Viktig kursändring om assistansersättningen i regleringsbrevet till Försäkringskassan

I skymundan av dagens nyhet om att regeringen har utsett Nils Öberg till ny generaldirektör för Försäkringskassan har beslut också fattats om ett nytt regleringsbrev för myndigheten. Ett regleringsbrev som innebär en viktig kursändring när det gäller målet för assistansersättningen, en kursändring som förtjänar stor uppmärksamhet.

I regeringens pressmeddelande slarvas dock förändringen av målet bort och uttrycks som att det liknar 2018 års regleringsbrevs mål, vilket stämmer endast till hälften. I själva verket är det smått sensationellt, utifrån den politik som förts på området de senaste åren, att målet för 2019 anger att ”arbetet ska bidra till att nå det nationella målet för funktionshinderpolitiken om jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället”.
Är det nu det händer?

”Det nationella målet för funktionshinderspolitiken är att, med FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställdhet och att barnrättsperspektivet uppmärksammas.”

Låt mig ta det från början.
Visst inleddes försämringar inom LSS i stort och inom personlig assistans specifikt redan under alliansregeringen. Men, det hela eskalerade efter regeringsskiftet 2014. I regleringsbrevet till Försäkringskassan för 2015 skriver regeringen att överutnyttjande ska motverkas. I regleringsbrevet för 2016 går man ännu längre: ”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.” Med andra ord, regeringen pekade med hela handen. Utan lagändring uppmanades en myndighet att sänka kostnaderna för personlig assistans, en insats som inte bara är lagreglerad och bygger på behovsbedömningar utan dessutom tillhör en så kallad rättighetslag.

Detta ledde så klart till ifrågasättande, protestaktioner och manifestationer.
Som tidigare ordförande för Lika Unika konstaterade jag i ett försök att sammanfatta de senaste årens utveckling under rubriken Land ska med lag byggas, att regleringsbrevet för 2016 innebar en uppmaning till en myndighet om att bedömningar och lagtolkningar av denna rättighetslag inte längre skulle göras utifrån av riksdagen stiftade lagar utan utifrån ekonomiska hänsyn, landets budget.

Ingen har väl missat de kraftiga försämringar som LSS och framför allt personlig assistans, men också ledsagning och kontaktperson, genomgått. Ingen har väl missat det stora arbete funktionshinderrörelsen lagt på att synliggöra hur liv har slagits i spillror och friheten tagits ifrån människor. För första gången blev en fråga som handlar om rättigheter för personer med funktionsnedsättning en valfråga i valrörelsen 2018. Socialdemokraterna skriver själva i sin valanalys att regeringens försök att få bukt med stigande kostnader för LSS och reaktionerna från civilsamhället och andra partier ”kan ha bidragit till att undergräva bilden av Socialdemokraterna som välfärdens främsta försvarare”. 

En genomgång av regleringsbreven till Försäkringskassan för åren 2015-2019 ger följande när det gäller rubriken Mål för assistansersättning:

Regleringsbrevet för 2015
Mål för assistansersättningen

Försäkringskassan ska säkerställa en god kontroll av assistansersättningen för att motverka överutnyttjande. Handläggningen, utredningarna och beslut ska vara likvärdiga över hela landet och hålla hög kvalitet så att rätt person får rätt ersättning. Myndigheten ska vidareutveckla it-stödet för assistansersättningen så att det under året kan börja bidra till den informationsförsörjning som behövs för effektivt beslutsstöd och kontroll.


Regleringsbrevet för 2016
Mål för assistansersättningen
Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen. En god rättstillämpning ska säkerställas och handläggningen, utredningarna och besluten ska vara likvärdiga över hela landet och hålla hög kvalitet så att rätt person får rätt ersättning. Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande. Därutöver ska Försäkringskassan verka för att de försäkringsmedicinska utredningarna och läkarutlåtandena håller hög kvalitet.

Regleringsbrevet för 2017
Mål för assistansersättningen
Försäkringskassans arbete med assistansersättning ska präglas av hög kvalitet och rättsäkerhet så att rätt person får rätt ersättning, såväl flickor och pojkar som kvinnor och män. Besluten ska vara likvärdiga över hela landet. Försäkringskassan ska verka för att utredningar, försäkringsmedicinska utredningar och läkarutlåtandena håller hög kvalitet. Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande och brottsligt nyttjande med ett särskilt fokus på den ökande timutvecklingen.

Regleringsbrevet för 2018
Mål för assistansersättningen
Försäkringskassans arbete med assistansersättning ska präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet så att rätt person får rätt ersättning, såväl flickor och pojkar som kvinnor och män. Besluten ska vara likvärdiga över hela landet. Försäkringskassan ska verka för att utredningar, försäkringsmedicinska utredningar och läkarutlåtanden håller hög kvalitet. Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande och brottsligt nyttjande med ett särskilt fokus på den ökande timutvecklingen.


Regleringsbrevet för 2019 (beslutat i maj 2019)
Mål för assistansersättningen

Försäkringskassans arbete med assistansersättning ska bidra till det nationella målet för funktionshinderpolitiken. Handläggningen ska präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet så att den som är berättigad till ersättning också får det. Besluten ska vara likvärdiga över hela landet, för såväl flickor och pojkar som kvinnor och män.
Försäkringskassan ska verka för att utredningar, försäkringsmedicinska utredningar och läkarutlåtanden håller hög kvalitet. Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för ett effektivt och rättssäkert nyttjande av gemensamma resurser och för att motverka bidragsbrott.

Sammanfattningsvis, har man de senaste årens utveckling för personer i behov av personlig assistans för att kunna leva som andra klar för sig och har man insikt i hur mycket en formulering i ett regleringsbrev betyder och vilka konsekvenser den kan få för enskilda människor – ja, då är det tydligt att det nytillkomna målet i det i dag beslutade regleringsbrevet är en stor händelse. Nu får alla vi som står upp för frihetsreformen hjälpas åt att se till att detta beslut används, uppmärksammas och får genomslag.

Nu kan man självklart tänka att jag är partisk, men jag – som i partipolitiskt obundna roller under snart två decennier följt och försökt påverka funktionshinderpolitiken – kan inte tolka dagens kursändring som annat än att Januariavtalet haft betydelse och som Liberal är jag stolt, för jag anar var detta kommer ifrån.

Kryssa mig, för allas rätt att vara de vi är

En 25 dagar kvar till valet till Europaparlamentet. 
Kryssa Maria Johansson, nr 23 på Liberalernas lista:

💙 för allas rätt att vara de vi är,
💙 för allas rätt till den fria rörligheten,
💙 för sanktioner mot länder som förvägrar sina medborgare självständighet och delaktighet, 
💙 för rätten att älska den du älskar,
💙 för rätten att tro på det du tror, 
💙 för universell utformning,
💙 för jämställdhet, 
💙 för utveckling av miljövänliga, hållbara lösningar som inte utestänger.

Syntolkning:
Maria klädd i svart, sittande i svart rullstol framför blå bakgrund med gul text: SI, YES, OUI, JA!

För allas rätt till fri rörlighet

Syntolkning:
Röd stadsbuss, i bussens fönster speglas bilar och hus.

Den fria rörligheten har öppnat möjligheter att resa, studera och arbeta inom Europa på ett helt annat sätt än tidigare. För utbyte människor, länder, organisationer och företag emellan, vilket främjar utveckling, forskning och gemenskap. När det gäller tillgänglighet och möjligheten att resa har vi i Sverige genom EU fått förstärkta passagerarrättigheter vilket exempelvis lett till utökat skydd mot att bli nekad att resa med tåg, buss, båt och flyg för passagerare med funktionsnedsättning – i Sverige och i Europa. Det var först när EUs bussdirektiv 2003 stadgade låggolvbussar som dessa blev verklighet också i Sverige, trots att vi hade haft vår egen ”lag om handikappanpassad kollektivtrafik” sedan 1979. Det finns fortfarande mycket kvar att göra vad gäller fordons utformning och jag vill verka för att ett tydligt helhetsgrepp tas som säkrar möjligheten för alla att resa med tåg nu när den omställningen är på gång. 
Också möjligheten att studera och arbeta inom EU måste tydligare omfatta EU-medborgare med funktionsnedsättning, det vill jag arbeta för. Har man exempelvis personlig assistans ska det inte innebära att man utestängs från att studera eller arbeta i ett annat EU-land. 

– – –
I vår Liberala EU-program skriver vi:
STÖRRE MÖJLIGHET TILL UTBYTESSTUDIER FÖR PERSONER MED FUNKTIONSNEDSÄTTNING
Den fria rörligheten ska aldrig begränsas på grund av funktionsnedsättning. Därför bör utbytesprogrammet Erasmus+ vidgas och bli mer lättillgängligt för personer med funktionsnedsättning, både på akademiska utbildningar och på yrkesutbildningar. Detta kräver ökat stöd för studenter med funktionsnedsättning i Erasmus+ och mer information till skolornas personal och studenter om möjligheterna till utbytesstudier.
– – –
Den fria rörligheten ska vi också använda och hävda i vår nationella rättighetskamp, den fria rörligheten är ännu inte självklar heller inom Sverige för den som har funktionsnedsättning. 

Kryssa #23 Maria Johansson till Europaparlamentet. För allas rätt till fri rörlighet. For everyone’s access to the free movement.
#EUval2019 #EPval2019 #Liberalerna #funkpol #disability#EUforDisabilityRights #equality #EUFreeMovement

Maria Johansson och texten För allas rätt till fri rörlighet, samt "Kryssa #23 Maria Johansson till Europaparlamenet"

Framför allt – precis som alla andra

Tre fotom av Maria i olika åldrar, som barn med en yoghurtbägare, hållande ett tal, kampanjbild med L-logga.
Jag förstod ganska tidigt att jag var annorlunda, men också och framförallt – precis som alla andra. Jag hade samma drömmar, känslor och tankar om framtiden. Jag var busig, jag skrattade högt som pappa, jag tog plats och var antagligen ibland en plåga för mina betydligt äldre syskon. Jag tillbringade en stor del av mina första år på sjukhus, blev på köpet tidigt självständig och var nog lite lillgammal. Samtidigt kunde jag först som 7-åring ta mig fram på egen hand, när jag inför skolstarten fick min första rullstol. Fram till dess blev jag buren, åkte barnvagn utomhus och hasade mig fram på golvet inomhus.

Jag är uppvuxen i en familj där samhällsengagemang var självklart, att försöka hjälpa andra, att tro människor om gott, att vara nyfiken och det självklara – alla människors lika värde, var grundläggande värderingar som jag fick med mig. Inte en nyhetssändning eller ett debattprogram missades och P1 stod alltid på i köket. Mina föräldrar lärde mig att jag hade rätt till samma drömmar som andra och de överöste mig med både kärlek och förväntningar.

Liberal har jag alltid varit. För mig finns inget annat alternativ. Jag är stolt över mitt parti som stått på barrikaderna för kvinnlig rösträtt, för avskaffande av institutioner, för hbtq-rättigheter, för jämställdhetsreformer, för den kanske största frihetsreformen någonsin: LSS och personlig assistans. Liberalismen förenar individens frihet med samhällets ansvar, bejakar olikhet och jobbar för att ingen människa ska begränsas av vare sig ursprung eller plånbok. Redan som barn frågade jag pappa varför inte alla var folkpartister. Den frågan ställer jag mig fortfarande och kanske ännu mer i dag i en värld och en tid som gör tydligt att vi måste stå upp emot extremism, för öppenhet, mänskliga rättigheter, mångfald och framtidstro.

Jag är priviligierad. Jag är fullt medveten om det. Jag vägrar låta min funktionsnedsättning definiera mig. Men förutom den utestängande otillgängligheten som funnits med och fortfarande är en påtaglig och högst närvarande del av min vardag, har jag också andra personliga minnen av att inte räknas med, inte på grund av något jag gjort utan på grund av min funktionsnedsättning. Minnen vilka självklart präglat mig och min syn, inte så mycket på mig själv som på det gemensamma, och som tillsammans med annat som format mig bidragit till min vilja att jobba för förändring. Jag vill dela med mig av två händelser. Jag hade i 20-årsåldern mitt första längre förhållande. Jag välkomnades till viss del i min pojkväns familj. Men, där fanns också närstående som jag under våra fem år tillsammans aldrig träffade och som tydligt uttryckte att ”sådana ska man inte ha med att göra”. Under en annan period i livet spelade jag mycket teater. Medverkan i en teatergrupp med professionell regissör och förmånen att därefter få jobba med några av de bästa ledde till att jag förverkligade min dröm att söka till Scenskolan. Det gick bra och jag tog mig vidare i ansökningsprocessen, även om det inte höll hela vägen. Efteråt fick jag via en gemensam bekant höra att en av jurymedlemmarna avfärdat mig med att ”hon skulle ju bara kunna spela roller som gamla farmor som sitter och tittar ut genom fönstret”. Det handlar inte enbart om enskilda personer med dåligt beteende, det visar på strukturer som lever kvar i synen på personer med funktionsnedsättning som vi måste synliggöra, göra upp med och lämna bakom oss.

Det var i tonåren jag började bli fullt medveten om att något inte stämde. Om nu alla människor var lika mycket värda, om nu jag så som mamma och pappa lärt mig hade rätt till samma drömmar och mål som andra, varför utformade vi då inte samhället utifrån det? Varför behövde jag och mitt tjejgäng dela upp oss när vi skulle åka in till stan, en åka med mig i färdtjänsten medan övriga tog den otillgängliga bussen? Varför var jag hänvisad till restaurangkök och kladdiga kökshissar när vi började gå på krogen? Varför fick jag så ofta som tonåring höra kränkande kommentarer om att det antingen var ”synd om mig som var så söt att jag satt i rullstol”, eller tvärtom att ”vilken tur att jag som använde rullstol åtminstone var söt”. Rullstolen som ju inte är ett hinder utan en möjlighet, en symbol för frihet – utan den har jag noll självständighet, med den tar jag mig fram obehindrat så länge ingen envisas med att spärra vägen med tjockt grus eller trappsteg och nivåskillnader – verkar fortfarande symbolisera också så mycket annat.

Efter utbildningar och olika anställningar kom dagen då jag i december 2002 började jobba med funktionshinderpolitik. En ny värld öppnade sig. Det jag känt var fel, fick jag nu bekräftat bröt mot så väl politiskt satta mål som decennier av lagar. Det jag själv upplevt fick jag teoretisk och ideologisk kunskap och insikt om. Jag lärde också känna andra med erfarenhet av nedsatt rörelseförmåga som på olika sätt påverkade livet, jag lärde så småningom känna och få vänner också med andra funktionsnedsättningar. Och, jag fick språket och kunskapen för att formulera det jag känt redan som barn, att det inte är individen som skall förändras utan samhället.

Sedan dess har jag i olika roller och uppdrag arbetat för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, jag har jobbat för att vi ska ses som den naturliga del av den mänskliga mångfalden vi ju är och för att det ska få genomslag i politiskt fattade beslut, i lagar, i verksamhet. Under de här åren har en hel del hänt både internationellt och nationellt. Vi har i dag genom konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fått bekräftat och fastslaget att det handlar om just mänskliga rättigheter att inte utestängas, att vi har samma rättigheter. Det finns en annan medvetenhet och synlighet i dag. Men – vi har samtidigt så mycket kvar att göra. I de flesta sammanhang där man pratar om alla menar man ännu i praktiken inte alla, detta leder till som jag menar medveten utestängning både bildligt och bokstavligt. Tyvärr ser vi också hur det som borde gå framåt, utifrån internationella åtaganden, utifrån teknisk utveckling, ökad kunskap, förändrade lagar och riktlinjer, ökat välstånd, ändå backar i Sverige.

Vi fortsätter bygga otillgängligt i strid mot regelverk, avsaknad av teckenspråkstolkning, textning och syntolkning utestänger och exkluderar, barn med funktionsnedsättning förvägras möjligheten att utvecklas till sitt bästa jag, vi ser ett reellt hot om att barn med behov av assistans inte längre kan växa upp med sina familjer utan istället placeras på så kallade barnboenden – alltså en återgång till institutioner, vuxna med personlig assistans lever med en ständig oro för att inte längre kunna leva självständigt med arbete och familj, personer ratas på arbetsmarknaden på grund av funktionsnedsättning också trots utbildning, fattigdomen ökar och också när det gäller levnadsvillkor i övrigt särskiljer sig flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning ständigt negativt jämfört med befolkningen i övrigt. Även om vi så klart inte är en homogen grupp går det inte att bortse från omfattande utestängande, diskriminerande och exkluderande strukturer.

Det är till och med så illa att direktiv till statliga utredningar med sikte på framtiden ges gång efter annan utan att perspektivet att funktionshinder skall identifieras, undanröjas och förebyggas finns med. Detta trots att problemet med detta osynliggörande uppmärksammats i flera år från funktionshinderrörelsen i så väl regeringens funktionshinderdelegation, i samtal med departementen, med regeringen och med riksdagens utskott. Det senaste året har de stora utredningarna om jämlik hälsa, skolans framtid och nu senast om jämlika levnadsvillkor saknat all som helst insikt om att bland de som berörs av politiken på de olika samhällsområdena också finns personer med funktionsnedsättning. Det visar tydligt att det finns ett motstånd. Det vill jag förändra och jag tror att vi som lever med funktionsnedsättning behövs i partipolitiken.

Denna text skrev jag på min partipolitiska Facebook-sida i valrörelsen 2018 då jag kandiderade till riksdagen. När jag nu väcker liv i min blogg publicerar jag den också här. Varmt välkommen!

Starkt tal av Tobias Holmberg vid European Independent Living Day

I går, den 5 maj uppmärksammades den europeiska Independent Living-dagen. Jag hade tyvärr inte möjlighet att själv vara med på plats vid manifestationen på Mynttorget i Stockholm, men har tagit del av det tal Tobias Holmberg höll och i samråd med honom publicerar jag det här.

Sprid det! Till de som ännu inte förstått varför kampen för assistansen är så viktig. Till de som kan behöva stärkas, som motvikt till förnedrande försök, tidtagning och fuskdebatt.

—-
Jag drömmer mardrömmar. Inte ofta, men när det händer är det på riktigt.
Jag drömmer om ett vitt kuvert med Försäkringskassans gröna logga på, ett kuvert som flera gånger drastiskt förändrat mitt liv.
Jag är rädd. För det där kuvertet kan innehålla så mycket. Det avgör om jag kommer kunna stå här, om jag kommer kunna fortsätta plugga, om jag kommer kunna köra en spontan utekväll1, 2 och kanske 3 kvällar i rad. Om jag kan käka middag när jag känner för det. Kissa när det behövs eller knulla när jag vill.
Det avgör om jag kommer kunna leva det liv jag vill leva.

Samtidigt kan det där kuvertet ibland, när det är som det ska, innehålla just allt det där. Och när det gör det är det lätt att glömma bort att vår rätt är inte självklar.
Runt omkring oss förlorar eller saknar våra vänner rätten att leva de liv dem vill.
Jag pratade i helgen med en vän i södra tyskland som är 16 år gammal. Hon påminde om verkligheten. En verklighet som gäller för alldeles för många, där hon inte vill leva längre för att hon är 16 år gammal och är fullständigt beroende av sina föräldrar för att överleva alls.

Vi och våra bröder och systrar runt om i europa och världen har allt att vinna på den kamp vi för här och nu. Vår kamp är bred för allas rätt att leva ett självständigt liv, det liv som jag vill leva.

Jag är långt ifrån ensam om rädlsan för det livsavgörande vita kuvertet, för mig handlar det om rätten till assistans för en del om rätten till asyl. Min frihet kan aldrig villkoras med någon annans ofrihet. Mitt liv eller någon annans liv ska aldrig mötas i kronor, euro eller pund. När människor stoppas vid gränser eller stängs in på instutioner och nekas rätten till skolgång, och fria självständiga liv är det vår solidariska skyldighet att stå med dem.

För några år sedan satt, jag och fler här med mig, i en bur inte långt härifrån, ett symboliskt fängelse på ett torg. Då var den buren en avbild av min verklighet varje kväll efter klockan åtta och de flesta helger. En lång process senare med många helt galna vändningar fick jag min frihet i ett kuvert på posten. Med konsekvenser som att jag kunnat flytta hemifrån, fylletatuerat mig, jobbat, pluggat, rest, knullat, sovit ute efter en festnatt och allt annat som jag har velat göra av min frihet. En frihet alla ska få känna och som assistans för oss är förutsättningen för!

Idag är det European day of independent living, och vi ska fira våra många vunna segrar, och när vi har firat så ska vi knyta näven i luften och vinna nya!

—-

Tack Tobias!

Folkrörelsepodden #4 – om tillgänglighet och en förnyad funktionshinderpolitik

Lyssna på mig och Thor Rutgersson i Folkrörelsepodden
Avsnittet finns också transkriberat här nedan:

podd

Folkrörelsepodden
Publicerat onsdagen den 29 april 2015 på Podbean.com

Musik – lugnande hissmusik med elektroniska inslag

Thor
Hej vänner och välkomna till ett nytt, sprillans nytt, avsnitt av Folkrörelsepodden. I den här poddcasten så möter vi eldsjälar från Sveriges folkrörelser och föreningsliv och i ungefär en timme, take or gives, så pratar vi om civilsamhälle, demokrati, utveckling, jämlikhet, jämställdhet och en hel del annat också. Och så klart försöker vi lära känna avsnittets gäst. Hur startade engagemanget för den personen, vad tänker och känner de kring dagens civilsamhälle och folkrörelsesverige?

Jag heter Thor Rutgersson och jag fungerar då som någon slags samtalspartner i programmen. För det är just samtal mer än det är intervjuer. Det ska finnas ett visst flöde fram och tillbaks. Och jag har min bakgrund i folkbildningsvärlden. Där har jag verkat i ungefär tio år nu. Och Folkrörelsepodden den gör jag för och med ett företag som heter Trinambai. De har spännande material och tjänster för just föreningar, rörelser och ideella organisationer. Och faktum är att senare i vår, i maj till och med, så släpper Trinambai en bok som heter Demokratimodellen. Den har Mirella Pejcic och jag skrivit. Och ni kan gå in redan nu på http://www.demokratimodellen.se och läsa mer om den. Till och med kanske beställa, förhandsbeställa, ett ex. Vi kommer göra en slags ja släppturné eller releaseturné, eller vad man ska kalla det för, i maj. Vi kommer till Malmö, till Göteborg och till Stockholm för att prata om boken, om föreningsutveckling och demokratisering. Så om du går in på demokratimodellen.se eller trinambai.se eller kollar upp oss, antingen Demokratimodellen eller Trinambai eller båda på Facebook, så kan du läsa mer om hur du anmäler dig, det kostar ingenting, till de här evenemangen.

I dagens program så pratar jag med Maria Johansson, tidigare ordförande i DHR och numera gruppledare och oppositionsledare för Folkpartiet på Kungsholmen i Stockholm. I december 2014 så blev hon vice ordförande i Kungsholmens stadsdelsnämnd. Och DHR det står för delaktighet, handlingskraft och rörelsefrihet. Det är en organisation för personer med nedsatt rörelseförmåga. Främst arbetar DHR med inflytande- och påverkansarbete för att påverka beslut som har betydelse för människor med rörelsehinder. När jag var i kontakt med Maria första gången så var det också för en podd. Det var under första säsongen av fbpod, studieförbundens gemensamma poddcast och då sökte vi deltagare till en paneldiskussion om just tillgänglighet. Och det gick bra, ända till Maria ställde frågan om ramp och tillgång då till själva studion där vi skulle spela in. Eller ja, det var ju pinsamt, för här gjorde vi en podd då om tillgänglighet i en på andra sätt alldeles utmärkt men ändock en studio i en källare med trappor och trånga passager för att komma in till själva inspelningsrummet. Så vi fick ändra inspelningsplats förstås och den upplevelsen, tillsammans med det mycket givande samtalet som följde öppnade verkligen mina ögon för tillgänglighetsfrågor. Tillgänglighet kan ju vara många olika saker, men framför allt så är det en attityd. Men nu går jag händelserna i förväg. Vi kommer in på det så småningom med Maria.

Musik

Thor
Hej Maria, vad kul att få komma hit och prata med dig igen.

Maria
Hej Thor, jag tycker detsamma, jätteskoj att träffa dig igen.

Thor
Sist vi pratade, det måste varit våren 2013, nej, var det så?

Maria
Ja, det kan nog stämma.

Thor
Och då var det ju för en annan podd, nämligen Folkbildningspodden, eller fbpod. Men sedan dess har det hänt saker i ditt liv. För då var du ordförande för DHR och nu så är du i politikens värld väldigt mycket.

Maria
Ja.

Thor
Vi ska ju återkomma till DHR och prata en del om tillgänglighet och så, men jag är väldigt nyfiken nu, vad fick dig att ta det klivet? För under ditt ordförandeskap så var ju du som politiskt neutral, i alla fall utåt så att säga, så vad hände där och hur bestämde du dig för det?

Maria
Ja, det var inte så att jag lämnade DHR för att, och redan hade klart för mig att jag skulle börja ägna mig åt partipolitik. Däremot är det klart att det fanns som någonting som jag undvek under den tiden som jag hade mitt förtroendeuppdrag på DHR. Så kan jag säga. Och det var ju absolut min ambition att vara partipolitiskt obunden även person som precis som organisationen är väldigt noga med det och det är viktigt att det ju är en partipolitiskt och religiöst obunden organisation. Sedan är det självklart att arbetet som DHR bedriver och som jag bedrev som förbundsrodförande är ju i högsta grad politiskt, absolut, men inte partipolitiskt.

Thor
Nej. Men har du ändå då vetat, hela tiden innerst inne, att du är folkpartist? Eller gjorde du någon slags avvägning eller genomgång av olika partiers politik och hur det ser ut för dina hjärtefrågor?

Maria
Jag har alltid vetat att jag är folkpartist, absolut. Det var till och med så att när jag var barn så frågade jag pappa, på allvar, varför är inte alla folkpartister?

Skratt

Maria
Och jag har ju varit medlem i partiet i ganska många år men det var först då när jag lämnade förbundsuppdraget för DHR som jag började bli aktiv partipolitiskt och som jag gick ut med min politiska färg.

Thor

Men du hade ändå kontakter och liksom nätverk eller? För det känns som att, på min Facebook var det så att ”nu är jag inte längre på DHR” och sedan så ”nu så kandiderar jag till EU-valet”.

Maria
Ja, jag kan förstå att det kanske kändes så. Absolut, det är klart att det fanns de både väldigt nära och inom organisationen och inom politiken som visste vad jag hade för färg. Absolut, det gjorde det ju. Men det är också så att jag hade ju väldigt mycket politiska kontakter, med alla partier utom ett, under mina år som förbundsordförande och jag kan ärligt säga att jag har nära vänner med alla färger också. Och jag tycker att det är, ja, jag låter mig inte styras på det viset av en partitillhörighet.

Thor
Det är väl en insikt som man får när man jobbar intressepolitiskt, att det finns hyfsat vettiga människor från alla håll och kanter.

Maria
Absolut gör det det. O ja. Självklart.

Thor
Men sedan du gav dig in i pollitiken så har det hänt mycket. Nu senast så såg jag att du ska leda Folkpartiets arbetsgrupp för en förnyad funktionshinderpolitik. Vad jag förstod det händer mycket nu i Folkpartiet, ett kommissionsarbete som har startat på olika områden. Du får gärna berätta lite om det, men specifikt givetvis om din grupp då.

Maria
Det är då två kommissioner som precis har tillsatts. En Globaliseringskommission  och en Välfärdskommission och i varje kommission så ingår det sju grupper, sju arbetsgrupper. Och i den här Välfärdskommissionen, som leds av Anna Starbrink, landstingsråd i Stockholm, i Stockholms läns landsting, så är det en av de grupperna som ingår där som handlar om en förnyad funktionshinderpolitik. Den gruppen har jag då fått förtroendet att leda och det känns fantastiskt roligt och ja lite skrämmande och jag undrar, men oj – hur gick det här till? Men jag är jättestolt och jätteglad över att få den möjligheten. Arbetsgruppen är inte färdig ännu. Det är under utarbetande hur de olika grupperna ska, vilka som ska ingå i dem.

Thor

Är det så att du rekryterar till din grupp nu?

Maria
Jag är med och för de diskussionerna om hur det skulle kunna se ut.

Thor
Du säger, hur hände det här? Men du har ju också varit med och bildat något som heter Funktionella Liberaler som är något slags förbund inom Folkpartiet.

Maria
Det är främst då vår ordförande Cia Bentele som har varit den stora initiativtagaren. Sedan var det så att vi fick den här idén ungefär samtidigt på varsitt håll och kände inte varandra riktigt ännu. Men det är Cia som drar det stora lasset och som är den stora drivkraften i det här och vi kommer att formellt bilda det här nätverket när Folkpartiet har riksmöte i slutet av april.

Thor
Men som sagt, det händer saker.

Maria
Det händer saker, och det är jätteroligt att det gör det för det här är ju ett politikområde, som egentligen inte är ett eget område utan är ett perspektiv, som behöver finnas inom i princip vartenda politikområde – men som i dag ofta inte gör det. Folkpartiet har ju mycket att vara stolt över när det gäller funktionshinderperspektiv och funktionshinderpolitik. Det var ju Bengt Westerberg som drev igenom assistansen för tjugo år sedan lite drygt nu. Sedan så gjorde ju Folkpartiet, ja vad ska man säga, vissa landmärken under förra perioden här nu när Ullenhag, trots hårt motstånd i regeringen, drev igenom bristande tillgänglighet som en ny form av diskriminering. Det räcker inte hela vägen fram men det är ändå ett väldigt viktigt ställningstagande att vi fick in det i diskrimineringslagen. Och Birgitta Ohlsson drev ju igenom att det inte längre ska vara möjligt att använda otillgängliga vallokaler. Så det finns saker att vara stolt över och jag vet också att Folkpartiet i alliansregeringarna försvarade assistansen. Den har varit utsatt för en hel del och det finns mycket som behöver rättas till där. Framför allt hur vi pratar om den reformen. Att det har blivit alldeles för mycket fokus på fusk och kriminalitet och att det kostar mycket pengar och så vidare. Allt det där är ju förfärligt, att det finns de som specialiserar sig på att göra pengar på det här. Det är enskilda människor i slutändan som råkar illa ut när man inte kan leva självständigt på grund av neddragningar. Men jag vet också att om inte Folkpartiet hade funnits där och försvarat så hade försämringarna sett ännu värre ut. Men nu ska vi ta nya tag och utveckla ännu mer.

Thor
Det tror jag. Men innan du blev politiker, och det kanske är kopplat till en del av de saker som du nämnde nu, så spenderade du så klart i din roll som ordförande också mycket tid med att påverka politiken. Men också på ett väldigt fysiskt och ibland blött och kallt sätt, genom att du stod ute i regn och rusk för att förbättra funktionshinderpolitiken i något som hette Torsdagsaktionen. Berätta lite om det.

Maria
Den här frågan då om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering, som jag nämnde nyss, den har funnits på dagordningen sedan början av 90-talet och det har utretts vid ett flertal tillfällen. När är alla diskrimineringslagar slogs ihop för ett antal år sedan och det blev en ombudsman, alltså en myndighet, då hade det i de direktiven till den, det var en fyraårig utredning, Diskriminineringskommittén, där hade det funnits med att man skulle utreda just bristande tillgänglighet som en form av diskriminering men när det till slut kom till att det skulle gå till riksdagsbeslut så lyftes den delen bort av regeringen. Man ansåg att det inte var tillräckligt utrett och framför allt så var det kostnaderna som man inte tyckte att man hade koll på. Det här jobbade ju DHR jättemycket med och även andra organisationer. Sedan kom ju då, man tillsatte ytterligare en utredning men den gömdes undan. Det var en enmansutredare som hade fått ett uppdrag. Den blev inte offentlig. Vi försökte få ut den och hänvisades till att det var internt arbetsmaterial. Vi startade ett Facebook-upprop och det här var ju innan Facebook var tillnärmelsevis lika stort som i dag. Det här uppropet växte och fick uppmärksamhet och sedan var det också dags för den årliga Marschen för tillgänglighet och till slut då, ett halvår efter att utredningen var färdig, så blev den offentlig. Då skickade man ut den på remiss och den hade den talande titeln Bortom fagert tal.

Thor
Skratt

Maria
Ett bra förslag som bygger på att dels synliggöra då naturligtvis, med en väldigt noggrann genomgång, alla beslut och alla politiska målsättningar, allt som redan finns att bygga på utifrån vad vi har bestämt om hur vi ska utforma samhället så att alla kan vara delaktiga. Men konstaterar ju också då att det här efterlevs ju inte. Därför kommer utredaren fram till att självklart kommer det kosta pengar, men inte en massa nya pengar egentligen utan det mesta är sådana kostnader som man redan borde ha tagit. Så vi från rörelsen ställde oss positiva till det här utredningsförslaget, som också då byggde på skälighetsbedömningar. Det var ju självklart att ingen skulle gå i konkurs på grund av att man behövde vidta så stora åtgärder. Det var också så att det skulle finnas en koppling till att titta om det redan fanns lagstiftning på det här området för att kunna avgöra vad som var skäligt eller inte utifrån den aspekten och sedan ytterligare att det skulle finnas förutsättningar på platsen, exempelvis rent praktiska förutsättningar att genomföra vad man nu behövde göra.
Vi gav dem ett år efter att remisstiden hade gått ut. Det var ju blandad kompott från remissinstanserna. Många av de stora, som Svensk Handel och Svenskt Näringsliv, de var ju inte alls positiva till det här. Enskilda kommuner, organisationer från rörelsen, MR-organisationer var ju positiva. Men när det hade gått ett år så närmade det sig början av december och Internationella funktionshinderdagen och då tyckte vi  att nu räcker det. Nu har de haft tid på sig att läsa alla de här yttrandena och titta på hur man skulle kunna utforma det här. Nu måste vi börja påminna om att vi har inte glömt bort det.
Från den 1 december, som var en torsdag, regeringen sammanträder ju på torsdagar, på förmiddagarna klockan 09, så därför blev det Torsdagsaktionen. Så mellan 08 och 09 varje morgon som det var regeringssammanträde, i två år och tre månader, så fanns det folk på plats utanför Rosenbad. Förutom då Almedalsveckorna då sammanträdet sker i Visby, då var vi där.

Thor
Ja, det är otroligt. Du, det var ju en riktig aktion – inte nu träffas vi en gång på ett torg, det är också bra, men just det här uthålliga i det här, varje gång stod ni där. Det haglade, det regnade.

Maria
Ja, det värsta det var -18 var det en gång. Inte roligt, men ja. Jag tror det var det som var grejen, uthålligheten. Och sedan igenkänningen också, att vi hade likadant flygblad varenda gång, vi bara ändrade antalet dagar som hade gått sedan remisstiden gick ut. Från början var det bara DHR med sedan så blev det ju fler och fler organisationer som ställde sig bakom så det var ju en stor aktion det sista året, kan man säga. Det tror jag också hade betydelse.

Thor
Och till slut så fick ni ja.

Maria
Ja precis.

Thor
Fick ni också något erkännande att aktionen, att det hela, hade hjälpt?

Maria
Ja det har Erik Ullenhag uttalat flera gånger. Dels när han ungefär ett halvår tidigare tillkännagav att man hade i regeringen enats om att man skulle lägga fram ett förslag. Då gav han Torsdagsaktionen cred för det och sa att det här hade inte lyckats om det inte hade funnits den här aktionen som hade varit med och stöttat honom i sitt arbete. Och sedan också i riksdagsdebatten i samband med att lagen skulle beslutas så lyfte han också fram Torsdagsaktionen. Så det är ju jätteroligt, självklart. Jag tror att det är, som sagt, jag har också synpunkter, det finns saker som behöver rättas till i det som blev det slutliga lagförslaget men dels så tror jag det är väldigt viktigt att vi fick den här principen ändå. Det är väldigt, väldigt viktigt. Sedan också, när man håller på med påverkansarbete eller när man drivs av en övertygelse så tror jag det är viktigt att man ibland också får se att det kan faktiskt leda till någonting. Det måste man också stanna upp och låta sig få glädjas över. Det tror jag är viktigt.

Thor
Ja det är klart. Stanna i känslan litegrann.

Maria
Ja, precis.

Thor
Men om nu bristande tillgänglighet är en diskrimineringsform, det kanske inte alltid är jättelätt att hävda eller förstå. Finns det organisationer som man kan vända sig till för att få hjälp om man känner att man är drabbad på det sättet?

Maria
Det är ju DO som är myndigheten som hanterar det hela. Sedan finns det antidiskrimineringsbyråer på ganska många orter.

Thor
Och de är inlästa nu på det här?

Maria
Ja det tror jag absolut. Jag vet att flera av dem håller på att utbilda sig i det. Och sedan kan man ju självklart också vända sig till funktionshinderrörelsens olika förbund och organisationer. Det är viktigt att det här används.

Thor
Jag tänkte på att utanför politiken, vi är i något slags kontorslandskap nu, du driver ett eget företag men du sysslar med tillgänglighets- och mångfaldsrådgivning, du föreläser, du skriver och utreder på någon slags frilansbasis och det finns ingen hemsida och så än, men du tar dig an uppdrag?

Maria

Absolut, jag tar mig an uppdrag. Dels, ibland jobbar jag tillsammans med andra medarbetare i olika professioner. Bland annat så är vi tre stycken som gemensamt utbildar om förändringarna i diskrimineringslagstiftningen.

Thor
Till exempel.

Maria
Ja precis. Som hittat va?

Thor
Så du skulle säga att det går bra att vända sig till dig?

Maria
Ja absolut, det gör det. Det är Annika Åkerberg, som är jurist, Annika Jyrwall Åkerberg. Hon är den skickligaste i Sverige när det gäller mänskliga rättigheter och funktionsnedsättning, helt klart. Hon har precis kommit ut med en om detta bok också. Sedan har vi med en annan fantastiskt skicklig person och det är Lars Lindberg, som är statsvetare och också var med och skrev en del i den här Borgom fagert tal. Han föreläser då under de här utbildningarna också, om utvecklingen till där vi är i dag och jämför också med andra länder och hur ser det ut? För vi var ju inte direkt först, om man säger så.

Thor
Men ni jobbar ihop men ni har inte en business ihop?

Maria
Vi tre genomför de här utbildningarna tillsammans men vi har alla tre egna företag, var för sig.

Thor
Men det känns så hemligt. Om jag lyssnar här nu, hur ska jag kunna följa upp det här?

Maria
Skratt
Maria Kommunicerar heter mitt företag. Det är ju lite pinsamt att jag inte har någon hemsida ännu. Thor, måste du?

Thor
Det måste ju bli lite reklam här ju.

Maria
Ja precis. Man hittar ju på mig på Facebook och på Twitter och på Instagram och på blogg. I sociala medier så finns jag, där är det inget svårt att hitta mig. Och snart så kommer en hemsida också, hoppas jag.

Thor
Vi ska gå igenom på slutet alla kanaler.

Maria
Ja, okey, vad bra.

Thor
Du ska inte komma undan. Bra. 2014 då, detta år då det var så stora förändringar på olika sätt, då kom också ordet funkofobi med i Svenska Akademiens ordlista. Vad är funkofobi och varför är det viktigt att det här ordet erkänns.

Maria
Vad är funkofobi? Det är ju att koppla naturligtvis till homofobi exempelvis. När det är fördomar som gör att man utestänger eller behandlar ett grupp på ett annat sätt. Jag tycker att det är bra och rätt att det här kommer in. Men det finns som alltid, med ord och uttryck, olika uppfattningar om det. Jag tycker att det är bra för det finns ju funkofobi i verkligheten.

Thor
Men är det, det är svårt att förstå, något slags oresonligt hat på egen issue eller övertygelse?

Maria
Vi kanske inte i dag ser det lika mycket Sverige, hatbrott mot personer med funktionsnedsättning finns ju inte i dag i svensk lagstiftning men hatbrott förekommer ju. Om du tittar på exempelvis Storbritannien – där har hatbrotten mot personer med funktionsnedsättning ökat dramatiskt de senaste åren. På samma sätt som det finns en iver, i cykler i vår utveckling, att peka ut grupper, att kategorisera, dela in och göra vissa grupper till syndabockar så ser vi att det drabbar också personer med funktionsnedsättning. Det är väldigt tydligt i de länder där det har varit allra störst utveckling mot fascistiska och nazistiska tendenser så har man ju också sett att – precis som det också har drabbat utifrån kön, sexuell läggning – så har det också påverkat synen på personer med funktionsnedsättning. I Polen fick man vid valet, nu ska vi se – det var europaparlamentsvalet så kom det in en polsk parlamentariker i Europaparlamentet som officiellt tycker att personer med funktionsnedsättning inte ska få visa sig på offentliga platser. Och det här hänger samman. Om vi tittar på Förintelsen, man inledde ju gasningarna med att testa på barn med funktionsnedsättningar. Nazisterna i Tyskland hade ju annonskampanjer där man satte kostnader på vad en person med funktionsnedsättning kostar samhället.

Thor
Det hänger ihop med fascistiska och nazistiska idéer alltså?

Maria
Ja, jag menar att det gör det. Det hänger ihop med att när man ivrar att hitta syndabockar, oavsett vilken politisk ideologi du säger att det handlar om eller vilken stämpel du har på det viset. När du vill dela in och kategorisera människor för att hitta någon att skylla på så är en av dessa grupper som man skyller på personer med funktionsnedsättning.

Thor
Tror du att det förekommer… ja, vi kanske inte ska snöa in för mycket, men jag tycker det här pratas inte så mycket om.
Tror du att det finns, som vi pratar vardagsrasism, finns någon slags vardagsfunkofobi eller vad vi ska kalla det, att folk sitter runt fikaborden och säger ”nu sätter vi upp den här rampen, vad kostar inte det – bara för att en person ska åka där”?

Maria
Ja, ja, ja. Absolut. Ja, visst förekommer det.

Thor
Också kopplat då till en idé, ingen förståelse för hur pengar fördelas och en idé om att någon annan karvar ur vår välfärd på något sätt.

Maria
Absolut att det är så. Jag vill också bara, om vi går tillbaka till det här med ideologier, i kommunismen finns det ju inga med funktionsnedsättning, där göms man ju. Det är på den kanten också. Det är skrämmande.

Thor
Inte fungerande arbetare.

Maria
Visst.

Thor
Jag tycker det är intressant det här för jag tycker inte det hörs.

Maria
Det stämmer ju inte riktigt med vår självbild heller i Sverige. Det flesta vet nog att det inte är perfekt i Sverige. Men jag tror ändå att vi lever kvar i att ”okey, vi är inte perfekta men vi är ändå bäst”, men det är vi inte riktigt längre.

Thor
Det är intressant för de senaste tre eller fyra samtalen jag har haft för den här podden har alla återkommit till bilden av Sverige, självbilden av Sverige och hur det är någonting just nu som skaver, hur vi har människor på gatorna som försöker få ihop till mat till sig själva och kanske skicka lite. Vi har en debatt där det blir mer och mer accepterat att peka ut grupper till exempel. Vi har krafter som driver på åt det hållet och det känns som att en del mediekanaler tillåter mer och mer. Det är någonting som händer just nu. Vad tror du?

Maria

Ja absolut. Det är väl bara att ta det kanske tydligaste exemplet utifrån funktionsnedsättning och det är ju debatten om assistansen. Där den får komma att handla om pengar och kostnader då, dessutom, istället för att handla om möjligheten och rätten att kunna leva självständigt. Att kunna bestämma över sin egen dag. Kunna bestämma över sitt eget liv och vara den man vill vara. Och att vara stolt över att vi i Sverige faktiskt har den möjligheten och den lagstiftningen och en sådan välfärd som gör att vi har råd att bygga vårt samhälle på det sättet. Jag skulle önska att vi kunde höra mycket mer om berättelserna om möjligheterna som assistansreformen har lett till. Det är ju en frihetsreform som är helt fantastisk. Jag menar – pengar, pengar. Det pratas alltid kostnader. Av någon anledning – de som är ivriga att prata pengar de glömmer väldigt lätt intäkterna som de här kostnaderna ändå genererar också. Det är väldigt många som är anställda i den här branschen. Det genererar en massa skatteintäkter och en massa arbetstillfällen. Men självklart, det viktiga är ju möjligheten för individen som har behov av assistans att kunna bestämma över sig själv. Det är ju helt fantastiskt.

Thor
Var går skiljelinjen i det här? Jag känner att, vad finns det för olika läger kring den här frågan?

Maria
Egentligen är det väl så att de flesta, det tycker jag nog ändå, är eniga om att det här är en bra och en viktig reform och man är stolt över den och förstår på något sätt den betydelse den har haft. Man känner en stolthet som svensk och som politiker. Men så är det ju alltid det där att när man väl ska börja prioritera så kommer lätt ”måste det kosta så här mycket, kan vi inte dra ner lite”. Och då är det enskilda människor som hamnar i kläm. Som inte längre kan gå på toaletten när de behöver eller vara en aktiv förälder eller ha en fritid som alla andra tar för givet.

Thor
Vi ska byta spår lite grann. Vi ska prata om, nu har du gett dig in i politiken och i den här podden pratar vi ju så klart mycket om föreningar och ideella organisationer och vad de kan göra, vad vi kan göra. Jag försöker väva in det här naturligt. Då är det så att det kommer en bok senare i vår som heter Demokratimodellen som jag och Mirella Pejcic har skrivit. Den handlar just om öppna demokratiska rörelser, föreningar. En stor del av det är ju att arbeta med tillgänglighet, men det är också något som skrämmer många organisationer. Det finns en stor okunskap och en stor rädsla för att göra fel och ibland tror jag att det är lättare att göra ingenting alls än att göra någonting och det blir det fel. Jag har tagit med en del om det i boken därför att vi hade ett så bra samtal om det när vi spelade in en podd förra gången, du och jag och Mårten Jansson från NSPH, det var i fbpod då. Då pratade vi om att tillgänglighet mycket är en attitydfråga. Att det inte handlar om att kunna allt eller vara förberedd på allt utan att det handlar om att vara tillgänglig för tillgänglighetsbehov, vi hade ett sånt resonemang om att ha en tillgänglig attityd. Det har följt med mig och öppnat ögonen på mig för att det inte behöver vara så himla svårt. Det behöver bara vara en naturlig del av en organisations tankesätt och ingenting som ska kännas så himla…, ja du vet. Nu har jag nästan sagt det helt själv…

Maria
Skratt

Thor
…om du kunde resonera litegrann kring det för våra lyssnare här för jag tycker det är en jätteviktig del.

Maria
Det är jätteviktigt att det kommer in naturligt. Precis som man har rutiner för allting annat man gör så måste man ha det här som en naturlig del på sin checklista. Om man har en hemsida, ”vissa har ju det”. skratt Nej då, om man har en hemsida, vilket man självklart har, där man berättar var man finns, sina öppettider ska man självklart också där berätta om hur det ser ut med tillgängligheten. Om det finns möjlighet att få material på annat sätt än svartskrift eller inte, om man kanske ordnar vissa av de föreläsningar man har teckenspråkstolkade. Så det enkelt och lätt finns som en naturlig del av det man vill berätta om sin verksamhet. För att det är naturligt och det måste finnas där. Man måste börja förstå att menar vi allvar med att alla människor är lika mycket värda och menar vi allvar med att vi vill ha mångfald, för att inkludera personer med funktionsnedsättning då är tillgänglighet en förutsättning för att vi ska kunna vända oss till alla för annars så gör vi ju inte det.

Thor
Det är den ena delen av det, att berätta vad som finns. Det känns ju ändå som den lättare delen av det, att kunna berätta vad vi har. Men det här andra som vi resonerade kring, att visa att det är ok att komma med annat. Exempelvis, ”Tillgänglighetsfrågor? Maila hit eller dit!”. Vi resonerade om att det skulle kunna finnas så man kan skriva in: ”jag kommer, jag behöver det här”.

Maria
Ja, absolut. Visa att det är lika självklart som alla andra frågor man kan ha. Om man vill ta reda på eller kan behöva berätta, i en sådan situation. Sedan tänker jag så här också – det som du tänker dig att någon ska kunna göra i din verksamhet, det ska så många som möjligt kunna göra.

Thor
Du hade ett exempel sist, om en föreläsningssal och du kommer dit och så är det sådana här nedfällbara bord. Men också det här att det finns så många osynliga funktionsnedsättningar och att då krävs det kommunikation.

Maria
Men det handlar också om lite vanligt folkvett. Hur ofta hör vi inte ”nej men jag behöver inte prata i mikrofon, jag pratar högt istället”. Det är en klassiker som jag tycker vi borde ha kommit förbi. Alla borde veta att det finns personer som inte kan höra om det inte går ut i en mikrofon så de kan få det in i sin hörselslinga i sin hörapparat. Det finns ingen ursäkt. Det finns ingen ursäkt för vissa beteenden. Man kan inte skylla på okunskap.

Thor
Jag tycker det är något att ta med sig. Att bli tillgänglig för tillgänglighet. Beteende tillgänglighet.

Maria
Det är viktigt att man har någon som är ansvarig för det och att man hela tiden pratar om det och att man utvecklar den delen av sin verksamhet, precis som man hela tiden utvärderar och utvecklar allt annat man gör. Ett konkret exempel – kommer man fram till att den här lokalen, om vi nu pratar fysisk tillgänglighet, den går inte att göra bra utifrån våra resurser, så nästa gång det är dags att omförhandla kontraktet kanske det är dags att säga upp det och leta reda på ett annat ställe. Man måste ändå ta ansvar för de val man gör, för den verksamhet man bedriver.

Thor
En bra start är naturligtvis att anlita någon form av expert, det finns ju sådana företag, det hörde vi ju förut.

Maria
Skratt

Thor
Du har ju Twitter. Det finns ju flera sociala medier, men jag tänkte fråga dig apropå Torsdagsaktionen som ju uppmärksammades mycket på Twitter. Vad har sociala medier betytt för medvetenheten kring tillgänglighetsfrågor? Har det blivit lättare att prata om det och få uppmärksamhet? Finns det några negativa aspekter?

Maria
Jag tycker inte det finns några negativa aspekter egentligen. Det är klart, man hör ju mycket om att människor inte träffas i verkligheten längre och att man sitter böjd över sina telefoner även när man är på restaurang och det är klart att det är en del. Men jag tycker att det positiva överväger i så väldigt hög grad. Det är möjligt att skapa kontakter, att bilda nätverk, att bedriva påverkansarbete med väldigt enkla och små medel. Jag tycker det är helt fantastiskt. Jag var i måndags på releaseparty för en bok som heter Uppkopplad av Felicia som drog igång den här stora demonstrationen på Sergels torg efter valdagen 2010 då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. På ett halvt dygn samlade hon 10 000 personer genom att skapa ett event på Facebook. Utvecklingen går fort och för fem år sedan var inte Facebook på samma sätt som i dag. Det visar ju den otroliga kraften och möjligheten som finns att faktiskt samla människor som inte skulle få kontakt med varandra annars. Jag tycker det är ett fantastiskt bra verktyg.

Thor
Vår första kontakt var ju på twitter. Jag berättade ju tidigare här i inledningen om det här med hur du synade oss på inspelningsplatsen då, på fdpod. Då skrev du det på twitter och taggade vår podd. Då såg ju jag det och tänkte ”herregud, det här måste vi genast kommentera”. Jag hade inte pratat med dig själv. Det är effektivt, ger extra kraft. Jag hoppas och tror att jag hade reagerat likadant även om det hade varit i ett mail, men det blev ju väldigt akut.

Maria
Det skapar ju också möjlighet att få kontakt med specifika personer som man annars kunde ha väldigt svårt att nå fram till.

Thor
Även att twitter fungerar om, ja det finns ju många olika appar. Det går ju att göra urval i flöden, dels på hashtags men också på ord som inte är taggade. Det är ett bra tillfälle för organisationer att upptäcka, vilka andra diskuterar våra frågor. Vilka personer finns där. Oj, där finns en hel konferens som inte vi är med på. Eller, den här eldsjälen brinner och agerar för detta men finns inte hos oss. Kan vi bjuda in eller göra något tillsammans? Alltså att det handlar om en bevakningskanal och en kommunikationskanal. Om att ta kontakt mer än det är en megafon hela tiden.

Maria
Ja det är fantastiskt.

Thor
Som politiker nu då, har du en annan strategi då än du hade som förbundsordförande?

Maria
Jag vet inte om jag har någon strategi ännu. Jag håller fortfarande på och hittar min roll där tror jag.

Thor
Nu är det ju du som ska påverkas. Du vill ju vara mottaglig antar jag?

Maria
Självklart. Jag är ju en kommunicerande människa, ständigt. Tycker det är jätteviktigt. Det roligaste som finns är ju människor. Jag vill ha utbyte och diskussion. Hela tiden. Sedan är det väl så att jag skiljer väl inte på politikermaria och den andra Maria. Det är klart att det är jätteviktigt att man har koll på sina olika roller naturligtvis utifrån uppdrag eller det sammanhang man befinner sig i. Men det är ju inte så att jag tycker på ett sätt vid ett tillfälle och på ett annat vid ett annat. Jag har ju samma värderingar och jag delar inte upp det heller utan jag har ett twitterkonto, ett instagramkonto, ett facebookkonto.

Thor
Men ändå den här gränsdragningen, det går väl inte att vara tillgänglig hela hela tiden? Det måste finnas en privat sfär också?

Maria
Jag känner nog så också, fast jag lyckas inte.

Thor
På Facebook till exempel, är din profil offentlig?

Maria
Nej. Det är den inte.

Thor

Då har du valt en av de här kanalerna där du kan vara mer personlig.

Maria
Men samtidigt är jag väldigt generös, det är inte så att jag måste ha träffat alla som jag godkänner som vänner.

Thor
Det är alltid det med Facebook – den här personen vill bli vän med dig, ni har hundra vänner gemensamt. Då känns det kanske naturligt på ett sätt, på ett sätt inte. Men det beror på lite vilken roll man har där. Ett tag var jag inne på att jag måste ha träffat alla. Men jag vill ju vara konsekvent.

Maria
Exakt. Och förut så tänkte jag, när jag var förbundsordförande för DHR, det kan ju faktiskt vara medlemmar i organisationen som jag inte har koll på, då kan jag ju inte stänga ute.

Thor
Sedan kom det här konstiga, det inte säkert det här kommer med, att det gick att lägga till andra i grupper utan att man själv såg det.

Maria
Det gillar jag inte alls. Jag administrerar några grupper och jag försöker hellre se till, nu har de ju förändrat den funktionen så det är mycket krångligare att bjuda in till grupper. Det är inte alls lika enkelt som det var tidigare att bjuda in någon. Det enklaste är ju just att bara lägga till folk, fast jag vill inte göra det, jag tycker inte om det.

Thor
Det var ju inte alls bra. Dessutom, så som logiken ibland funkar i media, plötsligt ringer telefonen och någon frågar varför gick du med i den gruppen?
Jag tänkte vi skulle komma till en liten avslutande avrundande fråga. Det är en fråga som alla får som är med i podden.
Det handlar om, precis som den här boken jag nämnt i lite olika nivåer – vad kan du göra som ledare, vad du kan göra som medlem och vad du kan göra som ideell organisation eller förening. Jag tänker på, om du möter en medlem i låt oss säga en förening. Det är en person som brinner för idén, det är en eldsjäl men som upplever att det finns mycket motstånd. Den personens behov och det som den personen försöker lyfta fram, det finns inget gehör för det. Så personen känner sig motarbetat. Vad skulle du säga till den personen?

Maria
Att inte ge upp för det första. Att skapa kontakter. Att försöka lära känna och träffa så många som möjligt som är engagerade i den här frågan som personen brinner för. Att läsa på, att vara påläst, att ha fakta. Att inte ge sig, framför allt. Ihärdighet och uthållighet vinner till slut och framför allt när det är tydligt att man vet vad man pratar om.

Thor
Hur länge är det rimligt att stanna och lägga sin kraft och energi och när borde man säga att jag kanske borde leta efter något annat.

Maria
Det kan ju bara den enskilde själv svara på, men man får inte driva det för långt så man gör våld på sig själv. I så fall tycker jag man ska hitta något annat forum.

Thor
Men det första steget är kanske då att försöka hitta andra att driva frågorna med?

Maria
Försök hitta allierade inom och utom organisationen. Försök hitta nya infallsvinklar eller ingångar eller nya argument som kanske inte har använts tidigare och var påläst. Var påläst.

Thor
Jag säger tusen tack för att du var med. Jag tycker det var fantastiskt att få prata med dig. Men innan vi slutar så tänkte jag att vi skulle göra just detta att rabbla lite olika sätt att följa dig.

Maria
På Twitter så heter jag MariaJTwitt

Thor
Inga understreck eller mellanrum eller såna saker?

Maria
Nej, sedan vet jag inte om det spelar roll med stor eller liten bokstav.

Thor
Nej jag tror inte det, att den är smart på det sättet.

Maria
Nej, jag tror inte det.

Thor
Du tror inte det?

Maria
Nej men precis, att det inte spelar roll.
Så MariaJTwitt och MariaJInsta

Thor
Okey. På Instagram då?

Maria
Ja. Sedan har jag en blogg som heter mariajohanssonblog

Thor
Det är det hela?

Maria
Det är det hela. Det kommer en hemsida också, jag lovar, framöver,

Thor
Jag ska gå och hämta, du ska få en liten gåva.

Maria
Tack så jättemycket Thor.

Thor
Så lät det alltså när jag pratade med Maria Johansson. Hon och ett par andra tillgänglighetsaktivister har verkligen gett mig nya perspektiv. Så se till att följa henne i sociala medier och ta del av hennes viktiga, viktiga gärning.

Vi är återigen framme vid slutet av ett avsnitt. Vill du även följa mig i sociala medier så ska du lyssna lite extra nu. Du kan hitta mig på facebook.com/thor.rutgersson på twitter.com/thor_rutgersson och på tumbler thorrutgersson.tumbler.com och så klart finns länkar till allting på thorrutgersson.com.

Jag vill också påminna igen om Demokratimodellen och om den här releaseturnén som vi gör. Det kul att säga att det är en turné men vi kommer i alla fall till till exempel Malmö, vi ska vara med på Ledardagen det är den 20 maj. Vi kommer till Göteborg och har en liten after work, det är då den 22 maj. Och sedan så har vi en frukostsittning som vi kallar det i Stockholm och det är då den 27 maj. Tider, platser, allt sånt där, gå gärna in och titta på demokratimodellen.se, trinambai.se eller hitta oss på Facebook.

Och jag påminner också så klart gärna om min skönlitterära bok, Inställt på grund av panik. Den har några år på nacken nu. Men nu går den till en tredje tryckning. Det var många bibliotek som tog in den och det är fruktansvärt roligt. Det är en bok som också berör tillgänglighet lite grann för det handlar om psykisk ohälsa. Jag föreläser en del kring boken, mina tankar kring engagemang och psykisk ohälsa. Du kan twittra till mig eller maila mig eller så eller kontakta mig via trinambai.se om du är intresserad av att göra en föreläsning. Slutligen besök gärna också bloggen Förening för alla, foreningforalla.se. Där finns ytterligare tankar om folkrörelser, föreningsliv. Så hörs vi igen, i nästa avsnitt, om du vill. Ha det gott.

Musik