Viktig kursändring om assistansersättningen i regleringsbrevet till Försäkringskassan

I skymundan av dagens nyhet om att regeringen har utsett Nils Öberg till ny generaldirektör för Försäkringskassan har beslut också fattats om ett nytt regleringsbrev för myndigheten. Ett regleringsbrev som innebär en viktig kursändring när det gäller målet för assistansersättningen, en kursändring som förtjänar stor uppmärksamhet.

I regeringens pressmeddelande slarvas dock förändringen av målet bort och uttrycks som att det liknar 2018 års regleringsbrevs mål, vilket stämmer endast till hälften. I själva verket är det smått sensationellt, utifrån den politik som förts på området de senaste åren, att målet för 2019 anger att ”arbetet ska bidra till att nå det nationella målet för funktionshinderpolitiken om jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället”.
Är det nu det händer?

”Det nationella målet för funktionshinderspolitiken är att, med FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställdhet och att barnrättsperspektivet uppmärksammas.”

Låt mig ta det från början.
Visst inleddes försämringar inom LSS i stort och inom personlig assistans specifikt redan under alliansregeringen. Men, det hela eskalerade efter regeringsskiftet 2014. I regleringsbrevet till Försäkringskassan för 2015 skriver regeringen att överutnyttjande ska motverkas. I regleringsbrevet för 2016 går man ännu längre: ”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.” Med andra ord, regeringen pekade med hela handen. Utan lagändring uppmanades en myndighet att sänka kostnaderna för personlig assistans, en insats som inte bara är lagreglerad och bygger på behovsbedömningar utan dessutom tillhör en så kallad rättighetslag.

Detta ledde så klart till ifrågasättande, protestaktioner och manifestationer.
Som tidigare ordförande för Lika Unika konstaterade jag i ett försök att sammanfatta de senaste årens utveckling under rubriken Land ska med lag byggas, att regleringsbrevet för 2016 innebar en uppmaning till en myndighet om att bedömningar och lagtolkningar av denna rättighetslag inte längre skulle göras utifrån av riksdagen stiftade lagar utan utifrån ekonomiska hänsyn, landets budget.

Ingen har väl missat de kraftiga försämringar som LSS och framför allt personlig assistans, men också ledsagning och kontaktperson, genomgått. Ingen har väl missat det stora arbete funktionshinderrörelsen lagt på att synliggöra hur liv har slagits i spillror och friheten tagits ifrån människor. För första gången blev en fråga som handlar om rättigheter för personer med funktionsnedsättning en valfråga i valrörelsen 2018. Socialdemokraterna skriver själva i sin valanalys att regeringens försök att få bukt med stigande kostnader för LSS och reaktionerna från civilsamhället och andra partier ”kan ha bidragit till att undergräva bilden av Socialdemokraterna som välfärdens främsta försvarare”. 

En genomgång av regleringsbreven till Försäkringskassan för åren 2015-2019 ger följande när det gäller rubriken Mål för assistansersättning:

Regleringsbrevet för 2015
Mål för assistansersättningen

Försäkringskassan ska säkerställa en god kontroll av assistansersättningen för att motverka överutnyttjande. Handläggningen, utredningarna och beslut ska vara likvärdiga över hela landet och hålla hög kvalitet så att rätt person får rätt ersättning. Myndigheten ska vidareutveckla it-stödet för assistansersättningen så att det under året kan börja bidra till den informationsförsörjning som behövs för effektivt beslutsstöd och kontroll.


Regleringsbrevet för 2016
Mål för assistansersättningen
Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen. En god rättstillämpning ska säkerställas och handläggningen, utredningarna och besluten ska vara likvärdiga över hela landet och hålla hög kvalitet så att rätt person får rätt ersättning. Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande. Därutöver ska Försäkringskassan verka för att de försäkringsmedicinska utredningarna och läkarutlåtandena håller hög kvalitet.

Regleringsbrevet för 2017
Mål för assistansersättningen
Försäkringskassans arbete med assistansersättning ska präglas av hög kvalitet och rättsäkerhet så att rätt person får rätt ersättning, såväl flickor och pojkar som kvinnor och män. Besluten ska vara likvärdiga över hela landet. Försäkringskassan ska verka för att utredningar, försäkringsmedicinska utredningar och läkarutlåtandena håller hög kvalitet. Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande och brottsligt nyttjande med ett särskilt fokus på den ökande timutvecklingen.

Regleringsbrevet för 2018
Mål för assistansersättningen
Försäkringskassans arbete med assistansersättning ska präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet så att rätt person får rätt ersättning, såväl flickor och pojkar som kvinnor och män. Besluten ska vara likvärdiga över hela landet. Försäkringskassan ska verka för att utredningar, försäkringsmedicinska utredningar och läkarutlåtanden håller hög kvalitet. Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande och brottsligt nyttjande med ett särskilt fokus på den ökande timutvecklingen.


Regleringsbrevet för 2019 (beslutat i maj 2019)
Mål för assistansersättningen

Försäkringskassans arbete med assistansersättning ska bidra till det nationella målet för funktionshinderpolitiken. Handläggningen ska präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet så att den som är berättigad till ersättning också får det. Besluten ska vara likvärdiga över hela landet, för såväl flickor och pojkar som kvinnor och män.
Försäkringskassan ska verka för att utredningar, försäkringsmedicinska utredningar och läkarutlåtanden håller hög kvalitet. Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för ett effektivt och rättssäkert nyttjande av gemensamma resurser och för att motverka bidragsbrott.

Sammanfattningsvis, har man de senaste årens utveckling för personer i behov av personlig assistans för att kunna leva som andra klar för sig och har man insikt i hur mycket en formulering i ett regleringsbrev betyder och vilka konsekvenser den kan få för enskilda människor – ja, då är det tydligt att det nytillkomna målet i det i dag beslutade regleringsbrevet är en stor händelse. Nu får alla vi som står upp för frihetsreformen hjälpas åt att se till att detta beslut används, uppmärksammas och får genomslag.

Nu kan man självklart tänka att jag är partisk, men jag – som i partipolitiskt obundna roller under snart två decennier följt och försökt påverka funktionshinderpolitiken – kan inte tolka dagens kursändring som annat än att Januariavtalet haft betydelse och som Liberal är jag stolt, för jag anar var detta kommer ifrån.

Kryssa mig, för allas rätt att vara de vi är

En 25 dagar kvar till valet till Europaparlamentet. 
Kryssa Maria Johansson, nr 23 på Liberalernas lista:

💙 för allas rätt att vara de vi är,
💙 för allas rätt till den fria rörligheten,
💙 för sanktioner mot länder som förvägrar sina medborgare självständighet och delaktighet, 
💙 för rätten att älska den du älskar,
💙 för rätten att tro på det du tror, 
💙 för universell utformning,
💙 för jämställdhet, 
💙 för utveckling av miljövänliga, hållbara lösningar som inte utestänger.

Syntolkning:
Maria klädd i svart, sittande i svart rullstol framför blå bakgrund med gul text: SI, YES, OUI, JA!

NU skriver om mitt diskrimineringsfall

Veckans nummer av NU, Det liberala nyhetsmagasinet, berättar om mitt diskrimineringsfall.

Bild på snedden av del av texten i tidningen NU.

Tar diskrimineringsärende vidare till domstol
Diskrimineringsombudsmannen har beslutat ta Maria Johanssons ärende vidare till domstol, det meddelade DO förra veckan på sin hemsida.


Det var förra året som en restaurang i södra Stockholm nekade att servera vin till Liberalernas Maria Johansson, som använder rullstol. Hon försökte beställa ett glas vin men fick avvärjande handsignaler och huvudskakningar till svar. Till slut bad hon att få tala med restaurangchefen. När hon ändå inte fick någon förklaring, lämnade hon restaurangen.
Till DO har restaurangens chef bekräftat att Maria Johansson nekats att beställa vin, men hävdar att det berott på at hon upplevdes berusad. Men utredningen visar att det inte är troligt att hon kan ha uppfattats som så pass alkoholpåverkad att hon inte kunde serveras. DO yrkar på 30 000 kronor i diskrimineringsersättning, nu är det upp till Stockholms tingsrätt att ta ställning i frågan.

Maria Johansson fick beskedet per telefon samma dag som det kom.
– Jag är glad över detta. För min egen skulle förstås, men allra mest för att jag vet hur vanligt förekommande denna typ av diskriminering är och hur viktigt det är att uppmärksamma så det inte sker, skrev hon på Facebook.
Till tidningen NU beskriver hon varför det var viktigt att driva ärendet vidare:
– Denna typ av diskriminering är vanlig när det gäller personer med synliga funktionsnedsättningar, framför allt personer med nedsatt rörelseförmåga. Frågan behöver uppmärksamhet.
– För egen del vill jag självklart också, även om det inte är det viktigaste, ha upprättelse. Att bli avvisad utan att få en förklaring på plats, att genom en reporter några dagar senare få veta att jag felaktigt anklagades för att ha varit onykter – nej, det kan jag inte låta passera.

Vad hoppas du blir resultatet?
– Att krogar och restauranger ser över sina rutiner och sitt sätt att behandla kunder som inte uppfyller normen. De behöver se till att säkerställa sin kunskap om diskriminering och om funktionsnedsättningar.

Hon upplever dagligen diskriminering, men ofta är det i form av utestängande otillgänglighet.
– Den som diskriminerar står inte ansikte mot ansikte med de som hen med sitt pennstreck, sin namnteckning eller sin beställning bestämmer sig för ska utestängas, säger Maria Johansson.

Fia Björklund

Jag har tidigare själv skrivit om det som hände här.

Efter lång utredning har nu DO alltså beslutat att ta fallet till domstol.
I samband med beslutet gick myndigheten ut med ett pressmeddelande.

Nästa steg är att jag under veckan som kommer ska till DO för att träffa processföraren.


DOs pressmeddelande:

Restaurang vägrade servera kvinna i rullstol

Pressmeddelande publicerad 28 november 2019

DO stämmer nu en restaurang i södra Stockholm för diskriminering som har samband med funktionsnedsättning. Bakgrunden är att restaurangen nekade att servera vin till en kvinna som använder rullstol. Enligt DO har nekandet haft samband med kvinnans funktionsnedsättning. 

Det var på eftermiddagen i mars 2018 som kvinnan besökte restaurangen i ett köpcentrum i södra Stockholm. Hon försökte beställa ett glas vin men fick enbart avvärjande handsignaler och huvudskakningar till svar. Efter att flera gånger ha försökt beställa utan framgång bad kvinnan att få tala med restaurangchefen. När hon ändå inte fick någon förklaring till att hon inte fick beställa lämnade hon restaurangen.

Till DO har restaurangens chef bekräftat att kvinnan har nekats att beställa alkohol, men har hävdat att det har berott på att restaurangen vid tillfället uppfattade att kvinnan var berusad. Andra uppgifter som har framkommit i DO:s utredning ger tydligt stöd för att kvinnan vid tillfället var nykter och inte heller uppfattades av andra som alkoholpåverkad. Därför framstår det inte som troligt att restaurangens företrädare kan ha uppfattat henne som så pass alkoholpåverkad att hon inte kunde serveras.

– DO anser därför att det finns skäl att anta att restaurangens agerande har haft samband med kvinnans funktionsnedsättning. Enligt den särskilda bevisregel som gäller i diskrimineringsmål måste restaurangen nu visa att man inte har diskriminerat kvinnan, säger Karin Ernfors processförare på DO.

DO yrkar på 30 000 kronor i diskrimineringsersättning för kvinnans räkning och det blir nu upp till Stockholms tingsrätt att ta ställning i frågan.

Ordförandebloggen – Tack Lika Unika!

Ordförandebloggen Lika Unika 2018-05-31

Jag klädd i svart bakom bord i panel i Almedalen, mikrofon i headset, telefon, papper och plastmugg framför mig på bordet.

Tack Lika Unika!

För tre år sedan, så här i slutet av maj månad, hade jag det stora förtroendet att väljas till ordförande för Lika Unika. Det har varit intensiva, lärorika, slitsamma och glädjefyllda år och jag vill tacka för att jag tillsammans med er fått vara en liten pusselbit i denna fina samarbets
organisation, en ära minst sagt.

Vi lever i en tid av tekniska landvinningar och förbättrade levnadsvillkor. Samtidigt omges vi av mörka rubriker, både i omvärlden och i vår närhet, också in på bara skinnet utifrån neddragningar och tillbakagång när det gäller möjligheten att leva som andra. Vi lever på många sätt i en paradox. Det ska bli intressant att se hur framtiden återberättar, analyserar och också dömer oss och vår tid. Mitt i detta har Lika Unika en viktig uppgift och en roll att fylla, en viktig plats i svensk funktionshinderrörelse och inte minst i svensk MR-rörelse.

Alla är vi lika unika och mänskliga rättigheter ska gälla alla. Vi ska kunna delta i samhällslivet, göra våra egna val, bestämma över vår tillvaro – oavsett om vi uppfyller normen om funktionalitet eller inte. Att personer med funktionsnedsättning är en naturlig del av den mänskliga mångfalden är inte bara självklart, det slås också fast i FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Vi människor har, i just detta att vi är människor, så mycket gemensamt. Skrapar man på ytan och har ett nyfiket sinnelag så blir det uppenbart att de där stämplarna, facken och kategoriseringarna vi lätt kan hamna i blir allt mindre framtränade när vi lär känna varandra. Det gäller också inom rörelsen. Samma berättelser om utestängning, om exkludering, om kamp för rätten till delaktighet, kamp för att räknas med, kamp för att få föra vår egen talan kommer igen överallt. För några veckor sedan var vi från Lika Unika och medlemsförbunden på Historiska Museet och såg utställningen ”100% kamp – Sveriges historia”. I samtalen vid den efterföljande middagen framträdde likheterna trots skilda erfarenheter så tydligt och ännu en gång påmindes vi om att vi har mer som förenar än som skiljer oss åt, om vikten av att se det och att använda oss av våra gemensamma drömmar även om de inte ser exakt likadana ut i varje detalj.

Jag har precis läst ut Margareta Perssons bok ”Gamla synsätt spökar än” om funktionshinder genom tiderna. Den är, liksom utställningen 100% kamp, tung att ta till sig. Men den påminner också om att förändring är möjlig. Jag tror vi måste kunna vår historia, jag tror vi måste känna till också det mest smärtsamma, det som gör att man inte orkar läsa mer än några sidor i taget för att det letar sig under huden. Jag tror vi måste veta vad som ligger bakom för att kunna förändra vår framtid. Och vi behöver sätta levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning i relation till strömningar i samhället i övrigt, i relation till livsvillkoren generellt för personer utan funktionsnedsättning.

Vi står inför en valrörelse. Ja, den har väl egentligen redan börjat. För oss som samhällsengagerade och politiska nördar borde det vara högtid. Samtidigt tror jag att vi är många som är oroade för utvecklingen av det politiska samtalet och av de politiska vindar som blåser, oroade för vilket valresultat det kan komma att bli. Därför är det så viktigt att vi som står för alla människors lika värde, vi som står för icke-diskriminering, vi som står för mänskliga rättigheter inte backar, inte är tysta, utan istället tar plats och anger riktning.

Åren går lätt in i varandra och ibland kan det kännas som om vi gör precis samma sak om och om igen, som om allt vi gör är att stå och stampa. Jag har under början av det här året haft anledning att extra noga gå igenom och sätta mig in i Lika Unikas utveckling under den tid som passerat sedan bildandet. Åtta och ett halvt år är en kort tid för en folkrörelse, men fram träder en bild av en samhällsförändrare som definitivt inte står och stampar. Fram träder en bild av något helt annat. En bild av en liten uppstickare, om än bestående av flera av funktionshinderrörelsens äldsta förbund med stolta traditioner och lång historia. En uppstickare som tar för sig, hittar sin roll och som i dag – inte ens ett decennium efter bildandet – blivit en efterfrågad samtalspartner och aktör. Det tycker jag att vi alla ska vara stolta över och påminna oss om när det ibland kan upplevas motigt i vårt gemensamma uppdrag för förändring.

Några påtagliga framgångar under den tid Lika Unika funnits och vilka Lika Unika definitivt varit en viktig del av är bland annat att vi nu står i begrepp att äntligen också i Sverige få en oberoende MR-institution, något som funnits med i Lika Unikas arbete från början. Att det äntligen pågår en översyn av det stigmatiserande begreppet och synsättet ”nedsatt arbetsförmåga” något som Lika Unika kämpat för i alla år. Att bristande tillgänglighet sedan 2015 är en diskrimineringsform och att undantaget för företag med färre än tio anställda, vilket var en kompromiss för att få igenom lagändringen, sedan början av maj är borttaget. Att funktionsmaktsordningen finns i instruktionen till nybildade Jämställdhetsmyndigheten. Att Lika Unika för första gången är officiell programarrangör vid MR-dagarna i höst. Och sist men inte minst, att vi står inför projektstart av Lika Unika Akademi – vårt första Arvsfondsprojekt, med syfte att utbilda oss själva för att sedan kunna utbilda civilsamhället i övrigt, myndigheter och näringsliv, om funktionshinderperspektivet och Agenda 2030.

Min uppmaning till Lika Unika och till medlemsförbunden nu när jag tackar för mig blir:
Ta vara på dessa positiva och starka vindar av engagemang och framsteg som trots mörka tider blåser för mänskliga rättigheter, använd dem.
Ta vara på Lika Unika, nyttja kraften i så väl den gemensamma samlade kunskapen hos förbunden som i Lika Unika som etablerad aktör på MR-området.
Ta vara på kraften i Cross Disability, det är tillsammans vi förändrar framtiden, tillsammans inom Lika Unika och tillsammans med andra inom funktionshinderrörelsen och också inom MR-rörelsen i stort.

Lycka till med allt det spännande som står för dörren.
Vi ses på barrikaderna i kampen för mänskliga rättigheter!

Med stort tack till Lika Unikas medlemsförbund, styrelse och kansli för åren som gått.

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika
2015 – 2018

Ordförandebloggen – Det är dags att sluta diskriminera ledarhundsförare

Ordförandebloggen Lika Unika 2018-04-25

Foto lånat från SRFs webbplats.
Ledarhundsförare med ljusbrun labrador i sele.

Wilma, Majsan och Kalle är några av de ledarhundar jag via deras hussar och mattar, ledarhundsförare, träffat genom åren. I dag, den 25 april, är det Internationella ledarhundsdagen och jag vill passa på att uppmärksamma dessa fyrbenta källor till frihet och självständighet.

Knappt 300 ledarhundar och ledarhundsförare finns i Sverige. Men tyvärr utestängs de från många ställen, så den självständighet som ges med ena handen tas tillbaka med den andra. Lagstiftningen måste tydliggöra att det är diskriminering. Det har ännu inte prövats som en form av diskriminering på grund av bristande tillgänglighet, men för mig är det solklart att så borde vara fallet.

Finn Hellman beskriver och visar pedagogiskt i sin film den skillnad det inneburit för honom att använda ledarhund istället för endast vit käpp. Han berättar om hur mycket smidigare, säkrare och snabbare han tar sig fram. Filmen är textad. Filmen visar Finn och hans ljusa labrador i vardagen, på väg mellan ställen i stadsmiljö, på tunnelbanan och så vidare. Det finns också inklippta bilder där Finn läser punkskrift, inklippta flaggor från länder där det är uttalat förbjudet att diskriminera på grund av ledarhund.

SLHF, Sveriges Ledarhundsförare där Finn är aktiv i styrelsen är stödmedlem i Lika Unika.

Kanske är en förändring på gång?
Glädjande visar nämligen den undersökning Lika Unikas medlemsförbund Synskadades Riksförbund SRF gjort genom att ställa frågor till riksdagsledamöter ett starkt stöd bland de som svarade, både för rätten till ledarhund och för möjligheten att också kunna ta sig runt i samhället med sin ledarhund.

Maria Johansson
Ordförande
Lika Unika
2015 – 2018

Ordförandebloggen – Denna gång mötte jag den som diskriminerade mig, öga mot öga

Ordförandebloggen Lika Unika 2018-04-18

Jag blev nekad att köpa ett glas vin, utan förklaring om varför och utan att erbjudas annat. Tydligt var dock att ägaren inte ville servera mig och att han ville att jag skulle gå någon annanstans. Jag vill inte tro att det berodde på att jag är rullstolsanvändare, men jag kan tyvärr inte hitta någon annan förklaring och vill därför göra en anmälan om diskriminering på grund av funktionsnedsättning, med hänvisning till diskrimineringslagen (2008:567).

Foto av ljustavla med meny på, upphängd i taket på aktuell restaurang.

Så inleder jag den diskrimineringsanmälan jag lämnade in till Diskrimineringsombudsmannen, DO, efter att jag för första gången i mitt liv nekades service, nekades att handla och istället viftades bort. Det var obehaglig upplevelse och så här skrev jag på min Facebook några minuter efter det inträffade:

Är arg och fortfarande helt chockad. Har aldrig varit med om något liknande. I eftermiddag föreläst för DHR på förbundskansliet i Farsta och sedan gjort några ärenden. Ville ta ett glas vin. Gick till Restaurang Sam & Co Thai Wok mitt i Farsta C. Frågade, även om jag insåg att de nog inte hade det, efter rosévin. Mannen bakom disken skakade på huvudet och log och gjorde nekande gester med händerna. Jag bad då om vitt vin. Men då visade sig de nekande gesterna stå för att han inte ville servera mig. Jag blev helt ställd. Frågade varför. Frågade efter chefen. Han var chefen. Varför han inte ville servera mig ville han inte svara på. Jag försökte få kontakt med några av övriga i personalen. De tittade bort. Ingen besvarade min fråga. Jag gick därifrån helt förstummad, chockad, arg. Mötte vakter som han kallat på. Va!? Vem kallar på vakt på grund av mig? Samtalade en stund med vakterna som var trevliga, förstående och som uppmuntrade när jag sa att jag kommer anmäla restaurangen för diskriminering.

Fler än 500 personer reagerade på mitt Facebook-inlägg och vad som hänt spreds. Jag blev efter några dagar kontaktad av lokaltidningen Mitt i Söderort som intervjuade mig om händelsen. Då hade jag dessutom gjort min anmälan till DO och reportern tog del av den. När reportern kontaktar restaurangen fanns plötsligt en förklaring till det inträffade. Bartendern sa till tidningen att jag varit full och därför inte blivit serverad. Nekades vin – anmäler krog för diskriminering.

Det stämmer inte. Jag har därför nu kompletterat min anmälan med underlag som visar hur jag tillbringade eftermiddagen. Med bevis för vad jag gjorde timmarna före jag blev avvisad från Sam & Co, en redogörelse för tider och platser för arbete och ärenden samt intyg från personer jag mötte. Min anmälan inklusive komplettering kan du läsa på Anmälningstjänsten.

Det var förfärligt att bli oskyldigt anklagad för något som inte stämmer och att detta besked kom till mig via en reporter och i efterhand gjorde det nästan ännu värre. En efterkonstruktion som presenterades som sanning när restaurangen insåg att händelsen uppmärksammats, när de förstod att man inte får diskriminera på grund av funktionsnedsättning, ett sätt att rädda sitt eget skinn genom att istället hänvisa till sitt ansvar för att inte servera den som är berusad. Det är så jag analyserar det.

För mig var detta första gången, men jag vet att det är alltför vanligt att personer med funktionsnedsättning avvisas med hänvisning till att de skulle vara onyktra. Berättelserna om personer med balanssvårigheter eller med påverkat tal som nekas att beställa för att de skulle vara berusade är många. Det är naturligtvis oacceptabelt. Driver man restaurang eller bar och har serveringstillstånd följer en skyldighet att ta ansvar för vilka man serverar eller ej, däri ligger också ett ansvar att kunna skilja på sluddrigt tal på grund av funktionsnedsättning och på sluddrigt tal på grund av att personen är påverkad.

Jag har dock stor erfarenhet av att bli diskriminerad och utestängd, det sker ständigt och då genom otillgänglighet. Kan man verkligen jämföra det? Kan man jämföra ett byggfel med att någon inte vill ha en i sin restaurang? Jag hävdar det. Det är visserligen två olika former av diskriminering, men de bygger på samma idéer och synsätt, på en världsbild där personer med funktionsnedsättning inte är välkomna på samma villkor. Vare sig det är i byggprocessen eller i verksamhetsdriften besluten som leder till utestängning fattas. Besluten om att strunta i byggreglerna, strunta i kraven på ljudmiljö och på teleslinga, strunta i kraven på möjlighet att orientera sig, strunta i överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och allergiförbundet om ledarhundar – eller som här en bartender som försöker stänga ute den han inte ser som önskvärd, så är det samma sak. I vardagen möts jag och många med mig ständigt av en rad tillgänglighetbrister varav det stora flertalet inte borde finnas där om lagar och regler efterlevdes. Bakom de hindren finns också någon som haft ett val och som då valt att utestänga, valt att diskriminera.

Skillnaden är att den diskrimineringen ofta sker bakom ett skrivbord eller i ett beslutsärende. Den som diskriminerar står inte ansikte mot ansikte med de som hen med sitt pennstreck, sin namnteckning eller sin beställning bestämmer sig för ska utestängas.
Skillnaden var att vid detta tillfälle stod jag öga mot öga med den som ville utestänga mig.

Jag hoppas,
för alla de som ständigt känner oro för om de ska bli serverade eller ej,
för alla de som oroas för om de ska avvisas eller ej,
för alla de som är vana vid att mötas av nekande med hänvisning till att de är onyktra när de bara råkar ha en funktionsnedsättning och inte vill annat än leva sina liv som andra,
för att frågan skall synliggöras och diskrimineringen uppmärksammas,
– att DO tar upp fallet och driver det.

Dela gärna denna text.
Hjälp gärna till att skapa uppmärksamhet och opinion i frågan.
Tillsammans förändrar vi.
Om inte vi gör det, vem ska då?
Tack!

Maria Johansson
Ordförande
Lika Unika
2015 – 2018

Ordförandebloggen – Till minne och för framtiden

Ordförandebloggen Lika Unika 2018-01-29

Jag, klädd i svart och grått, ställer ned en grön lysande glaslykta bland många andra, på de svarta stenkonstverken på torget, tidig kväll, i bakgrunden syns polisavspärrning.

För att hedra förintelsens offer, för att hedra de som överlevde, för att påminna om vad som kan ske när vi graderar människor. I lördags eftermiddag, på förintelsens minnesdag, tände jag en ljuslykta vid minnesceremonin på Raoul Wallenbergs torg.

När jag står där, bland hundratals andra svartklädda i den kalla och mörka januarieftermiddagen som lyses upp av de färgglada ljuslyktorna som placerats av oss, en och en, på de svarta stenkonstverken på torget, är tankarna många.

Jag tänker på att denna minnesdag, som utropades av FN år 2005, fortfarande är relativt ung och förundras över att den inte instiftades tidigare. Jag tänker på vilken tur det är att den ändå kom då den kom, de senaste åren har vi sett en skrämmande förändring av hur förintelseförnekare och hatare åter tagit plats i det offentliga rummet på ett sätt i alla fall jag inte kunde föreställa mig skulle ske igen. Samtidigt påminner jag mig om att vi andra, vi är så många gånger fler.

Jag tänker på de överlevande som fortfarande är i livet, på plats framför scenen denna dag som alltid, gråhåriga, värdiga. Jag tänker på hur jag i slutet av sommaren, i samband med en filmvisning i riksdagen, fick tillfälle att lyssna till, hälsa på och byta några ord med Hédi Fried, ett möte och ett minne jag alltid kommer bära med mig. Jag tänker på samtalet i Nyhetsmorgon samma förmiddag, om porträttserien Witnesses av fotografen Mikael Jansson som kommer visas i höst på Kulturhuset. Svartvita foton av kvinnor och män som överlevde förintelsen och koncentrationslägren.

Jag tänker på det gemensamma ansvar vi har att minnas, att berätta vidare, att vara vaksamma mot samhällsförändringar och att stå upp för alla människors lika värde, på riktigt. Oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, ålder, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck.

Det går aldrig att säga att hat mot någon annan inte angår en själv. Historien – och med skrämmande tydlighet också vår samtid – visar att det är samma mekanismer som sorterar, hatar och förintar – oavsett utifrån vilka kriterier.

För funktionshinderrörelsen är minnet av förintelsen naturligtvis starkt kopplat till de fasansfulla försöken att utrota människor med funktionsnedsättning som Nazityskland iscensatte. Jag tror kunskapen om utrotningarna behöver nå fler och bredare.

”När det inte finns kraft kvar att kämpa för den egna hälsan, finns inte längre rätten att leva!” Det skrev Hitler 1924-25 i självbiografin Mein Kampf. Bollen var i rullning, gränserna förflyttades och sedan kunde utrotningen av personer med funktionsnedsättning ta sin början.

1939 års Kinderaktion skulle ta ihjäl barn som förklarades icke livsdugliga eller livsovärdiga. Aktion T4 som skedde 1940 till 1941 riktades mot vuxna personer med funktionsnedsättning. Under åren 1939 till 1945 mördades mellan 120 000 och 200 000 människor med olika funktionsnedsättningar av nazisterna. På Forum för Levande Historia kan du läsa mer om Aktion T4.

På Hörselskadades Riksförbunds Facebook-sida delas ett svartvitt suddigt fotografi av Horst Engelhardt, med uppmaningen: Glöm honom inte. ”Han var sju år när han mördades på en anstalt för ”defekta” i Nazityskland. Idag, på #Förintelsensminnesdag, tänker vi på Horst och alla andra hörselskadade och döva som föll offer för den systematiska utrotningen av människor som ansågs ”livsodugliga” – såväl barn som vuxna med fysiska och psykiska funktionsnedsättningar. Av Horst finns bara ett suddigt foto kvar, men han påminner oss om att respekten för människovärdet måste värnas igen och igen. Kampen för mångfald, delaktighet och jämlikhet går vidare.”

Det är smärtsamt och gör nästan fysiskt ont att ta del av historiens skeenden och av berättelserna. Men vi måste. Vi får inte blunda för det som skett och vi får inte blunda för det som sker i dag. Paralleller till dagens samhällsdebatt om människors lönsamhet kontra kostnader, om att dela in och anklaga utifrån grupptillhörighet, om att dra in rättigheter, finns det allt för många. Både här i Sverige och internationellt och utifrån flera indelningar, kategoriseringar och stämplar. Jag tror det är viktigt att känna till sin historia för att förstå sin samtid och kunna möta och arbeta för en bättre framtid.

Jag upprepar orden från HRF: Kampen för mångfald, delaktighet och jämlikhet går vidare.

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika
2015 – 2018

Ordförandebloggen – Alla ungdomar har samma rätt till drömmar och framtid

Ordförandebloggen Lika Unika 2018-01-25

På bilden syns personer på rad på podiet i riksdagens träpanelklädda Andrakammarsal. Från vänster i bild Lars Ahlenius, Stockholms stad, Jessica Arvidsson, Högskolan i Halmstad, Ylva Johansson, arbetsmarknadsminister, Marco Venegas (MP), Madeleine Nyman utredare, Bengt Eklund Arbetsförmedlingen, Annica Nilsson Riksförbundet Attention, jag Maria Johansson Lika Unika, Erik Andersson (M).

Lika Unika var inbjudet att medverka med ett anförande och här följer det jag hade tänkt säga. Tyvärr hann jag inte riktigt i mål innan de fem minuterna var slut men jag väljer att ändå publicera hela texten nedan:

– Vad kan du inte?
– Vilka problem medför din funktionsnedsättning?
– Vad är du dålig på?
– Vad är det för fel på dig?

Vi måste istället börja möta ungdomar, unga kvinnor och män med funktionsnedsättning, med
– Vad kan du?
– Vad vill du?
– Vilken utbildning har du?
– Vilka talanger, vilken kompetens har du?
– Vad är du bra på?

Rapporten ”Vägen till arbete för unga med funktionsnedsättning” visar det vi från rörelsen,
det vi med funktionsnedsättning länge hävdat och upprepat och upprepat:
Det behövs ett nytt fokus i arbetsmarknadspolitiken!

Många, också unga, har självklart kompetens och förmåga att ta ett vanligt jobb.
Ett jobb utan lönestöd.
Lönebidrag och särskilda satsningar behövs, men det är inte där vi hittar lösningen.
Vi måste se till individen.
Vi måste, som vår egen rapport från Lika Unika heter, börja Se förmågan!

Sveriges åtaganden utifrån FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, är glasklara:
Staten har ett ansvar.
Personer med funktionsnedsättning har rätt till arbete på lika villkor och detta ska förverkligas bland annat genom att
Staten ska skydda och främja den rätten genom att vidta ändamålsenliga åtgärder, däribland lagstiftning,
Staten har ett ansvar att anställa personer med funktionsnedsättning inom det offentliga,
Staten har ett ansvar att säkerställa skälig anpassning när det gäller arbetsplatser.
Den FN-kommitté som bevakar efterlevnaden av denna vår konvention har dessutom till Sverige framfört kritik mot användandet av begreppet ”nedsatt arbetsförmåga.

Verkligheten, den ser inte riktigt ut som de här glasklara åtagandena.
Den består av särlösningar, särlösningar som första och ofta enda svar från politik och myndigheter om hur problemet att så många med funktionsnedsättning står utanför arbetsmarknaden ska lösas.
Staten som arbetsgivare är sämst i Sverige när det gäller att anställa personer med funktionsnedsättning.
Inget av de hittills sex fall om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering vid rekrytering till arbete som varit uppe i Arbetsdomstolen har dömts till den arbetssökandes fördel.

Det går oftast inte att säga det som finns som ett mantra ”person med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga”.
För oss alla, funktionsnedsättning eller ej, beror arbetsförmågan på vilka arbetsuppgifter vi ska göra, på förutsättningarna vi har med oss i form av utbildning och erfarenheter, på förutsättningarna runt omkring och på arbetsplatsen, på tillgång till till exempel teckenspråkstolk, tekniska lösningar som behövs och en lokal det går att komma in i. Om de förutsättningarna finns där är det absolut inte självklart att funktionsnedsättningen medför nedsatt arbetsförmåga.

Det handlar istället om förväntningar, vilka förväntningar vi har på varandra som medmänniskor, vilka förväntningar som finns från politik och lagstiftare på medborgare och aktörer – myndigheter, arbetsgivare, arbetstagare, ungdomar med funktionsnedsättning, vilka förväntningar vi alla som individer har på oss själva oavsett roll.

När fokus är problemen, när man inte efterfrågas, när ens kompetens och utbildning avfärdas bara för att man inte kan se, för att man är teckenspråkig, använder hörapparat eller inte kan gå, då är det lika korkat som att tro att en person utan funktionsnedsättning, oavsett utbildning, kompetens och erfarenhet kan ta vilket jobb som helst.

Nej – det som måste till är
att vi ser individen, ser förmågan,
ser ungdomar med funktionsnedsättning som de resurser de är,
att vi tar åtagandena enligt konventionen på allvar,
att vi skrotar det negativa och stigmatiserande begreppet och synsättet ”nedsatt arbetsförmåga”,
att vi tar krafttag mot diskrimineringen i arbetslivet,
att vi står upp för ett tillgängligt samhälle där alla kan ta sig fram, ta del av information, kommunicera – oavsett funktionsförmåga,
att staten som arbetsgivare tar åtagandena enligt konventionen, artikel 27 g, på allvar,
att politiken tar sitt ansvar för att synliggöra ungdomar med funktionsnedsättning inom arbetsmarknadspolitiken och i arbetsmarknadsdebatter.

Vi måste kunna ha två tankar och följa två parallella spår samtidigt.
Dels den generella arbetsmarknadspolitiken, lagar, att leva som vi lär.
Dels det individuella stödet – exempelvis lönebidrag men också andra insatser som inte först och främst kanske är kopplade till arbete men som möjliggör alternativt utestänger.
Jag tänker då på tillgång till hjälpmedel som fungerar och utifrån behov,
personlig assistans eller ej,
ledsagning eller ej,
hörselteknisk utrustning av olika slag eller ej,
tillgång till teckenspråkstolk eller ej,
bilstöd eller ej, parkeringsmöjligheter eller ej,
färdtjänst eller ej,
tillgänglig kollektivtrafik eller ej.

Vi måste avslutningsvis ta bort synliga och osynliga, uttalade och outtalade trösklar som utestänger ungdomar. Ungdomar med funktionsnedsättning är en självklar och viktig del av framtiden och vi måste säkerställa att tjejer får samma möjligheter som killar, att inte eventuella stöd fördelas olika beroende på kön.

Ungdomar med funktionsnedsättning har samma drömmar om sin framtid och har samma rätt till en framtid som alla ungdomar!

Tack för att Lika Unika bjöds in hit att medverka i dag.

– – –

Här kan du se webbsändningen från utfrågningen, den är tyvärr inte textad.

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika
2015 – 2018

Ordförandebloggen …starting with the man in the mirror

Ordförandebloggen Lika Unika 2018-01-11

#metoo Ljusrosa bakgrund och #metoo skrivet flera gånger över varandra, i vitt respektive ljusare rosa.

Vi är mitt i en samhällsomvälvande förändring. Kvinnors utsatthet, den utbredda sexismen och den kollektiva gemensamma kunskapen om många mäns beteende är på väg upp till ytan, den håller på att bli allmän. Tillsammans säger vi kvinnor i Sverige och världen nej, nu är det nog. Jag tror vi ser något historiskt hända. Ingen kommer åter kunna säga att hen inte visste, inte anade, inte förstod.

Det här skapar självklart oro, det väcker känslor, det väcker minnen hos den som blivit utsatt. Många har kommit ut offentligt med sin berättelse. Det finns också de som delar sina erfarenheter i de slutna och trygga rum som skapats i olika grupper i sociala medier, kanske är det första gången man sätter ord på vad man varit med om. Jag finns i några av dessa slutna grupper och det är smärtsam läsning, hur är det då inte för den som beskriver sin egen upplevelse, som levt med den och kommer fortsätta leva med sina minnen. Det finns också de som inte vågar ge sig till känna, inte ens i de sammanhangen, som är rädda för att det ska komma ut, som är rädda för repressalier.

Och det handlar inte enbart om våldtäkt. Vägen dit kan vara lång, kantad av överskridna och förskjutna gränser. Jag tror vi är många, som liksom jag, under de senaste månaderna haft anledning att fundera ordentligt över vårt eget agerande. Var sätter jag mina gränser? Hur gör jag om jag ser eller misstänker något? Hur agerar jag som vän, medmänniska, kollega, medresenär? Jag säger inte att jag alltid gjort eller gör rätt. En avart i spåren av berättelserna är när de inte blir trodda eller förminskade. ”Det var väl inte så farligt, han har ju bett om ursäkt, det blev ju ingen fällande dom.” Varje sådan ansats att bagatellisera någons upplevelse är ett övergrepp i sig. Det måste vi påminna varandra om. Vi ska stötta, inte stjälpa. Vi ska ha förändring, inte sopa under mattan.

Vid Lika Unikas sammanträde i november antog styrelsen ett uttalande om att bryta tystnadskulturen. Vi har alla ett ansvar att reagera och agera. Självklart förekommer sexuella trakasserier också inom vår rörelse. Självklart är kvinnor med funktionsnedsättning utsatta, i sin vardag och både utom och inom rörelsen. Det vet vi och vi ska inte tysta ned det.

Som förtroendevalda företrädare i en rörelse där vi arbetar med mänskliga rättigheter och värderingar har vi ett särskilt ansvar. Bland våra medlemsgrupper finns kvinnor, och också män, som många gånger och i så väl vardagliga som speciella situationer, befinner sig i underordning och beroende. Därför är det extra viktigt att vi är tydliga, att vi lever som vi lär.

Eller som Linnéa Claeson skriver i en kommentar på Instagram, under @assholesonline:
”98% av alla sexuella övergrepp begås av pojkar och män. Sexuellt våld och mäns våld mot kvinnor återfinns i alla länder, i alla kulturer, i alla samhällsklasser, i alla yrkesgrupper och typ i alla åldrar. Vi måste ta tag i det lilla och i det stora, vi måste sopa framför vår egen dörr först. I’m starting with the man in the mirror osv…”

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika
2015 – 2018