Ordförandebloggen Lika Unika 30 augusti 2017

Nu har jag fått ihop min rapport från sommarens statspartsmöte och sänt in den till socialdepartementet. Här kan du, i detta första inlägg i vår ordförandeblogg, ta del av mina inledande reflektioner.
(Se rapporten nedanför detta blogginlägg.)

”Detta var mitt fjärde statspartsmöte. Jag slogs som vid tidigare tillfällen av det mäktiga i att människor från hela världen samlas i FN, med fokus på att förverkliga CRPD, med fokus på förändring för att flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning ska få samma möjligheter och rättigheter, med fokus på en hållbar utveckling som inte lämnar någon efter utan innefattar ett funktionshinderperspektiv. Det finns en kraft och en styrka i detta. Det är ett privilegium att få delta och en utmaning i att väl hemma igen i det dagliga arbetet försöka förmedla denna samlade styrka och den kraft som samhörigheten ger. För hur gör vi för att det inte ska stanna inom de slutna FN-väggarna? Hur gör vi för att sprida kraft till alla vars rättigheter och möjligheter det handlar om? Hur gör vi för att nå fler och för att sprida kunskap och engagemang till alla som måste vara delaktiga och vidta åtgärder för att målen och åtagandena ska förverkligas?

Vi har på många sätt en positiv utveckling och ökad medvetenhet och kunskap i vår värld om hur det ser ut och om vad som behöver göras. Samtidigt blev det denna gång väldigt tydligt att vi nu lever i en orolig tid med krafter som bromsar utvecklingen och som till och med vill se en tillbakagång för mänskliga rättigheter. Därför tror jag det är viktigare än någonsin att vara tydlig med att rättigheter för personer med funktionsnedsättning handlar om just mänskliga rättigheter och att arbeta tillsammans som en MR-rörelse, parallellt med det specifika funktionshinderpolitiska arbetet.

När det gäller just själva statspartsmötets genomförande hörde jag denna sommar för första gången, och från flera länders representanter, om hur FN-administrationen nu upplevs göra det svårare för staterna att ta med civilsamhällesrepresentanter i sina delegationer. Detta är självklart något som måste uppmärksammas och påtalas från Sveriges regering. En viktig del i konventionen är samarbetet med funktionshinderrörelsen och jag vill passa på att ge en eloge till Sveriges regering som tar med rörelsen i delegationen.

Något annat som jag tycker blev väldigt tydligt i år var de stora variationerna i kvalitet när det gäller side-event. Att teknik fungerar är förstås grundläggande, att mikrofon används och att skrivtolkningen går att följa gör det lättare för alla. När det inte fungerar blir det utestängande och otillgängligt. Vid sidan av teknik och tillgänglighet till information och möjlighet att kunna kommunicera krävs också tydligt upplägg och en väl insatt moderator som leder föredragningar och diskussion framåt. Det goda mötet i gemensamt engagemang får inte hindras av otydlighet kring vem den som talar är eller av frågetecken om vad denna lägger fram, är det forskningsresultat, är det visioner framåt eller är det praktiskt pågående arbete och aktuell politik? Representerar den som talar funktionshinderrörelsen, är den forskare, jurist eller statstjänsteman? Jag vet inte hur riktlinjerna som går ut till den som anordnar ett side-event ser ut, men jag tror det finns stor utvecklingspotential för att höja kvaliteten. Vid tillfällen som detta – där många av oss inte dagligen talar det språk som används – så blir betydelsen av tillgänglighet extra påtaglig, för alla. Det är milsvid skillnad på möjligheten att ta till sig och hänga med i vad ett seminarium handlar om mellan de gånger då man får en sittplats vid ett bord att ställa datorn på, har möjlighet att se den skrivtolkade texten som stöd till den talade och man får tillgång till en av öronkåporna där ljudet förstärks och det går att få översättning till vissa språk.

Avslutningsvis, något som jag tar med mig som det största framgången och förhoppningen från statspartsmötet 2017 är hur allt fler personer med funktionsnedsättning tar plats internationellt på höga positioner inom politik, myndigheter och i civilsamhället utanför funktionhinderrörelsen. Jag tänker på Världsbankens, Internationella Röda Korsets och FNs talespersoner, jag tänker på Kanadas minister och rådgivare. Jag tänker på Egyptens många parlamentariker med funktionsnedsättning. Det ger hopp och det påminner om att vi har mycket kvar att göra här hemma i Sverige när det gäller att ta plats men också släppas in på beslutande befattningar inom partipolitiken, i statsförvaltningen och i civilsamhället vid sidan av funktionshinderrörelsen.”

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika
2015-2018

Rapport från statspartsmöte utifrån konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i FN, New York 12-15 juni 2017

Delegationsombud Maria Johansson, ordförande Lika Unika
#cosp10

Sammanfattande reflektioner

Detta var mitt fjärde statspartsmöte. Jag slogs som vid tidigare tillfällen av det mäktiga i att människor från hela världen samlas i FN, med fokus på att förverkliga CRPD, med fokus på förändring för att flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning ska få samma möjligheter och rättigheter, med fokus på en hållbar utveckling som inte lämnar någon efter utan innefattar ett funktionshinderperspektiv. Det finns en kraft och en styrka i detta. Det är ett privilegium att få delta och en utmaning i att väl hemma igen i det dagliga arbetet försöka förmedla denna samlade styrka och den kraft som samhörigheten ger. För hur gör vi för att det inte ska stanna inom de slutna FN-väggarna? Hur gör vi för att sprida kraft till alla vars rättigheter och möjligheter det handlar om? Hur gör vi för att nå fler och för att sprida kunskap och engagemang till alla som måste vara delaktiga och vidta åtgärder för att målen och åtagandena ska förverkligas?
Vi har på många sätt en positiv utveckling och ökad medvetenhet och kunskap i vår värld om hur det ser ut och om vad som behöver göras. Samtidigt blev det denna gång väldigt tydligt att vi nu lever i en orolig tid med krafter som bromsar utvecklingen och som till och med vill se en tillbakagång för mänskliga rättigheter. Därför tror jag det är viktigare än någonsin att vara tydlig med att rättigheter för personer med funktionsnedsättning handlar om just mänskliga rättigheter och att arbeta tillsammans som en MR-rörelse, parallellt med det specifika funktionshinderpolitiska arbetet. 

När det gäller just själva statspartsmötets genomförande hörde jag denna sommar för första gången, och från flera länders representanter, om hur FN-administrationen nu upplevs göra det svårare för staterna att ta med civilsamhällesrepresentanter i sina delegationer. Detta är självklart något som måste uppmärksammas och påtalas från Sveriges regering. En viktig del i konventionen är samarbetet med funktionshinderrörelsen och jag vill passa på att ge en eloge till Sveriges regering som tar med rörelsen i delegationen.

Något annat som jag tycker blev väldigt tydligt i år var de stora variationerna i kvalitet när det gäller side-event. Att teknik fungerar är förstås grundläggande, att mikrofon används och att skrivtolkningen går att följa gör det lättare för alla. När det inte fungerar blir det utestängande och otillgängligt. Vid sidan av teknik och tillgänglighet till information och möjlighet att kunna kommunicera krävs också tydligt upplägg och en väl insatt moderator som leder föredragningar och diskussion framåt. Det goda mötet i gemensamt engagemang får inte hindras av otydlighet kring vem den som talar är eller av frågetecken om vad denna lägger fram, är det forskningsresultat, är det visioner framåt eller är det praktiskt pågående arbete och aktuell politik? Representerar den som talar funktionshinderrörelsen, är den forskare, jurist eller statstjänsteman? Jag vet inte hur riktlinjerna som går ut till den som anordnar ett side-event ser ut, men jag tror det finns stor utvecklingspotential för att höja kvaliteten. Vid tillfällen som detta – där många av oss inte dagligen talar det språk som används – så blir betydelsen av tillgänglighet extra påtaglig, för alla. Det är milsvid skillnad på möjligheten att ta till sig och hänga med i vad ett seminarium handlar om mellan de gånger då man får en sittplats vid ett bord att ställa datorn på, har möjlighet att se den skrivtolkade texten som stöd till den talade och man får tillgång till en av öronkåporna där ljudet förstärks och det går att få översättning till vissa språk.

Avslutningsvis, något som jag tar med mig som det största framgången och förhoppningen från statspartsmötet 2017 är hur allt fler personer med funktionsnedsättning tar plats internationellt på höga positioner inom politik, myndigheter och i civilsamhället utanför funktionhinderrörelsen. Jag tänker på Världsbankens, Internationella Röda Korsets och FNs talespersoner, jag tänker på Kanadas minister och rådgivare. Jag tänker på Egyptens många parlamentariker med funktionsnedsättning. Det ger hopp och det påminner om att vi har mycket kvar att göra här hemma i Sverige när det gäller att ta plats men också släppas in på beslutande befattningar inom partipolitiken, i statsförvaltningen och i civilsamhället vid sidan av funktionshinderrörelsen.

Nedan följer en kort genomgång och redogörelse från de sessioner och side-event jag deltog eller medverkade i.

Måndag 12 juni 2017, kl 10.00 – 18.00

Forum för civila samhället

Opening session: 10.00 am -10.25 am

Remarks from a representative of the Civil Society Coordination Mechanism, the Chair of the Conference of States Parties Bureau, others TBC.

Session one: 10.30 am – 12.30 pm 

”Nothing about us, without us”
Practical implementation of CRPD Article 4.3

Funktionshinderrörelsen internationellt har en nyckelroll i utveckling och förändring – från medicinskt perspektiv och välgörenhetssyn – till ett rättighetsperspektiv, säger FNs särskilda rapportör Catalina Devandas när hon talar under denna första session. 

Ja, visst är det så! 

Och, vi måste se till att på allvar själva frigöra oss från gamla och förlegade synsätt och själva föregå med gott exempel och tydlighet, lägger jag till.

”Leaving No-One Behind”:
Adressing multiple and intersecting forms of discrimination within the disability community

* Identity and international agreements: case study of the CRPD and the UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples

* We for She: addressing gender inequality in the disability movement
* The future generation: what youth with disabilities want us to know

Om konventionens styrka och möjligheter och också ansvar och skyldighet för oss alla att ständigt påminna om att flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning är en del av den mänskliga mångfalden. Om att det för de som växer upp nu och för kommande generationer måste vara självklart att vi människor har olika kön eller könsidentitet, olika sexuell läggning, kommer från olika delar av världen och att några av oss har funktionsnedsättning.

Intressant panelsamtal om ett intersektionellt synsätt.

Själv vill jag som vanligt slå ett extra slag för Artikel 3, Allmänna principerna, med vilka vi kommer väldigt långt:

a) respekt för inneboende värde, individuellt självbestämmande, innefattande frihet att göra egna val samt enskilda personers oberoende,

b) icke-diskriminering,

c) fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället,

d) respekt för olikheter och accepterande av personer med funktionsnedsättning som en del av den mänskliga mångfalden och mänskligheten,

e) lika möjligheter,

f) tillgänglighet,

g) jämställdhet mellan kvinnor och män,

h) respekt för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning och respekt för funktionsnedsatta barns rätt att bevara sin identitet.

Något annat som fastnat lite extra denna förmiddag är Ioannis Vardakastanis starka inlägg från panelen före, om att vi ständigt, för verklig förändring och för att vi ska få våra mänskliga rättigheter, måste föra kampen och påminna om att vi har samma rättigheter som personer utan funktionsnedsättning. Det är alltid personer utan funktionsnedsättning vi måste jämföra våra möjligheter och rättigheter med.

Efter lunch presenterades ett afghanskt projekt med kvinnor med fysiska, synliga funktionsnedsättningar som genom sport, lek och fysisk träning får förbättrat självförtroende, genom att man anordnar säkra, skyddade platser där de kan träna och leka utan insyn och utan att bli utstötta och uttittade. Sorgligt att det ska vara så, men jag förstår och det är uppenbart att projektet sprider hopp.

Måndag 12 juni 2017, kl 18.30 – 20.30 

IDA/Australien – mottagning

Intressanta samtal med representanter från IDA, med representanter från Australiens FN-representation samt återseenden med representanter från kvinnoorganisationer i Kanada och initiativtagare till det statement som antogs vid statspartsmötet 2012, om att fortsättningsvis på något sätt alltid lyfta jämställdhet. 

Tisdag 13 juni 2017

Invigning

Högtidligt med tal av FNs tidigare generalsekreterare Ban Ki-moon och sång.

Värt att notera att staternas delegationer placerats utan tanke på att de kunde ha ombud som inte kan använda trappor. Organisationerna däremot hade placerats på plant golv. Detta ordnades sig och efter ingripande från Christina Velander fick hela svenska delegationen flytta till en tillgänglig bänk.

Tisdag 13 juni 2017, kl 11.45 – 13.00, konferensrum 12, OHCHR GADIM

Media and persons with disabilities – How to change attitudes through media

Side-event om mediernas roll i arbetet med attitydförändring

Med utgångspunkt i CRPDs artikel 8 om medvetandegörande om situationen för personer med funktionsnedsättning och artikel 5 om jämlikhet och icke-diskriminering är avsikten att diskutera strategier på lokal, nationell, regional och internationell nivå för att stödja positiva bilder och motverka stereotyper.

Första halvan av detta side-event var oerhört intressant med proffsiga föreläsare som på ett enkelt sätt förklarade kommunikationens grundregler, vikten av att sticka ut med något annorlunda än det mottagaren än van vid för att vara intressant och nå fram. Tre framgångsrika kampanjer som alla på olika sätt bröt mot reglerna gicks inledningsvis igenom.

2012 var trenden att visa skådespelare eller idrottsmän/kvinnor bredvid en person med downs syndrom, det stannade vid det, men var det intressant?

Istället provade man nu ett nytt grepp i samband med beställning inför ”Integration day”, utifrån beställning om att ”Promote the inclusion of people with downs syndrome in society”. Välkända företags reklamfilmer med kända miljöer och stories gjordes om, exakt likadant, men med personer med downs syndrom.

Dear future mom, en film som spreds i sociala medier också här i Sverige. En film för att informera blivande mödrar om hur ett liv med downs syndrom kan bli. Frågan mamman i filmen ställde sig var ”What kind of life will my son have?” Bäst att svara på detta var naturligtvis de det handlade om, frågan ställdes till unga vuxna personer med downs syndrom i hela världen och dessa svar klipptes ihop. 

Filmen spreds som en löpeld, den väckte uppmärksamhet och den väckte känslor – man pratade om något som ingen pratar om. 

Skrämmande och talande är att filmen tyvärr förbjöds i Frankrike. 

Det tredje exemplet var en annan film som också blev viral, ”Not special needs”. Unga personer med downs syndrom berättar, genom att illustrera tokiga och orealistiska situationer, att deras önskningar och behov inte är ”special” utan de har samma önskningar och behov som vi alla har utifrån att vi är människor.

De tre exemplen ovan blev framgångsrika, de använde ett språk och en form vi inte är vana vid och de kombinerade innovation och mod, var den förklaring som föreläsaren gav.

Tyvärr var fortsättningen av seminariet inte lika lätt att ta till sig, presentationer som inte var särskilt väl förberedda och direktöversättning som inte riktigt fungerade. 

Avslutningsvis blev det bättre igen, då Catalina Devandas Aguilar presenterade siffror om förväntningar samt forskning kring attityder.

Därefter var jag på förmöte inför kvällens nordiska seminarium anordnat av Nordiskt Välfärdscenter.

13 juni 15.00 – 16.30, konferensrum 11

The Global Action on Disability (GLAD) Network: Coordinating action among the donor community

Intressanta diskussioner och problematisering kring hur vi vet vad vi gör och vad vi bör göra, hur vet vi att vi når dem som har funktionsnedsättning och hur vet vi att vi inte lämnar någon bakom? Om fortsatt och pågående institutionalisering, förväntningar på att räknas med, om hur vi styr om för att förverkliga Agenda 2030, om vilka som är inkluderade och vilka som inte är inkluderade i internationella och lokala integrationsprogram, om att Nothing about us without us måste bli verklighet. Om vikten av att plattformar och policy uttalat inkluderar exempelvis flickor och kvinnor med funktionsnedsättning.

13 juni 18.15 – 20.00, konferensrum 12

Statistics for monitoring the implementation of CRPD and SDG’s in the Nordic Region – resources for Governments and NGOs

Seminarium anordnat av norska regeringen, Nordiskt välfärdscenter och Nordiska ministerrådet. Statistik som verktyg för att mäta levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning används av flera länder i Norden. Det har varit en metod även före ratificeringen av konventionen och Agenda 2030. 

Seminariet leddes av Charlotte V McClain-Nhlapo från Världsbanken och det var första gången NVC arrangerade ett side-event i samband med ett statspartsmöte. Jag vill rikta ett särskilt tack till Maria Montefuscooch Kai Koivumäkiför ett mycket bra event och viktiga diskussioner som behöver föras och hållas vid liv.

Efter inledning av Norges statssekreterare fick vi lyssna till föredragningar av myndighetsrepresentanter från fyra av de nordiska länderna. 

Vi har kommit lite olika långt i frågan och angriper den på lite skilda sätt. MFDs generaldirektör Malin Ekman Aldenberättade om myndighetens uppföljningssystem, om de årliga rapporterna och om den panel av personer med funktionsnedsättning som med regelbundenhet får digitala enkäter att besvara – med myndighetens avsikt att skapa sig en bild av hur personer med funktionsnedsättning upplever sin situation. Som Malin framhöll – dessa resultat måste sedan analyseras och kunna sättas i och förstås i sitt sammanhang.

Jag var som en av tre representanter från funktionshinderrörelsen i Norden ombedd att avslutningsvis ge rörelsens perspektiv och kommentera det som sagts. Jag var sist ut.

Jag sa ungefär följande:

Att det varit mycket intressant att lyssna till alla som talat, att det finns många aspekter och olika sätt vi måste närma oss frågan på.

Även om vi som jobbar för att förändra samhället ofta vet – utifrån våra medlemmars berättelser – hur verkligheten ser ut, vet vi också att vi måste sätta siffror på denna verklighet för att göra samhället i stort, politiken och medierna medvetna och för att kunna skapa opinion.

Det är viktigt att vidta åtgärder även om data ännu inte finns, staterna har åtaganden enligt både konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och enligt Agenda 2030. Att statistik eventuellt saknas får aldrig användas som en ursäkt.

Samtidigt, det finns också välkända faktauppgifter/statistik som inte används. Till exempel – något som ser rätt så lika ut i norden – arbetsmarknadssituationen. Vi vet sedan många år att och i vilken utsträckning personer med funktionsnedsättning står utanför arbetsmarknaden. Ändå händer inte särskilt mycket på övergripande nivå utan det är samma gamla lösningar som presenteras, trots att statistik finns som visar att de gamla lösningarna inte funkat.

Som Malin sa – vi har en hel del data i Sverige. Problemet är dock, vill jag fylla i, att få politiken (och medierna) att reagera och agera utifrån den kunskap och de fakta vi redan har.

Det är viktigt att vara noggrann med vad vi mäter och hur vi mäter det. För att data ska kunna jämföras men också för att vara relevant och ge en sann bild. Jag blev häromdagen uppmärksammad på en svensk ny rapport där det står att skolorna i Sverige är tillgängliga när det kommer till miljön (tillgängliga och användbara), något som absolut inte stämmer.

För att nå förändring, för att komma tillrätta med skillnader i levnadsvillkor, måste vi också ta varje tillfälle att söka ny kunskap och att få fram underlag. 

Utredningar måste ha ett tydligt funktionshinderperspektiv – när så inte är fallet slösar vi tid. Tyvärr är vi inte där att detta är självklart. Till exempel saknar den nu pågående utredningen ”Jämlik hälsa” ett funktionshinderperspektiv. Detta trots att den enormt stora onödiga ohälsa som vi vet råder bland just personer med funktionsnedsättning. När detta saknas, när direktiv och utredning struntar i att synliggöra en stor medborgargrupp, då rör vi oss inte framåt.

Det handlar också om forskning, och om avsaknad av forskning. Vi behöver forskning som ställer frågor exempelvis om hur individen påverkas av tillgänglighet respektive otillgänglighet.

Vi behöver också ta våra mätningar och vårt datainsamlande ett, eller flera, steg längre. Vi ska mäta, granska och jämföra livsvillkoren för personer med funktionsnedsättning i relation till övrig befolkning. Men vi måste självklart också ha ett åldersperspektiv, ett könsperspektiv, ta reda på hur det ser ut för flickor respektive pojkar med funktionsnedsättning och om sexuell läggning påverkar. Allt för att få en komplett bild.

14 juni 2017, kl 08.00 – 09.30, konferensrum 11

Participation of persons with disabilites in political and public life

Intressant att höra om hur personer med funktionsnedsättning tog en aktiv del i revolutionen i Egypten och att sedan åtta personer med funktionsnedsättning valdes in i departementet. 

Anna Schölin skriver rapport

14 juni 2017, kl 10.00 – 11.30, konferensrum 11

Every Woman Every Child Everywhere: Access and Dignity Displaced: Women, Children, Adolescents, and Disability in Humanitarian Emergencies 

Intressant side-event anordnat av Norges respektive Förenade Arabemiratens FN-representationer. 

Flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning måste finnas med i flyktingomhändertagandet. ”Vi behöver arbeta tillsammans som en United Nation”. Samtidigt problematisering kring att 60 procent av världens flyktingar inte lever i flyktingläger som vi kanske får för oss när vi talar om policy och guidelines och beslut. Hur når vi flyktingar med funktionsnedsättning som lever i städer, bortom de lägrens organisation?

14 juni 2017, kl 13.15 – 14.30
Electing Women with Disabilities: Why and How to Ensure a Gender – and Regionally-Balanced CRPD Committee

Seminarium om hur vi ska nå en jämställd CRPD-kommitté. Dagens sammansättning med 17 män och en kvinna är inget annat än skandal.

Alldeles strax efter att detta inleddes blev jag uppringd från Sverige om att det brann i vårt hus, så resten av den eftermiddagen satt jag i telefon med Sverige.

14 juni 2017, kl 18.00 – 20.00

Nordiskt mingel
Nordiskt mingel hos norska representationen med nya kontakter, intressanta samtal och fantastisk utsikt från 29e våningen. Värdefullt med dessa tillfällen till samtal utan tidspress, samtal med människor med vilka man delar engagemang, samtal för jämföra, för att hämta ny kunskap och för att samla gemensam styrka.

15 juni 2017

Frukostseminarium hos Schweiziska representationen, om multipel diskriminering
Det sades bland annat att det är vattentäta skott mellan diskrimineringsgrunderna och att ingen annan än funktionshinderrörelsen har något som helst funktionshinderperspektiv, vilket inte är min bild av hur det nu ser ut i Sverige. 

Jag begärde ordet och berättade om bland annat rörelsens samarbete med Sveriges Kvinnolobby inför CEDAW-rapporteringen, om att FQ-Forum kvinnor och funktionshinder ingick i deras delegation till förhören i Genève, om Funkisprojektet som under tre år utbildat funktionshinderrörelsen och HBTQ-rörelsen om varandras historia och utmaningar och om normkritik, om att vi i dag har prideparader i många städer i Sverige och att funktionshinderrörelsen tar en aktiv roll i flera av dessa arrangemang. Jag framförde att jag tror framtiden och en viktig väg framåt är ett intersektionellt angreppssätt och att arbeta tillsammans mellan olika MR-rörelser.