Ordförandebloggen Lika Unika 2018-01-25

Lika Unika var inbjudet att medverka med ett anförande och här följer det jag hade tänkt säga. Tyvärr hann jag inte riktigt i mål innan de fem minuterna var slut men jag väljer att ändå publicera hela texten nedan:

– Vad kan du inte?
– Vilka problem medför din funktionsnedsättning?
– Vad är du dålig på?
– Vad är det för fel på dig?

Vi måste istället börja möta ungdomar, unga kvinnor och män med funktionsnedsättning, med
– Vad kan du?
– Vad vill du?
– Vilken utbildning har du?
– Vilka talanger, vilken kompetens har du?
– Vad är du bra på?

Rapporten ”Vägen till arbete för unga med funktionsnedsättning” visar det vi från rörelsen,
det vi med funktionsnedsättning länge hävdat och upprepat och upprepat:
Det behövs ett nytt fokus i arbetsmarknadspolitiken!

Många, också unga, har självklart kompetens och förmåga att ta ett vanligt jobb.
Ett jobb utan lönestöd.
Lönebidrag och särskilda satsningar behövs, men det är inte där vi hittar lösningen.
Vi måste se till individen.
Vi måste, som vår egen rapport från Lika Unika heter, börja Se förmågan!

Sveriges åtaganden utifrån FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, är glasklara:
Staten har ett ansvar.
Personer med funktionsnedsättning har rätt till arbete på lika villkor och detta ska förverkligas bland annat genom att
Staten ska skydda och främja den rätten genom att vidta ändamålsenliga åtgärder, däribland lagstiftning,
Staten har ett ansvar att anställa personer med funktionsnedsättning inom det offentliga,
Staten har ett ansvar att säkerställa skälig anpassning när det gäller arbetsplatser.
Den FN-kommitté som bevakar efterlevnaden av denna vår konvention har dessutom till Sverige framfört kritik mot användandet av begreppet ”nedsatt arbetsförmåga.

Verkligheten, den ser inte riktigt ut som de här glasklara åtagandena.
Den består av särlösningar, särlösningar som första och ofta enda svar från politik och myndigheter om hur problemet att så många med funktionsnedsättning står utanför arbetsmarknaden ska lösas.
Staten som arbetsgivare är sämst i Sverige när det gäller att anställa personer med funktionsnedsättning.
Inget av de hittills sex fall om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering vid rekrytering till arbete som varit uppe i Arbetsdomstolen har dömts till den arbetssökandes fördel.

Det går oftast inte att säga det som finns som ett mantra ”person med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga”.
För oss alla, funktionsnedsättning eller ej, beror arbetsförmågan på vilka arbetsuppgifter vi ska göra, på förutsättningarna vi har med oss i form av utbildning och erfarenheter, på förutsättningarna runt omkring och på arbetsplatsen, på tillgång till till exempel teckenspråkstolk, tekniska lösningar som behövs och en lokal det går att komma in i. Om de förutsättningarna finns där är det absolut inte självklart att funktionsnedsättningen medför nedsatt arbetsförmåga.

Det handlar istället om förväntningar, vilka förväntningar vi har på varandra som medmänniskor, vilka förväntningar som finns från politik och lagstiftare på medborgare och aktörer – myndigheter, arbetsgivare, arbetstagare, ungdomar med funktionsnedsättning, vilka förväntningar vi alla som individer har på oss själva oavsett roll.

När fokus är problemen, när man inte efterfrågas, när ens kompetens och utbildning avfärdas bara för att man inte kan se, för att man är teckenspråkig, använder hörapparat eller inte kan gå, då är det lika korkat som att tro att en person utan funktionsnedsättning, oavsett utbildning, kompetens och erfarenhet kan ta vilket jobb som helst.

Nej – det som måste till är
att vi ser individen, ser förmågan,
ser ungdomar med funktionsnedsättning som de resurser de är,
att vi tar åtagandena enligt konventionen på allvar,
att vi skrotar det negativa och stigmatiserande begreppet och synsättet ”nedsatt arbetsförmåga”,
att vi tar krafttag mot diskrimineringen i arbetslivet,
att vi står upp för ett tillgängligt samhälle där alla kan ta sig fram, ta del av information, kommunicera – oavsett funktionsförmåga,
att staten som arbetsgivare tar åtagandena enligt konventionen, artikel 27 g, på allvar,
att politiken tar sitt ansvar för att synliggöra ungdomar med funktionsnedsättning inom arbetsmarknadspolitiken och i arbetsmarknadsdebatter.

Vi måste kunna ha två tankar och följa två parallella spår samtidigt.
Dels den generella arbetsmarknadspolitiken, lagar, att leva som vi lär.
Dels det individuella stödet – exempelvis lönebidrag men också andra insatser som inte först och främst kanske är kopplade till arbete men som möjliggör alternativt utestänger.
Jag tänker då på tillgång till hjälpmedel som fungerar och utifrån behov,
personlig assistans eller ej,
ledsagning eller ej,
hörselteknisk utrustning av olika slag eller ej,
tillgång till teckenspråkstolk eller ej,
bilstöd eller ej, parkeringsmöjligheter eller ej,
färdtjänst eller ej,
tillgänglig kollektivtrafik eller ej.

Vi måste avslutningsvis ta bort synliga och osynliga, uttalade och outtalade trösklar som utestänger ungdomar. Ungdomar med funktionsnedsättning är en självklar och viktig del av framtiden och vi måste säkerställa att tjejer får samma möjligheter som killar, att inte eventuella stöd fördelas olika beroende på kön.

Ungdomar med funktionsnedsättning har samma drömmar om sin framtid och har samma rätt till en framtid som alla ungdomar!

Tack för att Lika Unika bjöds in hit att medverka i dag.

– – –

Här kan du se webbsändningen från utfrågningen, den är tyvärr inte textad.

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika
2015 – 2018