Tystnad.
Opartiskhet.
Två begrepp som kommit att förknippas med rädsla för att ta ställning mot rasism, främlingsfientlighet och nazism. Det skrämmer mig.
Lena Sundströms Nyhetskrönika i DN i fredags Vissa dumstrutar ska vi bära med stolthet satte fingret på den ängslighet som kommit i kapp oss:
En dag inser man att man plötsligt sitter och grubblar över vilka åsikter som kan kosta en jobbet eller jobben, eller leda till att man stämplas för något som man inte är, och heller aldrig har varit.
En dag sitter man och tittar på den där gamla kända bilden från 1985, och inser att man inte längre vet om man vågar sprida den. Kvinnan som dänger sin handväska i huvudet på en nazist som går i Nordiska rikspartiets marsch. En bild som blev Årets bild, just för att den symboliserade så mycket. En vanlig medborgare mot en nazistisk rörelse. En anständighet som glömde bort att räkna till tio. Och en anständighet som över huvud taget inte definierade sig utifrån en vänster eller högerskala. Eftersom det här utspelade sig på den tiden då motsatsen till en nazist inte förmodades vara en vänsterextremist. När den självklara motsatsen till en nazist i stället var alla vi andra.
Den senaste av en rad händelser där detta aktualiserats ägde rum nu i helgen när Malmö FFs supportrar inför match mellan MFF och Hammarby planerat en banderoll med texten ”MFF-familjen står enad mot nazism”. Detta stoppades av styrelsen. Beslutet att stoppa banderollen rörde upp känslor. Bland annat skrev före detta ordföranden för supporterföreningen, Tony Ernst på twitter: ”om man inte ens kan vara mot nazism, vad återstår då?” Beslutet fick stor uppmärksamhet och efter en natts sömn på saken backade styrelsen, vilket de ska ha all heder för – men – hur kunde ens tanken på att stoppa komma upp och bli föremål för ett styrelsebeslut?
Hanna Håkansson, Liberala studenter, skrev i går på sin Facebook-sida:
Vi behöver prata om neutralitet och opartiskhet. Den som är ”opartisk” är lika mycket på nazisternas sida som på min. Den som är neutral tar inte mer ställning för mänskliga rättigheter än för förtryck. Det finns tillfällen där man inte måste ta ställning, och sen finns det tillfällen när man måste göra det. Jag menar att det är ens agerande i de senare situationerna som definierar vad en är för sorts människa egentligen.
Jag håller med.
Vi måste prata om tystnaden. Vi får inte skrämmas till tystnad.
Det är tystnaden och rädslan för att ta ställning som är det stora hotet.
Vi måste minnas. Vi måste lära oss av historien. Vi måste ta ställning.
Klockan 17.00 inleds på Norrmalmstorg i Stockholm en parti- och blockpolitiskt obunden manifestation För människors lika värde – mot nazism, rasism och våld. Medverkar gör Sören Juvas, Birgitta Ohlsson, Mona Sahlin, Dilsa Demirbag-Sten och Folkmusiker mot främlingsfientlighet. Initiativtagare är Sakine Madon. Jag vågar lova, där kommer det inte råda någon tystnad ursäktad som opartiskhet.
Inför gårdagens middag hemma hos en nära vän hade vi som bjudits in, alla kvinnor, fått som uppgift att förbereda en presentation av vem/vilka vi har som kvinnliga förebilder. Jag valde två, ytligt sett väldigt olika kvinnor, som inspirerat och inspirerar mig.
Älskade mormor Ester föddes för 115 år sedan, 4 januari 1899 och blev drygt 101 år. Med sina många gånger mycket bestämda uppfattningar i kombination med respekt och öppenhet för andra synsätt än sina egna, med sin styrka att när hon som 30-åring i hårda tider och med tre småbarn blev änka driva det lilla familjeföretaget vidare, med sin omtanke om alla som kom i hennes väg och med sin humor är hon en sann förebild för mig.
Tror inte mormor någonsin kallade sig feminist utan misstänker att hon som frisinnad, självständighetsförespråkare och frikyrklig med släkt av småbönder, småföretagare, lärarinnor och hantverkare avfärdade feminismen som vänsterpåfund. Inte desto mindre personifierade hon genom sitt liv och sitt sätt att vara just kvinnors rätt till samma förutsättningar och villkor som män.
Min andra kvinnliga förebild är den politiker som rankas högst på Expressens lista över Årets kvinnor EU-minister Birgitta Ohlsson
För mig personifierar Birgitta en politiker som utgår från och står upp för värderingar också när det blåser. Med sin kombination av faktabaserad kunskap och äkta engagemang inspirerar hon till förändringsvilja och ger framtidstro.
Om du inte redan läst den fina intervjun i DN 14 januari 2014 finns den digitalt, tyvärr måste man vara prenumerant för att komma åt den. Birgitta Ohlsson: ”Man kan inte älska alla åsikter i sitt parti”
Inser att mormor och Birgitta, förutom att vara starka kvinnliga frihetsförespråkare som står upp för allas lika värde och rätt, också har en speciell egenskap gemensam – förmågan att se och uppmärksamma andra.
När jag 2002, efter att jag blivit arbetslös då IT-bubblan sprack, bestämde för att göra något helt annat och ägna mig åt antingen intressepolitik eller partipolitik tog jag kontakt med Birgitta. Snabbt blev jag inbjuden att besöka henne i riksdagen, hon bjöd på kaffe, visade mig runt, presenterade mig för alla på FPs riksdagskansli och tog sig sedan tid att ställa frågor och ge mig råd om hur jag skulle kunna engagera mig partipolitiskt. Det är bara ett exempel av många jag hört om hur hon lyfter människor omkring sig och hur hon är exceptionell vad det gäller att lyfta och synliggöra kvinnor. Tack Birgitta! Och, bland mycket annat är Birgitta den som fått mig att inse att jag är feminist.
Gårdagskvällen bjöd på djupa och intensiva samtal om att var kvinna, att vara människa, om att ha förebilder eller ej och om vad vi lägger i begreppet förebild. Jag kom redan i mina tankar inför middagen fram till att jag har många förebilder runt omkring mig som lär mig och inspirerar mig. Och jag vill sträva efter att, precis som mormor och Birgitta, bli än bättre på att lyfta fram dem.
mariajohanssonblog 