Mitt liv innehåller, tillsammans med allt det jag oftast skriver om, också katter. En av de tre, den 17-åriga damen, ligger just nu och sover på en filt här i soffan. Jag värmer mina fötter mot hennes varma mage. På nätterna sover hon alltid hos mig, eller allra helst: på.

Hon, som varit rätt så kraftig i sina dagar, är på ålderns höst betydligt smalare. Hon är inte lika stadig som förr och det händer också att hon inte hinner fram till lådan. Hon tycker allt oftare att de andra två är jobbiga. När det blir för mycket återfår hon blixtsnabbt sina krafter och smäller till den som är för närgången, sedan reser hon sig och går därifrån. För att hon ska få ro att äta får hon numera maten serverad några meter bort från de andra.

Hon har alltid varit den kloka och den uppmärksamma. Hon är den som när hon kom till oss varit kuvad av sin mamma och mormor och som hos oss, där hennes moster redan bodde, hamnade lite i skymundan.  Men ju äldre hon blivit har hon funnit en självklarhet i sin närvaro. När den nya generationen flyttade in för fem år sedan blev hon deras trygghet.

Nu är hon gammal och det får hon vara och jag försöker njuta av den fas hon är i nu – även om jag allt oftare tänker på att vi kanske inte får ha henne kvar så länge till. Ögonen har dock forfarande samma djupa blick. Ibland glimtar det till och den ettåriga lilla tjejen som släpade in och därmed räddade sin söndertuggade älsklingsfilt som vi lagt utanför dörren för att slänga, syns igen. Tack för att du finns hos oss Minou.