2017–10–17

– Varken konventionen eller Agenda 2030 har ännu haft förväntad eller behövd effekt när det gäller att skapa verkligt deltagande och inkludering för personer med funktionsnedsättning eller att utveckla politik som bygger på alla människors förutsättningar. Ibland är vi snabba i Sverige, vi ratificerade konventionen redan i december 2008. Trots det måste jag tyvärr säga, att nästan nio år senare går vi på många sätt bakåt i Sverige.

Under tre dagar, den 16 till 18 oktober 2017, genomförs Nordic Forum on Disability 2017 med Myndigheten för delaktighet och Nordens Välfärdscenter som arrangörer. Under måndagen höll Lika Unikas ordförande Maria Johansson ett anförande under punkten. ”Vad är fokus och de viktigaste utmaningarna för genomförandet av konventet? Statliga rapporter från regeringar och handikapporganisationer.” Maria Johansson stod tillsammans med Malin Ekman Aldén, Myndigheten för delaktighet, för den svenska presentationen. 

Maria Johanssons anförande: 

”Tack, jag heter Maria Johansson och jag är ordförande för Lika Unika, ett av två paraplyer inom svensk funktionshinderrörelse.

Lika Unika är en svensk människorättsorganisation som fokuserar på rättigheter för personer med funktionsnedsättning utifrån konventionen (CRPD) och utifrån FNs konvention om barns rättigheter och konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och naturligtvis Agenda 2030, de globala hållbarhetsmålen.

Vi arbetar för ett samhälle som är öppet för alla. Vår vision är ett samhälle som respekterar alla på lika villkor och ger alla rätt att delta på våra egna villkor, oavsett om vi har funktionsnedsättning eller ej.

Varken konventionen eller Agenda 2030 har ännu haft förväntad eller behövd effekt när det gäller att skapa verkligt deltagande och inkludering för personer med funktionsnedsättning eller att utveckla politik som bygger på alla människors förutsättningar. Ibland är vi snabba i Sverige, vi ratificerade konventionen redan i december 2008. Trots det måste jag tyvärr säga, att nästan nio år senare går vi på många sätt bakåt i Sverige. 

Tydligast är det när det gäller det LSS, lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. Fler och fler personer förlorar sin personliga assistans med hänvisning till ny ”domstolspraxis”, men det beror också på att regeringen givit Försäkringskassan direktiv om att spara pengar, utan att lagen ändras. Vi kan nu se början av en starkare allmän opinion och också en politisk opinion mot regeringens åtgärder. Så för att vara positiv, för första gången på årtionden finns rätten att leva som andra på dagordningen för parlamentets debatter och i mediernas nyhetsrapportering.
Trots stora reformer i regeringens budget för nästa år, 43 miljarder kronor, fanns inte en enda krona avsatt för att rätta till de misstag som gjorts, för människor som förlorat sitt oberoende och för det faktum att den stora frihetsreformen monteras ned.

Sverige går bra, men inte ens i högkonjunktur är vi i närheten av en arbetsmarknadspolitik som inkluderar och ser oss som resurser. i stället upprepas mantrat om att erbjuda arbetsgivare pengar för att de ska anställa oss.

På område för område är det så här, antingen går vi bakåt eller så står vi stilla, istället för att gå mot icke-diskriminering och fullt deltagande, vilket borde vara riktningen enligt CRPD.

Hur kan det vara så? Varför går vi inte framåt snabbare? Varför går vi till och med i vissa avseenden bakåt?

Jag tror att det finns flera förklaringar.

Brist på forskning. Hur påverkas personer och samhällen av tillgänglighet eller otillgänglighet?

Vi – som land – tycker att vi är så bra att vi inte behöver göra någonting, vi är ändå bäst.

Vi förstår inte att det handlar om mänskliga rättigheter.

Vi ser inte eller förstår inte skillnaderna i levnadsvillkor mellan människor, som bor i Sverige, med och utan funktionsnedsättning.

Vi förstår inte att skillnaderna till stor utsträckning beror på hinder som skapas av oss människor, inte på funktionsnedsättningen i sig.

Det finns förmodligen även de som faktiskt inte tycker att personer med funktionsnedsättning ska ha samma möjligheter och samma rättigheter som andra.

Samtidigt som vi ser en hård debatt och mer populism finns också ett ökat engagemang för att försvara mänskliga rättigheter. Jag är glad över de samarbeten som finns i det civila samhället där vi i allt högre grad står upp varandras rättigheter. Jag tror att det är en viktig och avgörande väg framåt och jag blir glad att höra om intersektionalitet som tema för nästa års sommarskola i Galway. Jag hoppas kunna delta.

Nästa år är valår i Sverige. Jag förväntar mig en tydlig förbättring från både de politiska partierna och från medierna när det gäller representation, politiska frågor och perspektiv, samt tillgänglighet till både valdebatter och beslutsfattande.

Funktionshinderperspektivet ska alltid finnas med och det måste alltid inkluderas från början, oavsett om det handlar om ny lagstiftning eller ny miljö. Trots konventionen ser vi fortfarande hur förslag utarbetas utan att ta utgångspunkt i vare sig CRPD eller i Agenda 2030. Till exempel saknar den högaktuella stora svenska utredningen om jämlik hälsa ett funktionshinderperspektiv, samma sak gäller Skolkommissionens nyligen avslutade arbete, med syfte att leverera en nationell strategi för skolutveckling. Två av många exempel.

Vi måste stoppa denna reproduktion av uteslutning och exkludering. 

Vi har mycket gemensamt i Norden, inte bara kaffedrickandet, utan också välfärdssystem som nu möter mänskliga rättighetsperspektivet. Därför är jag glad över det samarbete som finns länder och organisationer emellan och jag tror att vi behöver se ännu mer av det – för att genomföra konventionen och uppnå en hållbar utveckling där ingen lämnas efter. 

Vi behöver alla uppmuntra och inspirera varandra. Och, vi ska komma ihåg att vi har CRPD, vi har Agenda 2030, sedan 2,5 år har vi i Sverige diskrimineringslagstiftning som inkluderar bristande tillgänglighet. Vi ska använda dessa verktyg!

För framtiden hoppas vi på den nya funktionshinderpolitiken och strategin som är på väg, som Malin Ekman Alden från MFD nu kommer att berätta om.”