Ordförandebloggen Lika Unika 2017-10-30

Land ska med lag byggas. Det är grundläggande, ska så vara och måste så vara. Men, när en myndighet driver allt till högsta instans och då våra domstolar uppenbarligen inte har kunskap om vare sig LSS intentioner, historiken eller Sveriges åtaganden utifrån CRPD har vi nu nått ett läge där det är lätt att förlora tron på juridiken och på politiken, som inte agerar. Det är farligt. Tilltron till lagarna, tilltron till demokratin, tilltron till systemet och till att det genom politisk påverkan är möjligt att förändra verkligheten och framtiden till det bättre och öka människors livsval och livsmöjligheter är grundläggande.

Funderar på vilka ord jag ska välja. ”Kris.” ”Gör om, gör rätt.” ”Nu får det vara nog.” ”Katastrof.” Allt är redan taget. Den har pågått länge. Nedmonteringen. Men aldrig har det väl varit närmare total kollaps än nu. Att till och med Försäkringskassan tillskriver regeringen om sin oro för utvecklingen visar hur långt nedmonteringen fått gå.
Samma Försäkringskassa som drivit på genom att överklaga och driva till domstol, övertolkat de domar som kommit och sedan hänvisat och ursäktat de allt fler som faller ur systemet med ”rättsutveckling och ”praxis”. Själva lagen har inte ändrats. Inga parlamentariska beslut har fattats för att driva på i denna riktning av försämring. Men inga parlamentariska beslut har heller fattats för att sätta stopp.

De senaste dagarna har mitt Facebookflöde fyllts av hjärtskärande desperata rop på hjälp från vänner som inte vet om de kommer kunna fullfölja sina studier, fortsätta arbeta, träna, träffa vänner, vara förälder, vän och partner – allt det som de flesta tar för givet. Tar för givet utan en gnagande oro för att Försäkringskassan och/eller Sveriges domstolar nästa gång det är dags för omprövning kanske inte alls tycker ska vara det givna längre. Vänner som uttrycker att de paralyseras av rädsla. Rädsla att friheten ska tas ifrån dem, rädsla för serviceboende istället för den egna bostaden. En okänd granne på andra sidan väggen, istället för maken bredvid i sängen.

Jag upprepar, detta sker här och nu trots att själva lagen, LSS, inte har ändrats. Den gäller fortfarande och förarbetena gäller fortfarande.
Där kan man läsa:
”Det övergripande målet för LSS är att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra i sin ålder, trots funktionshindret. Syftet är alltså att åstadkomma jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Genom insatserna ska man förebygga och minska följderna av funktionshindret. Insatser ska grundas på behov som den enskilde själv finner angelägna att få tillgodosedda för att kunna leva ett så självständigt och oberoende liv som möjligt, så likt ett liv som andra personer utan funktionshinder i samma ålder.”

Starka ord om frihet, av frihet. Om den största frihetsreform vi kanske någonsin sett och kommer få se. En reform som Försäkringskassan och domstolarna, med regeringen som åskådare, nu monterar ned.

Det har varit många turer genom åren. Och visst inleddes försämringarna redan under tidigare regeringar. Men de har eskalerat i ett rasande tempo längs ett sluttande plan. Det började på allvar när finansministern i Ekot ställde grupper emot varandra, en av våra namnkunnigaste politiska journalister hakade på och kallade assistansen för gökunge. Så kom regleringsbrevet till Försäkringskassan inför 2016, med uppdrag att minska kostnadsutvecklingen – alltså en uppmaning till en myndighet om att bedömningar och lagtolkningar av denna rättighetslag inte längre ska göras utifrån av riksdagen stiftade lagar utan utifrån ekonomiska hänsyn, landets budget.

Våra domstolar har inte bjudit denna politiska svängning det motstånd jag menar att juridiken ska göra om vi skall hållas oss till att land ska med lag byggas.

Det senaste dråpslaget och det som kan komma att innebära slutet om inget nu sker är domen i somras från Högsta förvaltningsdomstolen som visserligen inte påverkar rätten till assistansersättning men som innebär att många som har assistansersättning kan komma att få färre timmar.
– Vår uppfattning är att domen kommer att få svåröverskådliga konsekvenser för stat, kommun och enskilda personer, säger Försäkringskassans rättschef Eva Nordqvist. Vi har därför skrivit till regeringen för att uppmärksamma dem på dessa konsekvenser.
Domen består av två delar. Den första berör ett enskilt fall. Den andra består av ett generellt uttalande som säger att assistentens insats ska ha en ”direkt och konkret koppling till ett individuellt behov av hjälp i det dagliga livet”.
– En slutsats som kan dras av detta är att vänta aldrig i sig kan räknas som kvalificerad hjälp. Det betyder att så kallad väntetid, beredskap och tid mellan preciserade hjälpbehov vid aktiviteter utanför den plats där den enskilde regelbundet vistas aldrig kan ge rätt till assistansersättning. Det kan vara situationer när assistenten endast väntar på att den försäkrade ska behöva hjälp, till exempel under biobesök, sammanträden eller träningsaktiviteter, säger Eva Nordqvist.

Då är vi alltså tillbaka på ruta ett, eller kanske till och med på ruta noll. Bortom självständighet, självbestämmande, bortom möjligheten att leva som andra, med jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet.

Regeringen har uppenbarligen svikit sitt uppdrag och sitt ansvar, men skulle vad jag förstår kunna agera genom att tillsätta en snabbutredning. Domstolarna har inte hållit emot, stått upp för rättigheterna. Återstår gör då lagstiftaren, riksdagen. Jag hoppas att riksdagen förstår vad som nu sker och konsekvenserna av det Försäkringskassan beskriver. Jag förutsätter att riksdagen när de förstått går till handling och agerar.
Här ser vi initiativ från tre partier: Liberalerna KU-anmälde ansvarig minister 19 oktober 2017. Vänsterpartiet har bjudit in till blocköverskridande samtal, 26 oktober, och nu i kväll, 30
oktober, meddelar Kristdemokraterna att de begär riksdagsdebatt om den personliga assistansen.

Vi får inte, även om risken är överhängande just nu, tappa tron på vare sig politiken eller juridiken eller påsunt förnuft. Vi måste, tillsammans, bryta den här utvecklingen. Tillsammans måste vi skapa en så kraftfull opinion att varken riksdag eller regering kan stå emot. Hur ska vi annars kunna leva med oss själva, om vi inte gjorde allt vi kunde medan tid var?

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika
2015 – 2018