Tystnad.
Opartiskhet.

Två begrepp som kommit att förknippas med rädsla för att ta ställning mot rasism, främlingsfientlighet och nazism. Det skrämmer mig.

Lena Sundströms Nyhetskrönika i DN i fredags Vissa dumstrutar ska vi bära med stolthet satte fingret på den ängslighet som kommit i kapp oss:
En dag inser man att man plötsligt sitter och grubblar över vilka åsikter som kan kosta en jobbet eller jobben, eller leda till att man stämplas för något som man inte är, och heller aldrig har varit.

En dag sitter man och tittar på den där gamla kända bilden från 1985, och inser att man inte längre vet om man vågar sprida den. Kvinnan som dänger sin handväska i huvudet på en nazist som går i  Nordiska rikspartiets marsch. En bild som blev Årets bild, just för att den symboliserade så mycket. En vanlig medborgare mot en nazistisk rörelse. En anständighet som glömde bort att räkna till tio. Och en anständighet som över huvud taget inte definierade sig utifrån en vänster eller högerskala. Eftersom det här utspelade sig på den tiden då motsatsen till en nazist inte förmodades vara en vänsterextremist. När den självklara motsatsen till en nazist i stället var alla vi andra.

Den senaste av en rad händelser där detta aktualiserats ägde rum nu i helgen när Malmö FFs supportrar inför match mellan MFF och Hammarby planerat en banderoll med texten ”MFF-familjen står enad mot nazism”. Detta stoppades av styrelsen. Beslutet att stoppa banderollen rörde upp känslor. Bland annat skrev  före detta ordföranden för supporterföreningen, Tony Ernst på twitter: ”om man inte ens kan vara mot nazism, vad återstår då?”  Beslutet fick stor uppmärksamhet och efter en natts sömn på saken backade styrelsen, vilket de ska ha all heder för – men – hur kunde ens tanken på att stoppa komma upp och bli föremål för ett styrelsebeslut?

Hanna Håkansson, Liberala studenter, skrev i går på sin Facebook-sida:
Vi behöver prata om neutralitet och opartiskhet. Den som är ”opartisk” är lika mycket på nazisternas sida som på min. Den som är neutral tar inte mer ställning för mänskliga rättigheter än för förtryck. Det finns tillfällen där man inte måste ta ställning, och sen finns det tillfällen när man måste göra det. Jag menar att det är ens agerande i de senare situationerna som definierar vad en är för sorts människa egentligen.

Jag håller med.

Vi måste prata om tystnaden. Vi får inte skrämmas till tystnad.
Det är tystnaden och rädslan för att ta ställning som är det stora hotet.
Vi måste minnas. Vi måste lära oss av historien. Vi måste ta ställning.

Klockan 17.00 inleds på Norrmalmstorg i Stockholm en parti- och blockpolitiskt obunden manifestation För människors lika värde – mot nazism, rasism och våld. Medverkar gör Sören Juvas, Birgitta Ohlsson, Mona Sahlin, Dilsa Demirbag-Sten och Folkmusiker mot främlingsfientlighet. Initiativtagare är Sakine Madon. Jag vågar lova, där kommer det inte råda någon tystnad ursäktad som opartiskhet.