blir trodda eller förminskade. ”Det var väl inte så farligt, han har ju bett om ursäkt, det blev ju ingen fällande dom.” Varje sådan ansats att bagatellisera någons upplevelse är ett övergrepp i sig. Det måste vi påminna varandra om. Vi ska stötta, inte stjälpa. Vi ska ha förändring, inte sopa under mattan.
Vid Lika Unikas sammanträde i november antog styrelsen ett uttalande om att bryta tystnadskulturen. Vi har alla ett ansvar att reagera och agera. Självklart förekommer sexuella trakasserier också inom vår rörelse. Självklart är kvinnor med funktionsnedsättning utsatta, i sin vardag och både utom och inom rörelsen. Det vet vi och vi ska inte tysta ned det.
Som förtroendevalda företrädare i en rörelse där vi arbetar med mänskliga rättigheter och värderingar har vi ett särskilt ansvar. Bland våra medlemsgrupper finns kvinnor, och också män, som många gånger och i så väl vardagliga som speciella situationer, befinner sig i underordning och beroende. Därför är det extra viktigt att vi är tydliga, att vi lever som vi lär.
Eller som Linnéa Claeson skriver i en kommentar på Instagram, under @assholesonline: ”98% av alla sexuella övergrepp begås av pojkar och män. Sexuellt våld och mäns våld mot kvinnor återfinns i alla länder, i alla kulturer, i alla samhällsklasser, i alla yrkesgrupper och typ i alla åldrar. Vi måste ta tag i det lilla och i det stora, vi måste sopa framför vår egen dörr först. I’m starting with the man in the mirror osv…”
Kanske såg du precis som jag filmen En man som heter Ove, som gick på SVT under julhelgen?
En scen som fortfarande berör mig starkt, trots att det nog var tredje gången jag såg filmen, är scenen där Ove mitt i natten åker till skolan där hans hustru sökt jobb. I mörkret snickrar han ihop en ramp, i vinkel och med med vilplan, för att hans älskade Sonja som blivit rullstolsanvändare efter en bussolycka under utlandssemestern ska kunna komma in och ut ur byggnaden. En berättarröst säger samtidigt: – ”På den tiden var inte skolorna handikappanpassade. De ville inte ens bygga en ramp så att Sonja kunde börja.” Min bedömning är att ”den här tiden” i detta fall är sjuttiotalet.
I dag börjar vårterminen efter jullovet 2017/2018 och landets skolor fylls åter av elever, lärare och annan skolpersonal. Det heter att vi har fritt skolval i Sverige. Men det stämmer inte i verkligheten. Alla barn och ungdomar kan inte fritt välja skola utifrån kriterier som var kompisar och syskon går, specialinriktning som man själv är intresserad av, goda resultat och hög kvalitet eller närhet till hemmet.
Därför skrev också Skolverket i rapporten ”Tillgängliga lärmiljöer” från 2016 att skolhuvudmän och skolor skiljer sig så mycket åt vad gäller hur man agerar för att åstadkomma en tillgänglig lärmiljö för elever med funktionsnedsättning att det i realiteten inte kan sägas vara fråga om ett lika fritt skolval för elever med funktionsnedsättning som för elever i allmänhet. Och, betonade Skolverket: ”Detta trots att skolförfattningarnas regleringar gäller alla huvudmän för grundskolor.”
Vi har fortfarande en stor andel skolor i Sverige som rent fysiskt utestänger med exempelvis exkluderande trappor och de ”som inte vill bygga ramper”.
Dagen för julafton publicerade Mitt i en artikel om Maja som går i sexan i Kungsängen. Än så länge fungerar det hjälpligt genom att hon kan komma in genom en sidoingång istället för genom den otillgängliga huvudentrén och genom att toalettbesök förläggs till lågstadiets byggnad på andra sidan skolgården. Efter sommarlovet, när Maja börjar högstadiet, kommer det dock bli problem om inte huvudentréns fyra trappsteg åtgärdas och den trasiga trapphissen upp till högstadiets våningsplan lagas.
I Specialpedagogiska skolmyndighetens enkätundersökning hösten 2013 instämde endast hälften av de drygt 600 tillfrågade rektorerna helt i påståendet att de erbjöd en tillgänglig förskola eller skola. Uppskattningen, att ungefär hälften av landets grund- och gymnasieskolor utestänger genom att inte ha ens grundläggande tillgänglighet återkommer och har så gjort i flera undersökningar, det verkar vara en nivå som kommit för att stanna om inte krafttag tas. Det är alltså inte endast ett problem som hör hemma i filmens 70-tal, eller i min egen skoltid under 70- och 80-talen, utan något som fortfarande är högaktuellt, nästan fyra decennier senare.
När vi pratar om tillgänglighet i skolan handlar det bland annat om den fysiska miljön, att kunna ta sig fram, att kunna orientera sig, att det är bra ljudmiljö, att man får tillgång till tillgängliga och användbara läromedel och hjälpmedel som behövs för att man ska kunna vara delaktig under sin skoldag, i så väl undervisning som mellan lektionerna.
I Majas fall tvistar kommunen och friskolan om vem som skall betala för att skapa den tillgänglighet, som enligt mig borde funnits där från början. Vi behöver en ändring av skollagen, det ska inte vara möjligt att starta och bedriva undervisning i otillgängliga lokaler.
Barnombudsmannen menade i sin rapport Respekt (2016) att då barn med funktionsnedsättning inte har samma möjlighet att välja skola som andra barn är det diskriminering enligt artikel 2 i barnkonventionen. I konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, är respekten för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning en av de inledande allmänna principerna. Staterna ska vidare, enligt artikel 7 vidta alla nödvändiga åtgärder som behövs för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning fullt ut åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn och i artikel 24, om utbildning, fastslås att staterna ska säkerställa att skälig anpassning erbjuds utifrån personliga behov.
Även om barn med just nedsatt rörelseförmåga endast haft skolplikt sedan 1962 i Sverige borde vi utifrån såväl funktionshinderpolitiska mål, skollagen, konventioner och plan- och bygglagen ha kommit så mycket längre när det gäller tillgängligheten.
Tills vi nått dit att det är så självklart som det borde vara tycker jag att skolan i Kungsängen borde anmälas för diskriminering i form av bristande tillgänglighet. När det gäller skolor, alla undervisningsformer, och arbetsplatser finns ett särskilt stort ansvar enligt diskrimineringslagen. Detta är inskrivet som ett varaktighetsrekvisit. Det vill säga, när det finns en varaktig relation mellan den som blivit diskriminerad och den som diskriminerar har den som bedriver verksamheten högre skyldighet att vidta åtgärder. När det gäller Maja kan jag inte tolka annat än att det är just så. Maja har gått på skolan sedan andra klass så man har dessutom haft många år på sig, inte enbart att bygga den varaktiga relation som lagen talar om, utan också att planera för hennes fortsatta skolgång genom de olika stadierna.
I somras yttrade vi oss från Lika Unika över de två remisserna från Skolkommissionen om Samling för skolan – Nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35).
Trots ett gediget arbete, trots statistik och politiskt satta mål som visar på skevheten så saknades ett funktionshinderperspektiv i kommissionens arbete och insikten om att tillgänglighet och användbarhet lägger grunden och förutsättningarna för skoltiden och för skolresultaten uteblev. På vår webb kan du läsa Lika Unikas skolplattform och våra yttranden över just Samling för skolan.
Själv var jag för några vintrar sedan tillbaka på min gamla landsortsskola där jag gick i mellanstadiet, för jubileumsfest. Förutom att träffa alla gamla klasskompisar och återuppliva minnen från skoltiden var det en fantastisk känsla att denna gång, 30 år senare, kunna gå in samma entré som de andra och använda hiss. Istället för att som då det begav sig med hjälp av min elevassistent använda varurampen och gå genom skolköket. Den känslan borde varenda elev i Sverige som har en funktionsnedsättning ha rätt att få uppleva, under sin skoltid.
Land ska med lag byggas. Det är grundläggande, ska så vara och måste så vara. Men, när en myndighet driver allt till högsta instans och då våra domstolar uppenbarligen inte har kunskap om vare sig LSS intentioner, historiken eller Sveriges åtaganden utifrån CRPD har vi nu nått ett läge där det är lätt att förlora tron på juridiken och på politiken, som inte agerar. Det är farligt. Tilltron till lagarna, tilltron till demokratin, tilltron till systemet och till att det genom politisk påverkan är möjligt att förändra verkligheten och framtiden till det bättre och öka människors livsval och livsmöjligheter är grundläggande.
Funderar på vilka ord jag ska välja. ”Kris.” ”Gör om, gör rätt.” ”Nu får det vara nog.” ”Katastrof.” Allt är redan taget. Den har pågått länge. Nedmonteringen. Men aldrig har det väl varit närmare total kollaps än nu. Att till och med Försäkringskassan tillskriver regeringen om sin oro för utvecklingen visar hur långt nedmonteringen fått gå. Samma Försäkringskassa som drivit på genom att överklaga och driva till domstol, övertolkat de domar som kommit och sedan hänvisat och ursäktat de allt fler som faller ur systemet med ”rättsutveckling och ”praxis”. Själva lagen har inte ändrats. Inga parlamentariska beslut har fattats för att driva på i denna riktning av försämring. Men inga parlamentariska beslut har heller fattats för att sätta stopp.
De senaste dagarna har mitt Facebookflöde fyllts av hjärtskärande desperata rop på hjälp från vänner som inte vet om de kommer kunna fullfölja sina studier, fortsätta arbeta, träna, träffa vänner, vara förälder, vän och partner – allt det som de flesta tar för givet. Tar för givet utan en gnagande oro för att Försäkringskassan och/eller Sveriges domstolar nästa gång det är dags för omprövning kanske inte alls tycker ska vara det givna längre. Vänner som uttrycker att de paralyseras av rädsla. Rädsla att friheten ska tas ifrån dem, rädsla för serviceboende istället för den egna bostaden. En okänd granne på andra sidan väggen, istället för maken bredvid i sängen.
Jag upprepar, detta sker här och nu trots att själva lagen, LSS, inte har ändrats. Den gäller fortfarande och förarbetena gäller fortfarande. Där kan man läsa: ”Det övergripande målet för LSS är att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra i sin ålder, trots funktionshindret. Syftet är alltså att åstadkomma jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Genom insatserna ska man förebygga och minska följderna av funktionshindret. Insatser ska grundas på behov som den enskilde själv finner angelägna att få tillgodosedda för att kunna leva ett så självständigt och oberoende liv som möjligt, så likt ett liv som andra personer utan funktionshinder i samma ålder.”
Starka ord om frihet, av frihet. Om den största frihetsreform vi kanske någonsin sett och kommer få se. En reform som Försäkringskassan och domstolarna, med regeringen som åskådare, nu monterar ned.
Det har varit många turer genom åren. Och visst inleddes försämringarna redan under tidigare regeringar. Men de har eskalerat i ett rasande tempo längs ett sluttande plan. Det började på allvar när finansministern i Ekot ställde grupper emot varandra, en av våra namnkunnigaste politiska journalister hakade på och kallade assistansen för gökunge. Så kom regleringsbrevet till Försäkringskassan inför 2016, med uppdrag att minska kostnadsutvecklingen – alltså en uppmaning till en myndighet om att bedömningar och lagtolkningar av denna rättighetslag inte längre ska göras utifrån av riksdagen stiftade lagar utan utifrån ekonomiska hänsyn, landets budget.
Våra domstolar har inte bjudit denna politiska svängning det motstånd jag menar att juridiken ska göra om vi skall hållas oss till att land ska med lag byggas.
Det senaste dråpslaget och det som kan komma att innebära slutet om inget nu sker är domen i somras från Högsta förvaltningsdomstolen som visserligen inte påverkar rätten till assistansersättning men som innebär att många som har assistansersättning kan komma att få färre timmar. – Vår uppfattning är att domen kommer att få svåröverskådliga konsekvenser för stat, kommun och enskilda personer, säger Försäkringskassans rättschef Eva Nordqvist. Vi har därför skrivit till regeringen för att uppmärksamma dem på dessa konsekvenser. Domen består av två delar. Den första berör ett enskilt fall. Den andra består av ett generellt uttalande som säger att assistentens insats ska ha en ”direkt och konkret koppling till ett individuellt behov av hjälp i det dagliga livet”. – En slutsats som kan dras av detta är att vänta aldrig i sig kan räknas som kvalificerad hjälp. Det betyder att så kallad väntetid, beredskap och tid mellan preciserade hjälpbehov vid aktiviteter utanför den plats där den enskilde regelbundet vistas aldrig kan ge rätt till assistansersättning. Det kan vara situationer när assistenten endast väntar på att den försäkrade ska behöva hjälp, till exempel under biobesök, sammanträden eller träningsaktiviteter, säger Eva Nordqvist.
Då är vi alltså tillbaka på ruta ett, eller kanske till och med på ruta noll. Bortom självständighet, självbestämmande, bortom möjligheten att leva som andra, med jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet.
Regeringen har uppenbarligen svikit sitt uppdrag och sitt ansvar, men skulle vad jag förstår kunna agera genom att tillsätta en snabbutredning. Domstolarna har inte hållit emot, stått upp för rättigheterna. Återstår gör då lagstiftaren, riksdagen. Jag hoppas att riksdagen förstår vad som nu sker och konsekvenserna av det Försäkringskassan beskriver. Jag förutsätter att riksdagen när de förstått går till handling och agerar. Här ser vi initiativ från tre partier: Liberalerna KU-anmälde ansvarig minister 19 oktober 2017. Vänsterpartiet har bjudit in till blocköverskridande samtal, 26 oktober, och nu i kväll, 30 oktober, meddelar Kristdemokraterna att de begär riksdagsdebatt om den personliga assistansen.
Vi får inte, även om risken är överhängande just nu, tappa tron på vare sig politiken eller juridiken eller påsunt förnuft. Vi måste, tillsammans, bryta den här utvecklingen. Tillsammans måste vi skapa en så kraftfull opinion att varken riksdag eller regering kan stå emot. Hur ska vi annars kunna leva med oss själva, om vi inte gjorde allt vi kunde medan tid var?
Nu har jag fått ihop min rapport från sommarens statspartsmöte och sänt in den till socialdepartementet. Här kan du, i detta första inlägg i vår ordförandeblogg, ta del av mina inledande reflektioner. (Se rapporten nedanför detta blogginlägg.)
”Detta var mitt fjärde statspartsmöte. Jag slogs som vid tidigare tillfällen av det mäktiga i att människor från hela världen samlas i FN, med fokus på att förverkliga CRPD, med fokus på förändring för att flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning ska få samma möjligheter och rättigheter, med fokus på en hållbar utveckling som inte lämnar någon efter utan innefattar ett funktionshinderperspektiv. Det finns en kraft och en styrka i detta. Det är ett privilegium att få delta och en utmaning i att väl hemma igen i det dagliga arbetet försöka förmedla denna samlade styrka och den kraft som samhörigheten ger. För hur gör vi för att det inte ska stanna inom de slutna FN-väggarna? Hur gör vi för att sprida kraft till alla vars rättigheter och möjligheter det handlar om? Hur gör vi för att nå fler och för att sprida kunskap och engagemang till alla som måste vara delaktiga och vidta åtgärder för att målen och åtagandena ska förverkligas?
Vi har på många sätt en positiv utveckling och ökad medvetenhet och kunskap i vår värld om hur det ser ut och om vad som behöver göras. Samtidigt blev det denna gång väldigt tydligt att vi nu lever i en orolig tid med krafter som bromsar utvecklingen och som till och med vill se en tillbakagång för mänskliga rättigheter. Därför tror jag det är viktigare än någonsin att vara tydlig med att rättigheter för personer med funktionsnedsättning handlar om just mänskliga rättigheter och att arbeta tillsammans som en MR-rörelse, parallellt med det specifika funktionshinderpolitiska arbetet.
När det gäller just själva statspartsmötets genomförande hörde jag denna sommar för första gången, och från flera länders representanter, om hur FN-administrationen nu upplevs göra det svårare för staterna att ta med civilsamhällesrepresentanter i sina delegationer. Detta är självklart något som måste uppmärksammas och påtalas från Sveriges regering. En viktig del i konventionen är samarbetet med funktionshinderrörelsen och jag vill passa på att ge en eloge till Sveriges regering som tar med rörelsen i delegationen.
Något annat som jag tycker blev väldigt tydligt i år var de stora variationerna i kvalitet när det gäller side-event. Att teknik fungerar är förstås grundläggande, att mikrofon används och att skrivtolkningen går att följa gör det lättare för alla. När det inte fungerar blir det utestängande och otillgängligt. Vid sidan av teknik och tillgänglighet till information och möjlighet att kunna kommunicera krävs också tydligt upplägg och en väl insatt moderator som leder föredragningar och diskussion framåt. Det goda mötet i gemensamt engagemang får inte hindras av otydlighet kring vem den som talar är eller av frågetecken om vad denna lägger fram, är det forskningsresultat, är det visioner framåt eller är det praktiskt pågående arbete och aktuell politik? Representerar den som talar funktionshinderrörelsen, är den forskare, jurist eller statstjänsteman? Jag vet inte hur riktlinjerna som går ut till den som anordnar ett side-event ser ut, men jag tror det finns stor utvecklingspotential för att höja kvaliteten. Vid tillfällen som detta – där många av oss inte dagligen talar det språk som används – så blir betydelsen av tillgänglighet extra påtaglig, för alla. Det är milsvid skillnad på möjligheten att ta till sig och hänga med i vad ett seminarium handlar om mellan de gånger då man får en sittplats vid ett bord att ställa datorn på, har möjlighet att se den skrivtolkade texten som stöd till den talade och man får tillgång till en av öronkåporna där ljudet förstärks och det går att få översättning till vissa språk.
Avslutningsvis, något som jag tar med mig som det största framgången och förhoppningen från statspartsmötet 2017 är hur allt fler personer med funktionsnedsättning tar plats internationellt på höga positioner inom politik, myndigheter och i civilsamhället utanför funktionhinderrörelsen. Jag tänker på Världsbankens, Internationella Röda Korsets och FNs talespersoner, jag tänker på Kanadas minister och rådgivare. Jag tänker på Egyptens många parlamentariker med funktionsnedsättning. Det ger hopp och det påminner om att vi har mycket kvar att göra här hemma i Sverige när det gäller att ta plats men också släppas in på beslutande befattningar inom partipolitiken, i statsförvaltningen och i civilsamhället vid sidan av funktionshinderrörelsen.”
Maria Johansson ordförande Lika Unika 2015-2018
Rapport från statspartsmöte utifrån konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i FN, New York 12-15 juni 2017
Delegationsombud Maria Johansson, ordförande Lika Unika #cosp10
Sammanfattande reflektioner
Detta var mitt fjärde statspartsmöte. Jag slogs som vid tidigare tillfällen av det mäktiga i att människor från hela världen samlas i FN, med fokus på att förverkliga CRPD, med fokus på förändring för att flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning ska få samma möjligheter och rättigheter, med fokus på en hållbar utveckling som inte lämnar någon efter utan innefattar ett funktionshinderperspektiv. Det finns en kraft och en styrka i detta. Det är ett privilegium att få delta och en utmaning i att väl hemma igen i det dagliga arbetet försöka förmedla denna samlade styrka och den kraft som samhörigheten ger. För hur gör vi för att det inte ska stanna inom de slutna FN-väggarna? Hur gör vi för att sprida kraft till alla vars rättigheter och möjligheter det handlar om? Hur gör vi för att nå fler och för att sprida kunskap och engagemang till alla som måste vara delaktiga och vidta åtgärder för att målen och åtagandena ska förverkligas? Vi har på många sätt en positiv utveckling och ökad medvetenhet och kunskap i vår värld om hur det ser ut och om vad som behöver göras. Samtidigt blev det denna gång väldigt tydligt att vi nu lever i en orolig tid med krafter som bromsar utvecklingen och som till och med vill se en tillbakagång för mänskliga rättigheter. Därför tror jag det är viktigare än någonsin att vara tydlig med att rättigheter för personer med funktionsnedsättning handlar om just mänskliga rättigheter och att arbeta tillsammans som en MR-rörelse, parallellt med det specifika funktionshinderpolitiska arbetet.
När det gäller just själva statspartsmötets genomförande hörde jag denna sommar för första gången, och från flera länders representanter, om hur FN-administrationen nu upplevs göra det svårare för staterna att ta med civilsamhällesrepresentanter i sina delegationer. Detta är självklart något som måste uppmärksammas och påtalas från Sveriges regering. En viktig del i konventionen är samarbetet med funktionshinderrörelsen och jag vill passa på att ge en eloge till Sveriges regering som tar med rörelsen i delegationen.
Något annat som jag tycker blev väldigt tydligt i år var de stora variationerna i kvalitet när det gäller side-event. Att teknik fungerar är förstås grundläggande, att mikrofon används och att skrivtolkningen går att följa gör det lättare för alla. När det inte fungerar blir det utestängande och otillgängligt. Vid sidan av teknik och tillgänglighet till information och möjlighet att kunna kommunicera krävs också tydligt upplägg och en väl insatt moderator som leder föredragningar och diskussion framåt. Det goda mötet i gemensamt engagemang får inte hindras av otydlighet kring vem den som talar är eller av frågetecken om vad denna lägger fram, är det forskningsresultat, är det visioner framåt eller är det praktiskt pågående arbete och aktuell politik? Representerar den som talar funktionshinderrörelsen, är den forskare, jurist eller statstjänsteman? Jag vet inte hur riktlinjerna som går ut till den som anordnar ett side-event ser ut, men jag tror det finns stor utvecklingspotential för att höja kvaliteten. Vid tillfällen som detta – där många av oss inte dagligen talar det språk som används – så blir betydelsen av tillgänglighet extra påtaglig, för alla. Det är milsvid skillnad på möjligheten att ta till sig och hänga med i vad ett seminarium handlar om mellan de gånger då man får en sittplats vid ett bord att ställa datorn på, har möjlighet att se den skrivtolkade texten som stöd till den talade och man får tillgång till en av öronkåporna där ljudet förstärks och det går att få översättning till vissa språk.
Avslutningsvis, något som jag tar med mig som det största framgången och förhoppningen från statspartsmötet 2017 är hur allt fler personer med funktionsnedsättning tar plats internationellt på höga positioner inom politik, myndigheter och i civilsamhället utanför funktionhinderrörelsen. Jag tänker på Världsbankens, Internationella Röda Korsets och FNs talespersoner, jag tänker på Kanadas minister och rådgivare. Jag tänker på Egyptens många parlamentariker med funktionsnedsättning. Det ger hopp och det påminner om att vi har mycket kvar att göra här hemma i Sverige när det gäller att ta plats men också släppas in på beslutande befattningar inom partipolitiken, i statsförvaltningen och i civilsamhället vid sidan av funktionshinderrörelsen.
Nedan följer en kort genomgång och redogörelse från de sessioner och side-event jag deltog eller medverkade i.
Måndag 12 juni 2017, kl 10.00 – 18.00
Forum för civila samhället
Opening session: 10.00 am -10.25 am
Remarks from a representative of the Civil Society Coordination Mechanism, the Chair of the Conference of States Parties Bureau, others TBC.
Session one: 10.30 am – 12.30 pm
”Nothing about us, without us” Practical implementation of CRPD Article 4.3
Funktionshinderrörelsen internationellt har en nyckelroll i utveckling och förändring – från medicinskt perspektiv och välgörenhetssyn – till ett rättighetsperspektiv, säger FNs särskilda rapportör Catalina Devandas när hon talar under denna första session.
Ja, visst är det så!
Och, vi måste se till att på allvar själva frigöra oss från gamla och förlegade synsätt och själva föregå med gott exempel och tydlighet, lägger jag till.
”Leaving No-One Behind”: Adressing multiple and intersecting forms of discrimination within the disability community
* Identity and international agreements: case study of the CRPD and the UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples
* We for She: addressing gender inequality in the disability movement * The future generation: what youth with disabilities want us to know
Om konventionens styrka och möjligheter och också ansvar och skyldighet för oss alla att ständigt påminna om att flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning är en del av den mänskliga mångfalden. Om att det för de som växer upp nu och för kommande generationer måste vara självklart att vi människor har olika kön eller könsidentitet, olika sexuell läggning, kommer från olika delar av världen och att några av oss har funktionsnedsättning.
Intressant panelsamtal om ett intersektionellt synsätt.
Själv vill jag som vanligt slå ett extra slag för Artikel 3, Allmänna principerna, med vilka vi kommer väldigt långt:
a) respekt för inneboende värde, individuellt självbestämmande, innefattande frihet att göra egna val samt enskilda personers oberoende,
b) icke-diskriminering,
c) fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället,
d) respekt för olikheter och accepterande av personer med funktionsnedsättning som en del av den mänskliga mångfalden och mänskligheten,
e) lika möjligheter,
f) tillgänglighet,
g) jämställdhet mellan kvinnor och män,
h) respekt för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning och respekt för funktionsnedsatta barns rätt att bevara sin identitet.
Något annat som fastnat lite extra denna förmiddag är Ioannis Vardakastanis starka inlägg från panelen före, om att vi ständigt, för verklig förändring och för att vi ska få våra mänskliga rättigheter, måste föra kampen och påminna om att vi har samma rättigheter som personer utan funktionsnedsättning. Det är alltid personer utan funktionsnedsättning vi måste jämföra våra möjligheter och rättigheter med.
Efter lunch presenterades ett afghanskt projekt med kvinnor med fysiska, synliga funktionsnedsättningar som genom sport, lek och fysisk träning får förbättrat självförtroende, genom att man anordnar säkra, skyddade platser där de kan träna och leka utan insyn och utan att bli utstötta och uttittade. Sorgligt att det ska vara så, men jag förstår och det är uppenbart att projektet sprider hopp.
Måndag 12 juni 2017, kl 18.30 – 20.30
IDA/Australien – mottagning
Intressanta samtal med representanter från IDA, med representanter från Australiens FN-representation samt återseenden med representanter från kvinnoorganisationer i Kanada och initiativtagare till det statement som antogs vid statspartsmötet 2012, om att fortsättningsvis på något sätt alltid lyfta jämställdhet.
Tisdag 13 juni 2017
Invigning
Högtidligt med tal av FNs tidigare generalsekreterare Ban Ki-moon och sång.
Värt att notera att staternas delegationer placerats utan tanke på att de kunde ha ombud som inte kan använda trappor. Organisationerna däremot hade placerats på plant golv. Detta ordnades sig och efter ingripande från Christina Velander fick hela svenska delegationen flytta till en tillgänglig bänk.
Media and persons with disabilities – How to change attitudes through media
Side-event om mediernas roll i arbetet med attitydförändring
Med utgångspunkt i CRPDs artikel 8 om medvetandegörande om situationen för personer med funktionsnedsättning och artikel 5 om jämlikhet och icke-diskriminering är avsikten att diskutera strategier på lokal, nationell, regional och internationell nivå för att stödja positiva bilder och motverka stereotyper.
Första halvan av detta side-event var oerhört intressant med proffsiga föreläsare som på ett enkelt sätt förklarade kommunikationens grundregler, vikten av att sticka ut med något annorlunda än det mottagaren än van vid för att vara intressant och nå fram. Tre framgångsrika kampanjer som alla på olika sätt bröt mot reglerna gicks inledningsvis igenom.
2012 var trenden att visa skådespelare eller idrottsmän/kvinnor bredvid en person med downs syndrom, det stannade vid det, men var det intressant?
Istället provade man nu ett nytt grepp i samband med beställning inför ”Integration day”, utifrån beställning om att ”Promote the inclusion of people with downs syndrome in society”. Välkända företags reklamfilmer med kända miljöer och stories gjordes om, exakt likadant, men med personer med downs syndrom.
Dear future mom, en film som spreds i sociala medier också här i Sverige. En film för att informera blivande mödrar om hur ett liv med downs syndrom kan bli. Frågan mamman i filmen ställde sig var ”What kind of life will my son have?” Bäst att svara på detta var naturligtvis de det handlade om, frågan ställdes till unga vuxna personer med downs syndrom i hela världen och dessa svar klipptes ihop.
Filmen spreds som en löpeld, den väckte uppmärksamhet och den väckte känslor – man pratade om något som ingen pratar om.
Skrämmande och talande är att filmen tyvärr förbjöds i Frankrike.
Det tredje exemplet var en annan film som också blev viral, ”Not special needs”. Unga personer med downs syndrom berättar, genom att illustrera tokiga och orealistiska situationer, att deras önskningar och behov inte är ”special” utan de har samma önskningar och behov som vi alla har utifrån att vi är människor.
De tre exemplen ovan blev framgångsrika, de använde ett språk och en form vi inte är vana vid och de kombinerade innovation och mod, var den förklaring som föreläsaren gav.
Tyvärr var fortsättningen av seminariet inte lika lätt att ta till sig, presentationer som inte var särskilt väl förberedda och direktöversättning som inte riktigt fungerade.
Avslutningsvis blev det bättre igen, då Catalina Devandas Aguilar presenterade siffror om förväntningar samt forskning kring attityder.
Därefter var jag på förmöte inför kvällens nordiska seminarium anordnat av Nordiskt Välfärdscenter.
13 juni 15.00 – 16.30, konferensrum 11
The Global Action on Disability (GLAD) Network: Coordinating action among the donor community
Intressanta diskussioner och problematisering kring hur vi vet vad vi gör och vad vi bör göra, hur vet vi att vi når dem som har funktionsnedsättning och hur vet vi att vi inte lämnar någon bakom? Om fortsatt och pågående institutionalisering, förväntningar på att räknas med, om hur vi styr om för att förverkliga Agenda 2030, om vilka som är inkluderade och vilka som inte är inkluderade i internationella och lokala integrationsprogram, om att Nothing about us without us måste bli verklighet. Om vikten av att plattformar och policy uttalat inkluderar exempelvis flickor och kvinnor med funktionsnedsättning.
13 juni 18.15 – 20.00, konferensrum 12
Statistics for monitoring the implementation of CRPD and SDG’s in the Nordic Region – resources for Governments and NGOs
Seminarium anordnat av norska regeringen, Nordiskt välfärdscenter och Nordiska ministerrådet. Statistik som verktyg för att mäta levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning används av flera länder i Norden. Det har varit en metod även före ratificeringen av konventionen och Agenda 2030.
Seminariet leddes av Charlotte V McClain-Nhlapo från Världsbanken och det var första gången NVC arrangerade ett side-event i samband med ett statspartsmöte. Jag vill rikta ett särskilt tack till Maria Montefuscooch Kai Koivumäkiför ett mycket bra event och viktiga diskussioner som behöver föras och hållas vid liv.
Efter inledning av Norges statssekreterare fick vi lyssna till föredragningar av myndighetsrepresentanter från fyra av de nordiska länderna.
Vi har kommit lite olika långt i frågan och angriper den på lite skilda sätt. MFDs generaldirektör Malin Ekman Aldenberättade om myndighetens uppföljningssystem, om de årliga rapporterna och om den panel av personer med funktionsnedsättning som med regelbundenhet får digitala enkäter att besvara – med myndighetens avsikt att skapa sig en bild av hur personer med funktionsnedsättning upplever sin situation. Som Malin framhöll – dessa resultat måste sedan analyseras och kunna sättas i och förstås i sitt sammanhang.
Jag var som en av tre representanter från funktionshinderrörelsen i Norden ombedd att avslutningsvis ge rörelsens perspektiv och kommentera det som sagts. Jag var sist ut.
Jag sa ungefär följande:
Att det varit mycket intressant att lyssna till alla som talat, att det finns många aspekter och olika sätt vi måste närma oss frågan på.
Även om vi som jobbar för att förändra samhället ofta vet – utifrån våra medlemmars berättelser – hur verkligheten ser ut, vet vi också att vi måste sätta siffror på denna verklighet för att göra samhället i stort, politiken och medierna medvetna och för att kunna skapa opinion.
Det är viktigt att vidta åtgärder även om data ännu inte finns, staterna har åtaganden enligt både konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och enligt Agenda 2030. Att statistik eventuellt saknas får aldrig användas som en ursäkt.
Samtidigt, det finns också välkända faktauppgifter/statistik som inte används. Till exempel – något som ser rätt så lika ut i norden – arbetsmarknadssituationen. Vi vet sedan många år att och i vilken utsträckning personer med funktionsnedsättning står utanför arbetsmarknaden. Ändå händer inte särskilt mycket på övergripande nivå utan det är samma gamla lösningar som presenteras, trots att statistik finns som visar att de gamla lösningarna inte funkat.
Som Malin sa – vi har en hel del data i Sverige. Problemet är dock, vill jag fylla i, att få politiken (och medierna) att reagera och agera utifrån den kunskap och de fakta vi redan har.
Det är viktigt att vara noggrann med vad vi mäter och hur vi mäter det. För att data ska kunna jämföras men också för att vara relevant och ge en sann bild. Jag blev häromdagen uppmärksammad på en svensk ny rapport där det står att skolorna i Sverige är tillgängliga när det kommer till miljön (tillgängliga och användbara), något som absolut inte stämmer.
För att nå förändring, för att komma tillrätta med skillnader i levnadsvillkor, måste vi också ta varje tillfälle att söka ny kunskap och att få fram underlag.
Utredningar måste ha ett tydligt funktionshinderperspektiv – när så inte är fallet slösar vi tid. Tyvärr är vi inte där att detta är självklart. Till exempel saknar den nu pågående utredningen ”Jämlik hälsa” ett funktionshinderperspektiv. Detta trots att den enormt stora onödiga ohälsa som vi vet råder bland just personer med funktionsnedsättning. När detta saknas, när direktiv och utredning struntar i att synliggöra en stor medborgargrupp, då rör vi oss inte framåt.
Det handlar också om forskning, och om avsaknad av forskning. Vi behöver forskning som ställer frågor exempelvis om hur individen påverkas av tillgänglighet respektive otillgänglighet.
Vi behöver också ta våra mätningar och vårt datainsamlande ett, eller flera, steg längre. Vi ska mäta, granska och jämföra livsvillkoren för personer med funktionsnedsättning i relation till övrig befolkning. Men vi måste självklart också ha ett åldersperspektiv, ett könsperspektiv, ta reda på hur det ser ut för flickor respektive pojkar med funktionsnedsättning och om sexuell läggning påverkar. Allt för att få en komplett bild.
14 juni 2017, kl 08.00 – 09.30, konferensrum 11
Participation of persons with disabilites in political and public life
Intressant att höra om hur personer med funktionsnedsättning tog en aktiv del i revolutionen i Egypten och att sedan åtta personer med funktionsnedsättning valdes in i departementet.
Anna Schölin skriver rapport
14 juni 2017, kl 10.00 – 11.30, konferensrum 11
Every Woman Every Child Everywhere: Access and Dignity Displaced: Women, Children, Adolescents, and Disability in Humanitarian Emergencies
Intressant side-event anordnat av Norges respektive Förenade Arabemiratens FN-representationer.
Flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning måste finnas med i flyktingomhändertagandet. ”Vi behöver arbeta tillsammans som en United Nation”. Samtidigt problematisering kring att 60 procent av världens flyktingar inte lever i flyktingläger som vi kanske får för oss när vi talar om policy och guidelines och beslut. Hur når vi flyktingar med funktionsnedsättning som lever i städer, bortom de lägrens organisation?
14 juni 2017, kl 13.15 – 14.30 Electing Women with Disabilities: Why and How to Ensure a Gender – and Regionally-Balanced CRPD Committee
Seminarium om hur vi ska nå en jämställd CRPD-kommitté. Dagens sammansättning med 17 män och en kvinna är inget annat än skandal.
Alldeles strax efter att detta inleddes blev jag uppringd från Sverige om att det brann i vårt hus, så resten av den eftermiddagen satt jag i telefon med Sverige.
14 juni 2017, kl 18.00 – 20.00
Nordiskt mingel Nordiskt mingel hos norska representationen med nya kontakter, intressanta samtal och fantastisk utsikt från 29e våningen. Värdefullt med dessa tillfällen till samtal utan tidspress, samtal med människor med vilka man delar engagemang, samtal för jämföra, för att hämta ny kunskap och för att samla gemensam styrka.
15 juni 2017
Frukostseminarium hos Schweiziska representationen, om multipel diskriminering Det sades bland annat att det är vattentäta skott mellan diskrimineringsgrunderna och att ingen annan än funktionshinderrörelsen har något som helst funktionshinderperspektiv, vilket inte är min bild av hur det nu ser ut i Sverige.
Jag begärde ordet och berättade om bland annat rörelsens samarbete med Sveriges Kvinnolobby inför CEDAW-rapporteringen, om att FQ-Forum kvinnor och funktionshinder ingick i deras delegation till förhören i Genève, om Funkisprojektet som under tre år utbildat funktionshinderrörelsen och HBTQ-rörelsen om varandras historia och utmaningar och om normkritik, om att vi i dag har prideparader i många städer i Sverige och att funktionshinderrörelsen tar en aktiv roll i flera av dessa arrangemang. Jag framförde att jag tror framtiden och en viktig väg framåt är ett intersektionellt angreppssätt och att arbeta tillsammans mellan olika MR-rörelser.
– Varken konventionen eller Agenda 2030 har ännu haft förväntad eller behövd effekt när det gäller att skapa verkligt deltagande och inkludering för personer med funktionsnedsättning eller att utveckla politik som bygger på alla människors förutsättningar. Ibland är vi snabba i Sverige, vi ratificerade konventionen redan i december 2008. Trots det måste jag tyvärr säga, att nästan nio år senare går vi på många sätt bakåt i Sverige.
Under tre dagar, den 16 till 18 oktober 2017, genomförs Nordic Forum on Disability 2017 med Myndigheten för delaktighet och Nordens Välfärdscenter som arrangörer. Under måndagen höll Lika Unikas ordförande Maria Johansson ett anförande under punkten. ”Vad är fokus och de viktigaste utmaningarna för genomförandet av konventet? Statliga rapporter från regeringar och handikapporganisationer.” Maria Johansson stod tillsammans med Malin Ekman Aldén, Myndigheten för delaktighet, för den svenska presentationen.
Maria Johanssons anförande:
”Tack, jag heter Maria Johansson och jag är ordförande för Lika Unika, ett av två paraplyer inom svensk funktionshinderrörelse.
Lika Unika är en svensk människorättsorganisation som fokuserar på rättigheter för personer med funktionsnedsättning utifrån konventionen (CRPD) och utifrån FNs konvention om barns rättigheter och konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och naturligtvis Agenda 2030, de globala hållbarhetsmålen.
Vi arbetar för ett samhälle som är öppet för alla. Vår vision är ett samhälle som respekterar alla på lika villkor och ger alla rätt att delta på våra egna villkor, oavsett om vi har funktionsnedsättning eller ej.
Varken konventionen eller Agenda 2030 har ännu haft förväntad eller behövd effekt när det gäller att skapa verkligt deltagande och inkludering för personer med funktionsnedsättning eller att utveckla politik som bygger på alla människors förutsättningar. Ibland är vi snabba i Sverige, vi ratificerade konventionen redan i december 2008. Trots det måste jag tyvärr säga, att nästan nio år senare går vi på många sätt bakåt i Sverige.
Tydligast är det när det gäller det LSS, lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. Fler och fler personer förlorar sin personliga assistans med hänvisning till ny ”domstolspraxis”, men det beror också på att regeringen givit Försäkringskassan direktiv om att spara pengar, utan att lagen ändras. Vi kan nu se början av en starkare allmän opinion och också en politisk opinion mot regeringens åtgärder. Så för att vara positiv, för första gången på årtionden finns rätten att leva som andra på dagordningen för parlamentets debatter och i mediernas nyhetsrapportering. Trots stora reformer i regeringens budget för nästa år, 43 miljarder kronor, fanns inte en enda krona avsatt för att rätta till de misstag som gjorts, för människor som förlorat sitt oberoende och för det faktum att den stora frihetsreformen monteras ned.
Sverige går bra, men inte ens i högkonjunktur är vi i närheten av en arbetsmarknadspolitik som inkluderar och ser oss som resurser. i stället upprepas mantrat om att erbjuda arbetsgivare pengar för att de ska anställa oss.
På område för område är det så här, antingen går vi bakåt eller så står vi stilla, istället för att gå mot icke-diskriminering och fullt deltagande, vilket borde vara riktningen enligt CRPD.
Hur kan det vara så? Varför går vi inte framåt snabbare? Varför går vi till och med i vissa avseenden bakåt?
Jag tror att det finns flera förklaringar.
Brist på forskning. Hur påverkas personer och samhällen av tillgänglighet eller otillgänglighet?
Vi – som land – tycker att vi är så bra att vi inte behöver göra någonting, vi är ändå bäst.
Vi förstår inte att det handlar om mänskliga rättigheter.
Vi ser inte eller förstår inte skillnaderna i levnadsvillkor mellan människor, som bor i Sverige, med och utan funktionsnedsättning.
Vi förstår inte att skillnaderna till stor utsträckning beror på hinder som skapas av oss människor, inte på funktionsnedsättningen i sig.
Det finns förmodligen även de som faktiskt inte tycker att personer med funktionsnedsättning ska ha samma möjligheter och samma rättigheter som andra.
Samtidigt som vi ser en hård debatt och mer populism finns också ett ökat engagemang för att försvara mänskliga rättigheter. Jag är glad över de samarbeten som finns i det civila samhället där vi i allt högre grad står upp varandras rättigheter. Jag tror att det är en viktig och avgörande väg framåt och jag blir glad att höra om intersektionalitet som tema för nästa års sommarskola i Galway. Jag hoppas kunna delta.
Nästa år är valår i Sverige. Jag förväntar mig en tydlig förbättring från både de politiska partierna och från medierna när det gäller representation, politiska frågor och perspektiv, samt tillgänglighet till både valdebatter och beslutsfattande.
Funktionshinderperspektivet ska alltid finnas med och det måste alltid inkluderas från början, oavsett om det handlar om ny lagstiftning eller ny miljö. Trots konventionen ser vi fortfarande hur förslag utarbetas utan att ta utgångspunkt i vare sig CRPD eller i Agenda 2030. Till exempel saknar den högaktuella stora svenska utredningen om jämlik hälsa ett funktionshinderperspektiv, samma sak gäller Skolkommissionens nyligen avslutade arbete, med syfte att leverera en nationell strategi för skolutveckling. Två av många exempel.
Vi måste stoppa denna reproduktion av uteslutning och exkludering.
Vi har mycket gemensamt i Norden, inte bara kaffedrickandet, utan också välfärdssystem som nu möter mänskliga rättighetsperspektivet. Därför är jag glad över det samarbete som finns länder och organisationer emellan och jag tror att vi behöver se ännu mer av det – för att genomföra konventionen och uppnå en hållbar utveckling där ingen lämnas efter.
Vi behöver alla uppmuntra och inspirera varandra. Och, vi ska komma ihåg att vi har CRPD, vi har Agenda 2030, sedan 2,5 år har vi i Sverige diskrimineringslagstiftning som inkluderar bristande tillgänglighet. Vi ska använda dessa verktyg!
För framtiden hoppas vi på den nya funktionshinderpolitiken och strategin som är på väg, som Malin Ekman Alden från MFD nu kommer att berätta om.”
mariajohanssonblog 