Vi har bävat för feministisk och antirasistisk baksmälla. I dag vaknade vi upp med precis det efter att valet till Europaparlamentet nu är avslutat. Är bedrövad. Känner sorg. Sorg för Sverige. Sorg för Europa. Sorg för EU.

Här hemma i Sverige får rasistiska Sverigedemokraterna lika många mandat som MR- och mångfaldspartiet Folkpartiet Liberalerna. Högerextrema Front National i Frankrike får fler mandat än alla svenska partier tillsammans, blir med 25 procent största parti i Frankrike och begär nu nationellt nyval. Danskt Folkeparti och UKIP i Storbritannien landar också på 25 procent och blir störst i sina respektive länder.

Jag är rädd, på riktigt. Riktigt rädd. Vid gårdagens valvaka kom tårarna när vår fantastiska listetta, Marit Paulsen, i sitt tal till oss folkpartister gjorde kopplingar bakåt i historien och talade om de fem år som ligger framför oss tills nästa val, nästa möjlighet att ställa saker till rätta.

På Nyheter24 kan man ta del av en sammanställning över 16 vidriga – och jag vill tillägga människofientliga – åsikter som Europa röstade på. Det är fruktansvärda uttalanden om hur invandringsproblem kan lösas med Ebola, att kvinnor inte borde ha rösträtt, att judar är en säkerhetsrisk och ska registreras, att homosexuella är avarter, ifrågasättande av Auschwitz, antisemitism, islamofobi och homofobi.

Jag vill göra ett tillägg till listan – något jag hörde i går för första gången som gjorde mig iskall – och därmed lägga funkofobi till listan ovan. Den polske högerradikalen Janusz Korwin-Mikke som är förstanamn på Nya högerpartiets valsedel, har uttryckt att personer med funktionsnedsättning inte ska få vistas på offentliga platser. Han vill alltså att sådana som jag ska hållas inne. Jag har kontaktat Nyheter24 angående detta och jag hoppas de kommer uppdatera sin lista. Vi måste börja synliggöra tendenserna till utrensning av personer med funktionsnedsättning samtidigt som vi uppmärksammar andra förfärliga hatbrottstendenser. Historiens vingslag gör sig obarmhärtigt påminda. Jag gråter. Jag är rädd. Jag är arg.

I dag har jag varit helt under isen. Som förlamad, bedövad. Visst gläds jag med mina gröna och rosa vänner, vi behöver mer av både feminism och klimat på den politiska dagordningen. Men de olika nyanserna av brunt och hotet mot människovärdet överskuggar.

Nu måste vi alla som vill något annat stärkas av att vi är en klar majoritet, göra vår analys och sedan ta nya tag. Hitta samarbeten och vägar framåt. Visa på en annan väg. Aldrig acceptera, aldrig normalisera. Jag tror också det är viktigt att – så som jag hela tiden envist försöker – se sambanden och ta gemensamt krafttag för allas lika rätt. Så snälla jag ber dig – när du pratar om mänskliga rättigheter, när du diskuterar mångfald – kom ihåg att inkludera och synliggöra också personer med funktionsnedsättning.

Tycker bilden, när jag som en av många kom fram för att krama om fina Marit, peppa och bli peppad, med tårar i
ögonen på oss båda, ändå lyser av leenden och hopp

Låt oss komma ihåg:
”Mörker kan inte fördriva mörker. Endast ljus kan göra detta.
Hat kan inte fördriva hat. Endast kärlek kan göra detta.”
Martin Luther King