Ordförandebloggen – Tillbaka till skolan

Ordförandebloggen Lika Unika 2018-01-08

Filmruta. Skolgård, trappa till huvudentrén, nedanför trappan sitter Sonja i rullstol, hon pratar med man som står. Speakerröst/textremsa ”På den tiden var inte skolorna handikappanpassade.”
Filmruta. Skolgård, entrétrappa. Ove måttar med armarna hur en ramp skulle gå, tre män står med armarna i kors och tittar på. Speakerröst/textremsa ”De ville inte ens bygga en ramp så att Sonja kunde börja.”
Filmruta. Mörk natt, regn, brädhögar och en framväxande ramp som Ove snickrar.

Kanske såg du precis som jag filmen En man som heter Ove, som gick på SVT under julhelgen?

En scen som fortfarande berör mig starkt, trots att det nog var tredje gången jag såg filmen, är scenen där Ove mitt i natten åker till skolan där hans hustru sökt jobb. I mörkret snickrar han ihop en ramp, i vinkel och med med vilplan, för att hans älskade Sonja som blivit rullstolsanvändare efter en bussolycka under utlandssemestern ska kunna komma in och ut ur byggnaden. En berättarröst säger samtidigt: – ”På den tiden var inte skolorna handikappanpassade. De ville inte ens bygga en ramp så att Sonja kunde börja.”
Min bedömning är att ”den här tiden” i detta fall är sjuttiotalet.

I dag börjar vårterminen efter jullovet 2017/2018 och landets skolor fylls åter av elever, lärare och annan skolpersonal. Det heter att vi har fritt skolval i Sverige. Men det stämmer inte i verkligheten. Alla barn och ungdomar kan inte fritt välja skola utifrån kriterier som var kompisar och syskon går, specialinriktning som man själv är intresserad av, goda resultat och hög kvalitet eller närhet till hemmet.

Därför skrev också Skolverket i rapporten ”Tillgängliga lärmiljöer” från 2016 att skolhuvudmän och skolor skiljer sig så mycket åt vad gäller hur man agerar för att åstadkomma en tillgänglig lärmiljö för elever med funktionsnedsättning att det i realiteten inte kan sägas vara fråga om ett lika fritt skolval för elever med funktionsnedsättning som för elever i allmänhet. Och, betonade Skolverket: ”Detta trots att skolförfattningarnas regleringar gäller alla huvudmän för grundskolor.” 

Vi har fortfarande en stor andel skolor i Sverige som rent fysiskt utestänger med exempelvis exkluderande trappor och de ”som inte vill bygga ramper”.

Dagen för julafton publicerade Mitt i en artikel om Maja som går i sexan i Kungsängen. Än så länge fungerar det hjälpligt genom att hon kan komma in genom en sidoingång istället för genom den otillgängliga huvudentrén och genom att toalettbesök förläggs till lågstadiets byggnad på andra sidan skolgården. Efter sommarlovet, när Maja börjar högstadiet, kommer det dock bli problem om inte huvudentréns fyra trappsteg åtgärdas och den trasiga trapphissen upp till högstadiets våningsplan lagas.

I Specialpedagogiska skolmyndighetens enkätundersökning hösten 2013 instämde endast hälften av de drygt 600 tillfrågade rektorerna helt i påståendet att de erbjöd en tillgänglig förskola eller skola. Uppskattningen, att ungefär hälften av landets grund- och gymnasieskolor utestänger genom att inte ha ens grundläggande tillgänglighet återkommer och har så gjort i flera undersökningar, det verkar vara en nivå som kommit för att stanna om inte krafttag tas. Det är alltså inte endast ett problem som hör hemma i filmens 70-tal, eller i min egen skoltid under 70- och 80-talen, utan något som fortfarande är högaktuellt, nästan fyra decennier senare.

När vi pratar om tillgänglighet i skolan handlar det bland annat om den fysiska miljön, att kunna ta sig fram, att kunna orientera sig, att det är bra ljudmiljö, att man får tillgång till tillgängliga och användbara läromedel och hjälpmedel som behövs för att man ska kunna vara delaktig under sin skoldag, i så väl undervisning som mellan lektionerna.

I Majas fall tvistar kommunen och friskolan om vem som skall betala för att skapa den tillgänglighet, som enligt mig borde funnits där från början. Vi behöver en ändring av skollagen, det ska inte vara möjligt att starta och bedriva undervisning i otillgängliga lokaler.

Barnombudsmannen menade i sin rapport Respekt (2016) att då barn med funktionsnedsättning inte har samma möjlighet att välja skola som andra barn är det diskriminering enligt artikel 2 i barnkonventionen. I konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, är respekten för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning en av de inledande allmänna principerna. Staterna ska vidare, enligt artikel 7 vidta alla nödvändiga åtgärder som behövs för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning fullt ut åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn och i artikel 24, om utbildning, fastslås att staterna ska säkerställa att skälig anpassning erbjuds utifrån personliga behov.

Även om barn med just nedsatt rörelseförmåga endast haft skolplikt sedan 1962 i Sverige borde vi utifrån såväl funktionshinderpolitiska mål, skollagen, konventioner och plan- och bygglagen ha kommit så mycket längre när det gäller tillgängligheten.

Tills vi nått dit att det är så självklart som det borde vara tycker jag att skolan i Kungsängen borde anmälas för diskriminering i form av bristande tillgänglighet. När det gäller skolor, alla undervisningsformer, och arbetsplatser finns ett särskilt stort ansvar enligt diskrimineringslagen. Detta är inskrivet som ett varaktighetsrekvisit. Det vill säga, när det finns en varaktig relation mellan den som blivit diskriminerad och den som diskriminerar har den som bedriver verksamheten högre skyldighet att vidta åtgärder. När det gäller Maja kan jag inte tolka annat än att det är just så. Maja har gått på skolan sedan andra klass så man har dessutom haft många år på sig, inte enbart att bygga den varaktiga relation som lagen talar om, utan också att planera för hennes fortsatta skolgång genom de olika stadierna.

I somras yttrade vi oss från Lika Unika över de två remisserna från Skolkommissionen om Samling för skolan – Nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35).

Trots ett gediget arbete, trots statistik och politiskt satta mål som visar på skevheten så saknades ett funktionshinderperspektiv i kommissionens arbete och insikten om att tillgänglighet och användbarhet lägger grunden och förutsättningarna för skoltiden och för skolresultaten uteblev. På vår webb kan du läsa Lika Unikas skolplattform och våra yttranden över just Samling för skolan.

Själv var jag för några vintrar sedan tillbaka på min gamla landsortsskola där jag gick i mellanstadiet, för jubileumsfest. Förutom att träffa alla gamla klasskompisar och återuppliva minnen från skoltiden var det en fantastisk känsla att denna gång, 30 år senare, kunna gå in samma entré som de andra och använda hiss. Istället för att som då det begav sig med hjälp av min elevassistent använda varurampen och gå genom skolköket. Den känslan borde varenda elev i Sverige som har en funktionsnedsättning ha rätt att få uppleva, under sin skoltid.

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika
2015 – 2018

Ordförandebloggen – Land ska med lag byggas

Riksdagshuset mot vattnet en solig sommardag.

Ordförandebloggen Lika Unika 2017-10-30

Land ska med lag byggas. Det är grundläggande, ska så vara och måste så vara. Men, när en myndighet driver allt till högsta instans och då våra domstolar uppenbarligen inte har kunskap om vare sig LSS intentioner, historiken eller Sveriges åtaganden utifrån CRPD har vi nu nått ett läge där det är lätt att förlora tron på juridiken och på politiken, som inte agerar. Det är farligt. Tilltron till lagarna, tilltron till demokratin, tilltron till systemet och till att det genom politisk påverkan är möjligt att förändra verkligheten och framtiden till det bättre och öka människors livsval och livsmöjligheter är grundläggande.

Funderar på vilka ord jag ska välja. ”Kris.” ”Gör om, gör rätt.” ”Nu får det vara nog.” ”Katastrof.” Allt är redan taget. Den har pågått länge. Nedmonteringen. Men aldrig har det väl varit närmare total kollaps än nu. Att till och med Försäkringskassan tillskriver regeringen om sin oro för utvecklingen visar hur långt nedmonteringen fått gå.
Samma Försäkringskassa som drivit på genom att överklaga och driva till domstol, övertolkat de domar som kommit och sedan hänvisat och ursäktat de allt fler som faller ur systemet med ”rättsutveckling och ”praxis”. Själva lagen har inte ändrats. Inga parlamentariska beslut har fattats för att driva på i denna riktning av försämring. Men inga parlamentariska beslut har heller fattats för att sätta stopp.

De senaste dagarna har mitt Facebookflöde fyllts av hjärtskärande desperata rop på hjälp från vänner som inte vet om de kommer kunna fullfölja sina studier, fortsätta arbeta, träna, träffa vänner, vara förälder, vän och partner – allt det som de flesta tar för givet. Tar för givet utan en gnagande oro för att Försäkringskassan och/eller Sveriges domstolar nästa gång det är dags för omprövning kanske inte alls tycker ska vara det givna längre. Vänner som uttrycker att de paralyseras av rädsla. Rädsla att friheten ska tas ifrån dem, rädsla för serviceboende istället för den egna bostaden. En okänd granne på andra sidan väggen, istället för maken bredvid i sängen.

Jag upprepar, detta sker här och nu trots att själva lagen, LSS, inte har ändrats. Den gäller fortfarande och förarbetena gäller fortfarande.
Där kan man läsa:
”Det övergripande målet för LSS är att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra i sin ålder, trots funktionshindret. Syftet är alltså att åstadkomma jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Genom insatserna ska man förebygga och minska följderna av funktionshindret. Insatser ska grundas på behov som den enskilde själv finner angelägna att få tillgodosedda för att kunna leva ett så självständigt och oberoende liv som möjligt, så likt ett liv som andra personer utan funktionshinder i samma ålder.”

Starka ord om frihet, av frihet. Om den största frihetsreform vi kanske någonsin sett och kommer få se. En reform som Försäkringskassan och domstolarna, med regeringen som åskådare, nu monterar ned.

Det har varit många turer genom åren. Och visst inleddes försämringarna redan under tidigare regeringar. Men de har eskalerat i ett rasande tempo längs ett sluttande plan. Det började på allvar när finansministern i Ekot ställde grupper emot varandra, en av våra namnkunnigaste politiska journalister hakade på och kallade assistansen för gökunge. Så kom regleringsbrevet till Försäkringskassan inför 2016, med uppdrag att minska kostnadsutvecklingen – alltså en uppmaning till en myndighet om att bedömningar och lagtolkningar av denna rättighetslag inte längre ska göras utifrån av riksdagen stiftade lagar utan utifrån ekonomiska hänsyn, landets budget.

Våra domstolar har inte bjudit denna politiska svängning det motstånd jag menar att juridiken ska göra om vi skall hållas oss till att land ska med lag byggas.

Det senaste dråpslaget och det som kan komma att innebära slutet om inget nu sker är domen i somras från Högsta förvaltningsdomstolen som visserligen inte påverkar rätten till assistansersättning men som innebär att många som har assistansersättning kan komma att få färre timmar.
– Vår uppfattning är att domen kommer att få svåröverskådliga konsekvenser för stat, kommun och enskilda personer, säger Försäkringskassans rättschef Eva Nordqvist. Vi har därför skrivit till regeringen för att uppmärksamma dem på dessa konsekvenser.
Domen består av två delar. Den första berör ett enskilt fall. Den andra består av ett generellt uttalande som säger att assistentens insats ska ha en ”direkt och konkret koppling till ett individuellt behov av hjälp i det dagliga livet”.
– En slutsats som kan dras av detta är att vänta aldrig i sig kan räknas som kvalificerad hjälp. Det betyder att så kallad väntetid, beredskap och tid mellan preciserade hjälpbehov vid aktiviteter utanför den plats där den enskilde regelbundet vistas aldrig kan ge rätt till assistansersättning. Det kan vara situationer när assistenten endast väntar på att den försäkrade ska behöva hjälp, till exempel under biobesök, sammanträden eller träningsaktiviteter, säger Eva Nordqvist.

Då är vi alltså tillbaka på ruta ett, eller kanske till och med på ruta noll. Bortom självständighet, självbestämmande, bortom möjligheten att leva som andra, med jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet.

Regeringen har uppenbarligen svikit sitt uppdrag och sitt ansvar, men skulle vad jag förstår kunna agera genom att tillsätta en snabbutredning. Domstolarna har inte hållit emot, stått upp för rättigheterna. Återstår gör då lagstiftaren, riksdagen. Jag hoppas att riksdagen förstår vad som nu sker och konsekvenserna av det Försäkringskassan beskriver. Jag förutsätter att riksdagen när de förstått går till handling och agerar.
Här ser vi initiativ från tre partier: Liberalerna KU-anmälde ansvarig minister 19 oktober 2017. Vänsterpartiet har bjudit in till blocköverskridande samtal, 26 oktober, och nu i kväll, 30
oktober, meddelar Kristdemokraterna att de begär riksdagsdebatt om den personliga assistansen.

Vi får inte, även om risken är överhängande just nu, tappa tron på vare sig politiken eller juridiken eller påsunt förnuft. Vi måste, tillsammans, bryta den här utvecklingen. Tillsammans måste vi skapa en så kraftfull opinion att varken riksdag eller regering kan stå emot. Hur ska vi annars kunna leva med oss själva, om vi inte gjorde allt vi kunde medan tid var?

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika
2015 – 2018

Ordförandebloggen – Rapport från statspartsmötet i FN 2017

Ordförandebloggen Lika Unika 30 augusti 2017

Den svenska delegationen i soldis med FN-flaggan vajande bakom oss.

Nu har jag fått ihop min rapport från sommarens statspartsmöte och sänt in den till socialdepartementet. Här kan du, i detta första inlägg i vår ordförandeblogg, ta del av mina inledande reflektioner.
(Se rapporten nedanför detta blogginlägg.)

”Detta var mitt fjärde statspartsmöte. Jag slogs som vid tidigare tillfällen av det mäktiga i att människor från hela världen samlas i FN, med fokus på att förverkliga CRPD, med fokus på förändring för att flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning ska få samma möjligheter och rättigheter, med fokus på en hållbar utveckling som inte lämnar någon efter utan innefattar ett funktionshinderperspektiv. Det finns en kraft och en styrka i detta. Det är ett privilegium att få delta och en utmaning i att väl hemma igen i det dagliga arbetet försöka förmedla denna samlade styrka och den kraft som samhörigheten ger. För hur gör vi för att det inte ska stanna inom de slutna FN-väggarna? Hur gör vi för att sprida kraft till alla vars rättigheter och möjligheter det handlar om? Hur gör vi för att nå fler och för att sprida kunskap och engagemang till alla som måste vara delaktiga och vidta åtgärder för att målen och åtagandena ska förverkligas?

Vi har på många sätt en positiv utveckling och ökad medvetenhet och kunskap i vår värld om hur det ser ut och om vad som behöver göras. Samtidigt blev det denna gång väldigt tydligt att vi nu lever i en orolig tid med krafter som bromsar utvecklingen och som till och med vill se en tillbakagång för mänskliga rättigheter. Därför tror jag det är viktigare än någonsin att vara tydlig med att rättigheter för personer med funktionsnedsättning handlar om just mänskliga rättigheter och att arbeta tillsammans som en MR-rörelse, parallellt med det specifika funktionshinderpolitiska arbetet.

När det gäller just själva statspartsmötets genomförande hörde jag denna sommar för första gången, och från flera länders representanter, om hur FN-administrationen nu upplevs göra det svårare för staterna att ta med civilsamhällesrepresentanter i sina delegationer. Detta är självklart något som måste uppmärksammas och påtalas från Sveriges regering. En viktig del i konventionen är samarbetet med funktionshinderrörelsen och jag vill passa på att ge en eloge till Sveriges regering som tar med rörelsen i delegationen.

Något annat som jag tycker blev väldigt tydligt i år var de stora variationerna i kvalitet när det gäller side-event. Att teknik fungerar är förstås grundläggande, att mikrofon används och att skrivtolkningen går att följa gör det lättare för alla. När det inte fungerar blir det utestängande och otillgängligt. Vid sidan av teknik och tillgänglighet till information och möjlighet att kunna kommunicera krävs också tydligt upplägg och en väl insatt moderator som leder föredragningar och diskussion framåt. Det goda mötet i gemensamt engagemang får inte hindras av otydlighet kring vem den som talar är eller av frågetecken om vad denna lägger fram, är det forskningsresultat, är det visioner framåt eller är det praktiskt pågående arbete och aktuell politik? Representerar den som talar funktionshinderrörelsen, är den forskare, jurist eller statstjänsteman? Jag vet inte hur riktlinjerna som går ut till den som anordnar ett side-event ser ut, men jag tror det finns stor utvecklingspotential för att höja kvaliteten. Vid tillfällen som detta – där många av oss inte dagligen talar det språk som används – så blir betydelsen av tillgänglighet extra påtaglig, för alla. Det är milsvid skillnad på möjligheten att ta till sig och hänga med i vad ett seminarium handlar om mellan de gånger då man får en sittplats vid ett bord att ställa datorn på, har möjlighet att se den skrivtolkade texten som stöd till den talade och man får tillgång till en av öronkåporna där ljudet förstärks och det går att få översättning till vissa språk.

Avslutningsvis, något som jag tar med mig som det största framgången och förhoppningen från statspartsmötet 2017 är hur allt fler personer med funktionsnedsättning tar plats internationellt på höga positioner inom politik, myndigheter och i civilsamhället utanför funktionhinderrörelsen. Jag tänker på Världsbankens, Internationella Röda Korsets och FNs talespersoner, jag tänker på Kanadas minister och rådgivare. Jag tänker på Egyptens många parlamentariker med funktionsnedsättning. Det ger hopp och det påminner om att vi har mycket kvar att göra här hemma i Sverige när det gäller att ta plats men också släppas in på beslutande befattningar inom partipolitiken, i statsförvaltningen och i civilsamhället vid sidan av funktionshinderrörelsen.”

Maria Johansson
ordförande
Lika Unika
2015-2018

Rapport från statspartsmöte utifrån konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i FN, New York 12-15 juni 2017

Delegationsombud Maria Johansson, ordförande Lika Unika
#cosp10

Sammanfattande reflektioner

Detta var mitt fjärde statspartsmöte. Jag slogs som vid tidigare tillfällen av det mäktiga i att människor från hela världen samlas i FN, med fokus på att förverkliga CRPD, med fokus på förändring för att flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning ska få samma möjligheter och rättigheter, med fokus på en hållbar utveckling som inte lämnar någon efter utan innefattar ett funktionshinderperspektiv. Det finns en kraft och en styrka i detta. Det är ett privilegium att få delta och en utmaning i att väl hemma igen i det dagliga arbetet försöka förmedla denna samlade styrka och den kraft som samhörigheten ger. För hur gör vi för att det inte ska stanna inom de slutna FN-väggarna? Hur gör vi för att sprida kraft till alla vars rättigheter och möjligheter det handlar om? Hur gör vi för att nå fler och för att sprida kunskap och engagemang till alla som måste vara delaktiga och vidta åtgärder för att målen och åtagandena ska förverkligas?
Vi har på många sätt en positiv utveckling och ökad medvetenhet och kunskap i vår värld om hur det ser ut och om vad som behöver göras. Samtidigt blev det denna gång väldigt tydligt att vi nu lever i en orolig tid med krafter som bromsar utvecklingen och som till och med vill se en tillbakagång för mänskliga rättigheter. Därför tror jag det är viktigare än någonsin att vara tydlig med att rättigheter för personer med funktionsnedsättning handlar om just mänskliga rättigheter och att arbeta tillsammans som en MR-rörelse, parallellt med det specifika funktionshinderpolitiska arbetet. 

När det gäller just själva statspartsmötets genomförande hörde jag denna sommar för första gången, och från flera länders representanter, om hur FN-administrationen nu upplevs göra det svårare för staterna att ta med civilsamhällesrepresentanter i sina delegationer. Detta är självklart något som måste uppmärksammas och påtalas från Sveriges regering. En viktig del i konventionen är samarbetet med funktionshinderrörelsen och jag vill passa på att ge en eloge till Sveriges regering som tar med rörelsen i delegationen.

Något annat som jag tycker blev väldigt tydligt i år var de stora variationerna i kvalitet när det gäller side-event. Att teknik fungerar är förstås grundläggande, att mikrofon används och att skrivtolkningen går att följa gör det lättare för alla. När det inte fungerar blir det utestängande och otillgängligt. Vid sidan av teknik och tillgänglighet till information och möjlighet att kunna kommunicera krävs också tydligt upplägg och en väl insatt moderator som leder föredragningar och diskussion framåt. Det goda mötet i gemensamt engagemang får inte hindras av otydlighet kring vem den som talar är eller av frågetecken om vad denna lägger fram, är det forskningsresultat, är det visioner framåt eller är det praktiskt pågående arbete och aktuell politik? Representerar den som talar funktionshinderrörelsen, är den forskare, jurist eller statstjänsteman? Jag vet inte hur riktlinjerna som går ut till den som anordnar ett side-event ser ut, men jag tror det finns stor utvecklingspotential för att höja kvaliteten. Vid tillfällen som detta – där många av oss inte dagligen talar det språk som används – så blir betydelsen av tillgänglighet extra påtaglig, för alla. Det är milsvid skillnad på möjligheten att ta till sig och hänga med i vad ett seminarium handlar om mellan de gånger då man får en sittplats vid ett bord att ställa datorn på, har möjlighet att se den skrivtolkade texten som stöd till den talade och man får tillgång till en av öronkåporna där ljudet förstärks och det går att få översättning till vissa språk.

Avslutningsvis, något som jag tar med mig som det största framgången och förhoppningen från statspartsmötet 2017 är hur allt fler personer med funktionsnedsättning tar plats internationellt på höga positioner inom politik, myndigheter och i civilsamhället utanför funktionhinderrörelsen. Jag tänker på Världsbankens, Internationella Röda Korsets och FNs talespersoner, jag tänker på Kanadas minister och rådgivare. Jag tänker på Egyptens många parlamentariker med funktionsnedsättning. Det ger hopp och det påminner om att vi har mycket kvar att göra här hemma i Sverige när det gäller att ta plats men också släppas in på beslutande befattningar inom partipolitiken, i statsförvaltningen och i civilsamhället vid sidan av funktionshinderrörelsen.

Nedan följer en kort genomgång och redogörelse från de sessioner och side-event jag deltog eller medverkade i.

Måndag 12 juni 2017, kl 10.00 – 18.00

Forum för civila samhället

Opening session: 10.00 am -10.25 am

Remarks from a representative of the Civil Society Coordination Mechanism, the Chair of the Conference of States Parties Bureau, others TBC.

Session one: 10.30 am – 12.30 pm 

”Nothing about us, without us”
Practical implementation of CRPD Article 4.3

Funktionshinderrörelsen internationellt har en nyckelroll i utveckling och förändring – från medicinskt perspektiv och välgörenhetssyn – till ett rättighetsperspektiv, säger FNs särskilda rapportör Catalina Devandas när hon talar under denna första session. 

Ja, visst är det så! 

Och, vi måste se till att på allvar själva frigöra oss från gamla och förlegade synsätt och själva föregå med gott exempel och tydlighet, lägger jag till.

”Leaving No-One Behind”:
Adressing multiple and intersecting forms of discrimination within the disability community

* Identity and international agreements: case study of the CRPD and the UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples

* We for She: addressing gender inequality in the disability movement
* The future generation: what youth with disabilities want us to know

Om konventionens styrka och möjligheter och också ansvar och skyldighet för oss alla att ständigt påminna om att flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning är en del av den mänskliga mångfalden. Om att det för de som växer upp nu och för kommande generationer måste vara självklart att vi människor har olika kön eller könsidentitet, olika sexuell läggning, kommer från olika delar av världen och att några av oss har funktionsnedsättning.

Intressant panelsamtal om ett intersektionellt synsätt.

Själv vill jag som vanligt slå ett extra slag för Artikel 3, Allmänna principerna, med vilka vi kommer väldigt långt:

a) respekt för inneboende värde, individuellt självbestämmande, innefattande frihet att göra egna val samt enskilda personers oberoende,

b) icke-diskriminering,

c) fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället,

d) respekt för olikheter och accepterande av personer med funktionsnedsättning som en del av den mänskliga mångfalden och mänskligheten,

e) lika möjligheter,

f) tillgänglighet,

g) jämställdhet mellan kvinnor och män,

h) respekt för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning och respekt för funktionsnedsatta barns rätt att bevara sin identitet.

Något annat som fastnat lite extra denna förmiddag är Ioannis Vardakastanis starka inlägg från panelen före, om att vi ständigt, för verklig förändring och för att vi ska få våra mänskliga rättigheter, måste föra kampen och påminna om att vi har samma rättigheter som personer utan funktionsnedsättning. Det är alltid personer utan funktionsnedsättning vi måste jämföra våra möjligheter och rättigheter med.

Efter lunch presenterades ett afghanskt projekt med kvinnor med fysiska, synliga funktionsnedsättningar som genom sport, lek och fysisk träning får förbättrat självförtroende, genom att man anordnar säkra, skyddade platser där de kan träna och leka utan insyn och utan att bli utstötta och uttittade. Sorgligt att det ska vara så, men jag förstår och det är uppenbart att projektet sprider hopp.

Måndag 12 juni 2017, kl 18.30 – 20.30 

IDA/Australien – mottagning

Intressanta samtal med representanter från IDA, med representanter från Australiens FN-representation samt återseenden med representanter från kvinnoorganisationer i Kanada och initiativtagare till det statement som antogs vid statspartsmötet 2012, om att fortsättningsvis på något sätt alltid lyfta jämställdhet. 

Tisdag 13 juni 2017

Invigning

Högtidligt med tal av FNs tidigare generalsekreterare Ban Ki-moon och sång.

Värt att notera att staternas delegationer placerats utan tanke på att de kunde ha ombud som inte kan använda trappor. Organisationerna däremot hade placerats på plant golv. Detta ordnades sig och efter ingripande från Christina Velander fick hela svenska delegationen flytta till en tillgänglig bänk.

Tisdag 13 juni 2017, kl 11.45 – 13.00, konferensrum 12, OHCHR GADIM

Media and persons with disabilities – How to change attitudes through media

Side-event om mediernas roll i arbetet med attitydförändring

Med utgångspunkt i CRPDs artikel 8 om medvetandegörande om situationen för personer med funktionsnedsättning och artikel 5 om jämlikhet och icke-diskriminering är avsikten att diskutera strategier på lokal, nationell, regional och internationell nivå för att stödja positiva bilder och motverka stereotyper.

Första halvan av detta side-event var oerhört intressant med proffsiga föreläsare som på ett enkelt sätt förklarade kommunikationens grundregler, vikten av att sticka ut med något annorlunda än det mottagaren än van vid för att vara intressant och nå fram. Tre framgångsrika kampanjer som alla på olika sätt bröt mot reglerna gicks inledningsvis igenom.

2012 var trenden att visa skådespelare eller idrottsmän/kvinnor bredvid en person med downs syndrom, det stannade vid det, men var det intressant?

Istället provade man nu ett nytt grepp i samband med beställning inför ”Integration day”, utifrån beställning om att ”Promote the inclusion of people with downs syndrome in society”. Välkända företags reklamfilmer med kända miljöer och stories gjordes om, exakt likadant, men med personer med downs syndrom.

Dear future mom, en film som spreds i sociala medier också här i Sverige. En film för att informera blivande mödrar om hur ett liv med downs syndrom kan bli. Frågan mamman i filmen ställde sig var ”What kind of life will my son have?” Bäst att svara på detta var naturligtvis de det handlade om, frågan ställdes till unga vuxna personer med downs syndrom i hela världen och dessa svar klipptes ihop. 

Filmen spreds som en löpeld, den väckte uppmärksamhet och den väckte känslor – man pratade om något som ingen pratar om. 

Skrämmande och talande är att filmen tyvärr förbjöds i Frankrike. 

Det tredje exemplet var en annan film som också blev viral, ”Not special needs”. Unga personer med downs syndrom berättar, genom att illustrera tokiga och orealistiska situationer, att deras önskningar och behov inte är ”special” utan de har samma önskningar och behov som vi alla har utifrån att vi är människor.

De tre exemplen ovan blev framgångsrika, de använde ett språk och en form vi inte är vana vid och de kombinerade innovation och mod, var den förklaring som föreläsaren gav.

Tyvärr var fortsättningen av seminariet inte lika lätt att ta till sig, presentationer som inte var särskilt väl förberedda och direktöversättning som inte riktigt fungerade. 

Avslutningsvis blev det bättre igen, då Catalina Devandas Aguilar presenterade siffror om förväntningar samt forskning kring attityder.

Därefter var jag på förmöte inför kvällens nordiska seminarium anordnat av Nordiskt Välfärdscenter.

13 juni 15.00 – 16.30, konferensrum 11

The Global Action on Disability (GLAD) Network: Coordinating action among the donor community

Intressanta diskussioner och problematisering kring hur vi vet vad vi gör och vad vi bör göra, hur vet vi att vi når dem som har funktionsnedsättning och hur vet vi att vi inte lämnar någon bakom? Om fortsatt och pågående institutionalisering, förväntningar på att räknas med, om hur vi styr om för att förverkliga Agenda 2030, om vilka som är inkluderade och vilka som inte är inkluderade i internationella och lokala integrationsprogram, om att Nothing about us without us måste bli verklighet. Om vikten av att plattformar och policy uttalat inkluderar exempelvis flickor och kvinnor med funktionsnedsättning.

13 juni 18.15 – 20.00, konferensrum 12

Statistics for monitoring the implementation of CRPD and SDG’s in the Nordic Region – resources for Governments and NGOs

Seminarium anordnat av norska regeringen, Nordiskt välfärdscenter och Nordiska ministerrådet. Statistik som verktyg för att mäta levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning används av flera länder i Norden. Det har varit en metod även före ratificeringen av konventionen och Agenda 2030. 

Seminariet leddes av Charlotte V McClain-Nhlapo från Världsbanken och det var första gången NVC arrangerade ett side-event i samband med ett statspartsmöte. Jag vill rikta ett särskilt tack till Maria Montefuscooch Kai Koivumäkiför ett mycket bra event och viktiga diskussioner som behöver föras och hållas vid liv.

Efter inledning av Norges statssekreterare fick vi lyssna till föredragningar av myndighetsrepresentanter från fyra av de nordiska länderna. 

Vi har kommit lite olika långt i frågan och angriper den på lite skilda sätt. MFDs generaldirektör Malin Ekman Aldenberättade om myndighetens uppföljningssystem, om de årliga rapporterna och om den panel av personer med funktionsnedsättning som med regelbundenhet får digitala enkäter att besvara – med myndighetens avsikt att skapa sig en bild av hur personer med funktionsnedsättning upplever sin situation. Som Malin framhöll – dessa resultat måste sedan analyseras och kunna sättas i och förstås i sitt sammanhang.

Jag var som en av tre representanter från funktionshinderrörelsen i Norden ombedd att avslutningsvis ge rörelsens perspektiv och kommentera det som sagts. Jag var sist ut.

Jag sa ungefär följande:

Att det varit mycket intressant att lyssna till alla som talat, att det finns många aspekter och olika sätt vi måste närma oss frågan på.

Även om vi som jobbar för att förändra samhället ofta vet – utifrån våra medlemmars berättelser – hur verkligheten ser ut, vet vi också att vi måste sätta siffror på denna verklighet för att göra samhället i stort, politiken och medierna medvetna och för att kunna skapa opinion.

Det är viktigt att vidta åtgärder även om data ännu inte finns, staterna har åtaganden enligt både konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och enligt Agenda 2030. Att statistik eventuellt saknas får aldrig användas som en ursäkt.

Samtidigt, det finns också välkända faktauppgifter/statistik som inte används. Till exempel – något som ser rätt så lika ut i norden – arbetsmarknadssituationen. Vi vet sedan många år att och i vilken utsträckning personer med funktionsnedsättning står utanför arbetsmarknaden. Ändå händer inte särskilt mycket på övergripande nivå utan det är samma gamla lösningar som presenteras, trots att statistik finns som visar att de gamla lösningarna inte funkat.

Som Malin sa – vi har en hel del data i Sverige. Problemet är dock, vill jag fylla i, att få politiken (och medierna) att reagera och agera utifrån den kunskap och de fakta vi redan har.

Det är viktigt att vara noggrann med vad vi mäter och hur vi mäter det. För att data ska kunna jämföras men också för att vara relevant och ge en sann bild. Jag blev häromdagen uppmärksammad på en svensk ny rapport där det står att skolorna i Sverige är tillgängliga när det kommer till miljön (tillgängliga och användbara), något som absolut inte stämmer.

För att nå förändring, för att komma tillrätta med skillnader i levnadsvillkor, måste vi också ta varje tillfälle att söka ny kunskap och att få fram underlag. 

Utredningar måste ha ett tydligt funktionshinderperspektiv – när så inte är fallet slösar vi tid. Tyvärr är vi inte där att detta är självklart. Till exempel saknar den nu pågående utredningen ”Jämlik hälsa” ett funktionshinderperspektiv. Detta trots att den enormt stora onödiga ohälsa som vi vet råder bland just personer med funktionsnedsättning. När detta saknas, när direktiv och utredning struntar i att synliggöra en stor medborgargrupp, då rör vi oss inte framåt.

Det handlar också om forskning, och om avsaknad av forskning. Vi behöver forskning som ställer frågor exempelvis om hur individen påverkas av tillgänglighet respektive otillgänglighet.

Vi behöver också ta våra mätningar och vårt datainsamlande ett, eller flera, steg längre. Vi ska mäta, granska och jämföra livsvillkoren för personer med funktionsnedsättning i relation till övrig befolkning. Men vi måste självklart också ha ett åldersperspektiv, ett könsperspektiv, ta reda på hur det ser ut för flickor respektive pojkar med funktionsnedsättning och om sexuell läggning påverkar. Allt för att få en komplett bild.

14 juni 2017, kl 08.00 – 09.30, konferensrum 11

Participation of persons with disabilites in political and public life

Intressant att höra om hur personer med funktionsnedsättning tog en aktiv del i revolutionen i Egypten och att sedan åtta personer med funktionsnedsättning valdes in i departementet. 

Anna Schölin skriver rapport

14 juni 2017, kl 10.00 – 11.30, konferensrum 11

Every Woman Every Child Everywhere: Access and Dignity Displaced: Women, Children, Adolescents, and Disability in Humanitarian Emergencies 

Intressant side-event anordnat av Norges respektive Förenade Arabemiratens FN-representationer. 

Flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning måste finnas med i flyktingomhändertagandet. ”Vi behöver arbeta tillsammans som en United Nation”. Samtidigt problematisering kring att 60 procent av världens flyktingar inte lever i flyktingläger som vi kanske får för oss när vi talar om policy och guidelines och beslut. Hur når vi flyktingar med funktionsnedsättning som lever i städer, bortom de lägrens organisation?

14 juni 2017, kl 13.15 – 14.30
Electing Women with Disabilities: Why and How to Ensure a Gender – and Regionally-Balanced CRPD Committee

Seminarium om hur vi ska nå en jämställd CRPD-kommitté. Dagens sammansättning med 17 män och en kvinna är inget annat än skandal.

Alldeles strax efter att detta inleddes blev jag uppringd från Sverige om att det brann i vårt hus, så resten av den eftermiddagen satt jag i telefon med Sverige.

14 juni 2017, kl 18.00 – 20.00

Nordiskt mingel
Nordiskt mingel hos norska representationen med nya kontakter, intressanta samtal och fantastisk utsikt från 29e våningen. Värdefullt med dessa tillfällen till samtal utan tidspress, samtal med människor med vilka man delar engagemang, samtal för jämföra, för att hämta ny kunskap och för att samla gemensam styrka.

15 juni 2017

Frukostseminarium hos Schweiziska representationen, om multipel diskriminering
Det sades bland annat att det är vattentäta skott mellan diskrimineringsgrunderna och att ingen annan än funktionshinderrörelsen har något som helst funktionshinderperspektiv, vilket inte är min bild av hur det nu ser ut i Sverige. 

Jag begärde ordet och berättade om bland annat rörelsens samarbete med Sveriges Kvinnolobby inför CEDAW-rapporteringen, om att FQ-Forum kvinnor och funktionshinder ingick i deras delegation till förhören i Genève, om Funkisprojektet som under tre år utbildat funktionshinderrörelsen och HBTQ-rörelsen om varandras historia och utmaningar och om normkritik, om att vi i dag har prideparader i många städer i Sverige och att funktionshinderrörelsen tar en aktiv roll i flera av dessa arrangemang. Jag framförde att jag tror framtiden och en viktig väg framåt är ett intersektionellt angreppssätt och att arbeta tillsammans mellan olika MR-rörelser.

Maria Johanssons anförande vid Nordic Forum on Disability 2017

20171017

– Varken konventionen eller Agenda 2030 har ännu haft förväntad eller behövd effekt när det gäller att skapa verkligt deltagande och inkludering för personer med funktionsnedsättning eller att utveckla politik som bygger på alla människors förutsättningar. Ibland är vi snabba i Sverige, vi ratificerade konventionen redan i december 2008. Trots det måste jag tyvärr säga, att nästan nio år senare går vi på många sätt bakåt i Sverige.

Under tre dagar, den 16 till 18 oktober 2017, genomförs Nordic Forum on Disability 2017 med Myndigheten för delaktighet och Nordens Välfärdscenter som arrangörer. Under måndagen höll Lika Unikas ordförande Maria Johansson ett anförande under punkten. ”Vad är fokus och de viktigaste utmaningarna för genomförandet av konventet? Statliga rapporter från regeringar och handikapporganisationer.” Maria Johansson stod tillsammans med Malin Ekman Aldén, Myndigheten för delaktighet, för den svenska presentationen. 

Maria Johanssons anförande: 

”Tack, jag heter Maria Johansson och jag är ordförande för Lika Unika, ett av två paraplyer inom svensk funktionshinderrörelse.

Lika Unika är en svensk människorättsorganisation som fokuserar på rättigheter för personer med funktionsnedsättning utifrån konventionen (CRPD) och utifrån FNs konvention om barns rättigheter och konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och naturligtvis Agenda 2030, de globala hållbarhetsmålen.

Vi arbetar för ett samhälle som är öppet för alla. Vår vision är ett samhälle som respekterar alla på lika villkor och ger alla rätt att delta på våra egna villkor, oavsett om vi har funktionsnedsättning eller ej.

Varken konventionen eller Agenda 2030 har ännu haft förväntad eller behövd effekt när det gäller att skapa verkligt deltagande och inkludering för personer med funktionsnedsättning eller att utveckla politik som bygger på alla människors förutsättningar. Ibland är vi snabba i Sverige, vi ratificerade konventionen redan i december 2008. Trots det måste jag tyvärr säga, att nästan nio år senare går vi på många sätt bakåt i Sverige. 

Tydligast är det när det gäller det LSS, lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. Fler och fler personer förlorar sin personliga assistans med hänvisning till ny ”domstolspraxis”, men det beror också på att regeringen givit Försäkringskassan direktiv om att spara pengar, utan att lagen ändras. Vi kan nu se början av en starkare allmän opinion och också en politisk opinion mot regeringens åtgärder. Så för att vara positiv, för första gången på årtionden finns rätten att leva som andra på dagordningen för parlamentets debatter och i mediernas nyhetsrapportering.
Trots stora reformer i regeringens budget för nästa år, 43 miljarder kronor, fanns inte en enda krona avsatt för att rätta till de misstag som gjorts, för människor som förlorat sitt oberoende och för det faktum att den stora frihetsreformen monteras ned.

Sverige går bra, men inte ens i högkonjunktur är vi i närheten av en arbetsmarknadspolitik som inkluderar och ser oss som resurser. i stället upprepas mantrat om att erbjuda arbetsgivare pengar för att de ska anställa oss.

På område för område är det så här, antingen går vi bakåt eller så står vi stilla, istället för att gå mot icke-diskriminering och fullt deltagande, vilket borde vara riktningen enligt CRPD.

Hur kan det vara så? Varför går vi inte framåt snabbare? Varför går vi till och med i vissa avseenden bakåt?

Jag tror att det finns flera förklaringar.

Brist på forskning. Hur påverkas personer och samhällen av tillgänglighet eller otillgänglighet?

Vi – som land – tycker att vi är så bra att vi inte behöver göra någonting, vi är ändå bäst.

Vi förstår inte att det handlar om mänskliga rättigheter.

Vi ser inte eller förstår inte skillnaderna i levnadsvillkor mellan människor, som bor i Sverige, med och utan funktionsnedsättning.

Vi förstår inte att skillnaderna till stor utsträckning beror på hinder som skapas av oss människor, inte på funktionsnedsättningen i sig.

Det finns förmodligen även de som faktiskt inte tycker att personer med funktionsnedsättning ska ha samma möjligheter och samma rättigheter som andra.

Samtidigt som vi ser en hård debatt och mer populism finns också ett ökat engagemang för att försvara mänskliga rättigheter. Jag är glad över de samarbeten som finns i det civila samhället där vi i allt högre grad står upp varandras rättigheter. Jag tror att det är en viktig och avgörande väg framåt och jag blir glad att höra om intersektionalitet som tema för nästa års sommarskola i Galway. Jag hoppas kunna delta.

Nästa år är valår i Sverige. Jag förväntar mig en tydlig förbättring från både de politiska partierna och från medierna när det gäller representation, politiska frågor och perspektiv, samt tillgänglighet till både valdebatter och beslutsfattande.

Funktionshinderperspektivet ska alltid finnas med och det måste alltid inkluderas från början, oavsett om det handlar om ny lagstiftning eller ny miljö. Trots konventionen ser vi fortfarande hur förslag utarbetas utan att ta utgångspunkt i vare sig CRPD eller i Agenda 2030. Till exempel saknar den högaktuella stora svenska utredningen om jämlik hälsa ett funktionshinderperspektiv, samma sak gäller Skolkommissionens nyligen avslutade arbete, med syfte att leverera en nationell strategi för skolutveckling. Två av många exempel.

Vi måste stoppa denna reproduktion av uteslutning och exkludering. 

Vi har mycket gemensamt i Norden, inte bara kaffedrickandet, utan också välfärdssystem som nu möter mänskliga rättighetsperspektivet. Därför är jag glad över det samarbete som finns länder och organisationer emellan och jag tror att vi behöver se ännu mer av det – för att genomföra konventionen och uppnå en hållbar utveckling där ingen lämnas efter. 

Vi behöver alla uppmuntra och inspirera varandra. Och, vi ska komma ihåg att vi har CRPD, vi har Agenda 2030, sedan 2,5 år har vi i Sverige diskrimineringslagstiftning som inkluderar bristande tillgänglighet. Vi ska använda dessa verktyg!

För framtiden hoppas vi på den nya funktionshinderpolitiken och strategin som är på väg, som Malin Ekman Alden från MFD nu kommer att berätta om.”

Backlash för frigörelse och rättighetskamp får bara bli ett litet gupp på tidsaxeln, inte mer!

20170516

Lika Unikas ordförande Maria Johanssons invigningstal vid Funkisprojektets avslutningskonferens 16 maj 2017

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.”
Det skrev poeten John Dunne för snart 400 år sedan, 1623.

Jag har haft förmånen att gå, om inte två år i varje klass, så Funkisprojektets normutbildning för styrelser inte en utan två gånger. Först med FQ, Forum – Kvinnor och funktionshinder, och sedan en gång till, med Lika Unika.

Jag är tacksam för möjligheten, tacksam för ögonöppnare och för de mötesplatser dessa utbildningar och hela projektet i sig inneburit.

På senare år har vi åter upplevt en iver att kategorisera människor, placera människor i fack för att sortera tillvaron. Förutom att vi människor tack och lov är mer förfinade och mångfacetterade än så, kan vi inte etiketteras på det sättet. Vi är inte våra etiketter och många av oss skulle dessutom se ut som en koffert på jordenruntresa.

På samma sätt som vi inom funktionshinderrörelsen har ett ansvar att stå upp för och leva upp till varandras krav och behov av tillgänglighet behöver vi stå upp för varandra rörelser emellan. Det handlar ju om samma sak. Rätten att vara de vi är och att få möjlighet att leva våra liv. 

Ett konkret resultat av projektet är RFSLs tillgänglighetspolicy som antogs vid kongressen förra våren. Jag ska läsa upp målen med denna policy:
– Att medlemmar, personal och andra som vi arbetar med och för ska känna sig välkomna inom RFSL Förbundets olika verksamheter, oavsett funktionsvariation.
– Att medlemmar, personal och andra som vi arbetar med och för ska kunna delta på aktiviteter inom RFSL Förbundet, oavsett funktionsvariation.
– Att personal, förtroendevalda och alla som arbetar på förbundsnivå har tillräckliga kunskaper för att säkerställa god tillgänglighet inom RFSL.

Jag vill tacka RFSL och projektet för detta viktiga steg och detta viktiga ställningstagande.

Ytterligare en viktig del av projektets verksamhet har inneburit att genomföra HBTQ-utbildningar för LSS-verksamheter. Rätten till sin sexualitet, rätten att ses som en sexuell varelse är grundläggande. Här upplever vi samtidigt fortfarande hur människor med funktionsnedsättning inte ses som de kvinnor och män vi är, hur vi förväntas att inte ha något sexliv, någon lust eller kunna väcka lust, kanske än mindre när det kommer till icke-heterosexualitet. Det är inte bara respektlöst och förminskande, det är också farligt. Vi nås regelbundet av nyheter om fall av sexuellt våld och våldtäkt som avskrivs då brott inte anses kunnat bevisas när offret har en funktionsnedsättning. Jag är övertygad om att avsexualiseringen är en del av förklaringen. 

Om inte vi som har erfarenhet av att exkluderas, glömmas bort eller utestängas genom otillgänglighet, genom lagar och strukturer, genom att inte räknas, genom att ännu en gång tvingas inse att den som pratar om alla inte menar oss – på olika sätt står upp för andras rätt, inte endast vår egen, att slippa denna utestängning – hur ska vi då kunna påverka för ett inkluderande samhälle och hur trovärdiga är vi?

De två kurserna gav mig fyra dagar av nya kunskaper, aha-upplevelser och tankar. En övning som jag ofta kommer tillbaka till är tidsaxeln med årtal för kamperna för rättigheter för hbtq-personer och personer med funktionsnedsättning – där blev det så tydligt hur synsätt, frihet och förändringar för våra två rörelser följts åt genom de senaste hundra åren. Ett tydligt exempel är hur det medicinska synsättet på människan och kroppen påverkat både utifrån funktionsnedsättning och utifrån sexuell läggning.

Det är en viktig insikt vi behöver ha med oss i nutid och framåt. 
Hur vi inte heller är öar när det kommer till frigörelse och rättighetskamp, till historiska svängningar och skeenden. Vi har decennier bakom oss då allt fler erövrat sina rättigheter och fler fått möjlighet att föra sin egen talan. 

I vår omvärld och också här i Sverige ser vi dock hur detta nu från olika håll ifrågasätts och vi upplever hur historien backar, vunna segrar kan upplevas förlorade.
Tillsammans har vi ett ansvar att se till att denna backlash bara blir ett litet gupp på tidsaxeln, inte mer.

Därför, vi behöver varandra.
Tillsammans förändrar vi.

Vi ska vara den förändring vi vill se – Maria Johansson i tal på Womens Mars 21 januari i Stockholm

20170123

Lördagen den 21 januari genomfördes Women’s March runt om i världen, också i Stockholm. Lika Unikas ordförande Maria Johansson talade på Norrmalmstorg vid manifestationen för kvinnors och minoriteters rättigheter, för mänskliga rättigheter.

Maria Johanssons tal på Norrmalmstorg, Stockholm:

– Det handlar om mänskliga rättigheter, om alla människors lika värde och frihet, om rätten att vara den man är. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning är mänskliga rättigheter.

När den ena kandidaten i förra årets valrörelse i USA resenterade förslag för inkludering och delaktighet, ägnade sig den andre åt att håna härma samma medborgargrupp. Det kallas funkofobi.

Jag är övertygad om att vi människor i grunden har betydligt mer som förenar än som skiljer oss, oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Därför tror jag att vi gemensamt kan förändra och påverka vår framtid om vi hela tiden för samtal, om vi synliggör och delar med oss av varandras upplevelser och erfarenheter, om vi visar på likheterna istället för att skrämmas av skillnaderna, om vi står upp för varandras rätt att vara de vi är utifrån skilda förutsättningar.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. 

Sedan den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter antogs i FN 1948 har mycket hänt och fler och fler har erövrat
sina mänskliga rättigheter. 

Samtidigt vet vi alltför väl att ”alla” ofta inte betyder alla. För att förtydliga att alla också omfattar kvinnor, att alla också omfattar barn, flickor och pojkar, att alla också omfattar flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning, har vi kämpat oss till särskilda konventioner som tydliggör vilka som menas med alla människor.

Men vi är inte framme ännu, vare sig i Sverige, USA eller i övriga världen. Vi har lång väg kvar tills samhället utformas utifrån människors skilda förutsättningar. Tills det är lika självklart att teckenspråkstolka publika sammankomster som det är att använda mikrofon och tills eventuella trappsteg alltid kompletteras med ramp, både bokstavligt och bildligt.

Utvecklingen har i stort under lång tid ändå gått åt rätt håll, men på senare år ser vi allt oftare hur kvinnors och minoriteters rättigheter ifrågasätts. Hur rätten att bestämma över sin egen kropp, rätten att kunna vara delaktig och leva självständigt,
rätten att räknas med – inte längre är så självklar som vi kanske trodde. 

Utvecklingen ger oss en brutal påminnelse om att rättigheter ständigt måste återerövras och försvaras, för att vi ska kunna
– istället för att backa – fortsätta flytta fram positionerna.

När oro sprider sig och tillåts överrösta framtidstro, samarbete och visioner om en bättre värld ökar tendensen att dela upp, sätta etiketter och diskriminera. 

Men vi har ett val – åt ena hållet en väg av rädsla, uppdelning och protektionism. – åt andra hållet en väg där vi tar den mänskliga mångfalden på allvar, på riktigt, och ser den som den styrka och rikedom den innebär. Tillsammans kan vi förändra samhället, tillsammans är vi starka.

Låt oss ta vara på det och göra det bästa vi kan av framtiden. Det är vi, du och jag – här och nu, som bestämmer vilken väg vi ska välja och vilket samhälle vi vill ha! Vi ska vara den förändring vi vill se!

Maria Johanssons tal inför FN-konferensen i New York

20160616

Lika Unikas ordförande Maria Johansson talade på torsdagen inför FNs konferens COSP9 om konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) i New York. I talet framhöll hon att personer med funktionsnedsättning är en naturlig del av den mänskliga mångfalden. Tillgänglighet, den nya teknikens möjligheter och att göra rätt från början var tre punkter som fanns med i talet.

Swedish statement.

– ”Thank you Mr Chair, panel, committee and delegates.
I am Maria Johansson president of a Swedish National DPO called Equally Unique, federation for human rights for persons with disabilities. 

I am attending the conference as part of the Swedish delegation.
We, persons with disabilities, or as I prefer to say: 
girls and boys, women and men with a disability, are a natural part of human diversity, as stated in Article 3 general principles of CRPD (I love that part).

We are to be found within all sexual orientations, all ages, all socio-economic groups, all colors of our skin and all over the world, with different beliefs and ways of living our lives, with all different types of disabilities.

Accessibility is a precondition for us all to live independently and participate fully and equally in society, and it’s also a precondition to reach the Sustainable Agenda Goals (SDA). New technology and innovations open fantastic possibilities to dramatically enhance accessibility to information, technology and inclusive development: 
– if we are determined to include, 
– if we make sure to do right from the start,
– if we take every chance to mainstream.

Yesterday morning there was a Swedish side-event held, showing and proving it’s possible to broadcast and have fully accessible real-time inclusive meetings that everyone can take part in, regardless how you communicate. 

That´s one example of how we can move on to an accessible, sustainable and democratic society. 
To Leaving no one behind.”