2017–10–17

– Varken konventionen eller Agenda 2030 har ännu haft förväntad eller behövd effekt när det gäller att skapa verkligt deltagande och inkludering för personer med funktionsnedsättning eller att utveckla politik som bygger på alla människors förutsättningar. Ibland är vi snabba i Sverige, vi ratificerade konventionen redan i december 2008. Trots det måste jag tyvärr säga, att nästan nio år senare går vi på många sätt bakåt i Sverige.

Under tre dagar, den 16 till 18 oktober 2017, genomförs Nordic Forum on Disability 2017 med Myndigheten för delaktighet och Nordens Välfärdscenter som arrangörer. Under måndagen höll Lika Unikas ordförande Maria Johansson ett anförande under punkten. ”Vad är fokus och de viktigaste utmaningarna för genomförandet av konventet? Statliga rapporter från regeringar och handikapporganisationer.” Maria Johansson stod tillsammans med Malin Ekman Aldén, Myndigheten för delaktighet, för den svenska presentationen. 

Maria Johanssons anförande: 

”Tack, jag heter Maria Johansson och jag är ordförande för Lika Unika, ett av två paraplyer inom svensk funktionshinderrörelse.

Lika Unika är en svensk människorättsorganisation som fokuserar på rättigheter för personer med funktionsnedsättning utifrån konventionen (CRPD) och utifrån FNs konvention om barns rättigheter och konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och naturligtvis Agenda 2030, de globala hållbarhetsmålen.

Vi arbetar för ett samhälle som är öppet för alla. Vår vision är ett samhälle som respekterar alla på lika villkor och ger alla rätt att delta på våra egna villkor, oavsett om vi har funktionsnedsättning eller ej.

Varken konventionen eller Agenda 2030 har ännu haft förväntad eller behövd effekt när det gäller att skapa verkligt deltagande och inkludering för personer med funktionsnedsättning eller att utveckla politik som bygger på alla människors förutsättningar. Ibland är vi snabba i Sverige, vi ratificerade konventionen redan i december 2008. Trots det måste jag tyvärr säga, att nästan nio år senare går vi på många sätt bakåt i Sverige. 

Tydligast är det när det gäller det LSS, lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. Fler och fler personer förlorar sin personliga assistans med hänvisning till ny ”domstolspraxis”, men det beror också på att regeringen givit Försäkringskassan direktiv om att spara pengar, utan att lagen ändras. Vi kan nu se början av en starkare allmän opinion och också en politisk opinion mot regeringens åtgärder. Så för att vara positiv, för första gången på årtionden finns rätten att leva som andra på dagordningen för parlamentets debatter och i mediernas nyhetsrapportering.
Trots stora reformer i regeringens budget för nästa år, 43 miljarder kronor, fanns inte en enda krona avsatt för att rätta till de misstag som gjorts, för människor som förlorat sitt oberoende och för det faktum att den stora frihetsreformen monteras ned.

Sverige går bra, men inte ens i högkonjunktur är vi i närheten av en arbetsmarknadspolitik som inkluderar och ser oss som resurser. i stället upprepas mantrat om att erbjuda arbetsgivare pengar för att de ska anställa oss.

På område för område är det så här, antingen går vi bakåt eller så står vi stilla, istället för att gå mot icke-diskriminering och fullt deltagande, vilket borde vara riktningen enligt CRPD.

Hur kan det vara så? Varför går vi inte framåt snabbare? Varför går vi till och med i vissa avseenden bakåt?

Jag tror att det finns flera förklaringar.

Brist på forskning. Hur påverkas personer och samhällen av tillgänglighet eller otillgänglighet?

Vi – som land – tycker att vi är så bra att vi inte behöver göra någonting, vi är ändå bäst.

Vi förstår inte att det handlar om mänskliga rättigheter.

Vi ser inte eller förstår inte skillnaderna i levnadsvillkor mellan människor, som bor i Sverige, med och utan funktionsnedsättning.

Vi förstår inte att skillnaderna till stor utsträckning beror på hinder som skapas av oss människor, inte på funktionsnedsättningen i sig.

Det finns förmodligen även de som faktiskt inte tycker att personer med funktionsnedsättning ska ha samma möjligheter och samma rättigheter som andra.

Samtidigt som vi ser en hård debatt och mer populism finns också ett ökat engagemang för att försvara mänskliga rättigheter. Jag är glad över de samarbeten som finns i det civila samhället där vi i allt högre grad står upp varandras rättigheter. Jag tror att det är en viktig och avgörande väg framåt och jag blir glad att höra om intersektionalitet som tema för nästa års sommarskola i Galway. Jag hoppas kunna delta.

Nästa år är valår i Sverige. Jag förväntar mig en tydlig förbättring från både de politiska partierna och från medierna när det gäller representation, politiska frågor och perspektiv, samt tillgänglighet till både valdebatter och beslutsfattande.

Funktionshinderperspektivet ska alltid finnas med och det måste alltid inkluderas från början, oavsett om det handlar om ny lagstiftning eller ny miljö. Trots konventionen ser vi fortfarande hur förslag utarbetas utan att ta utgångspunkt i vare sig CRPD eller i Agenda 2030. Till exempel saknar den högaktuella stora svenska utredningen om jämlik hälsa ett funktionshinderperspektiv, samma sak gäller Skolkommissionens nyligen avslutade arbete, med syfte att leverera en nationell strategi för skolutveckling. Två av många exempel.

Vi måste stoppa denna reproduktion av uteslutning och exkludering. 

Vi har mycket gemensamt i Norden, inte bara kaffedrickandet, utan också välfärdssystem som nu möter mänskliga rättighetsperspektivet. Därför är jag glad över det samarbete som finns länder och organisationer emellan och jag tror att vi behöver se ännu mer av det – för att genomföra konventionen och uppnå en hållbar utveckling där ingen lämnas efter. 

Vi behöver alla uppmuntra och inspirera varandra. Och, vi ska komma ihåg att vi har CRPD, vi har Agenda 2030, sedan 2,5 år har vi i Sverige diskrimineringslagstiftning som inkluderar bristande tillgänglighet. Vi ska använda dessa verktyg!

För framtiden hoppas vi på den nya funktionshinderpolitiken och strategin som är på väg, som Malin Ekman Alden från MFD nu kommer att berätta om.”

2017–05–16

Lika Unikas ordförande Maria Johanssons invigningstal vid Funkisprojektets avslutningskonferens 16 maj 2017

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.”
Det skrev poeten John Dunne för snart 400 år sedan, 1623.

Jag har haft förmånen att gå, om inte två år i varje klass, så Funkisprojektets normutbildning för styrelser inte en utan två gånger. Först med FQ, Forum – Kvinnor och funktionshinder, och sedan en gång till, med Lika Unika.

Jag är tacksam för möjligheten, tacksam för ögonöppnare och för de mötesplatser dessa utbildningar och hela projektet i sig inneburit.

På senare år har vi åter upplevt en iver att kategorisera människor, placera människor i fack för att sortera tillvaron. Förutom att vi människor tack och lov är mer förfinade och mångfacetterade än så, kan vi inte etiketteras på det sättet. Vi är inte våra etiketter och många av oss skulle dessutom se ut som en koffert på jordenruntresa.

På samma sätt som vi inom funktionshinderrörelsen har ett ansvar att stå upp för och leva upp till varandras krav och behov av tillgänglighet behöver vi stå upp för varandra rörelser emellan. Det handlar ju om samma sak. Rätten att vara de vi är och att få möjlighet att leva våra liv. 

Ett konkret resultat av projektet är RFSLs tillgänglighetspolicy som antogs vid kongressen förra våren. Jag ska läsa upp målen med denna policy:
– Att medlemmar, personal och andra som vi arbetar med och för ska känna sig välkomna inom RFSL Förbundets olika verksamheter, oavsett funktionsvariation.
– Att medlemmar, personal och andra som vi arbetar med och för ska kunna delta på aktiviteter inom RFSL Förbundet, oavsett funktionsvariation.
– Att personal, förtroendevalda och alla som arbetar på förbundsnivå har tillräckliga kunskaper för att säkerställa god tillgänglighet inom RFSL.

Jag vill tacka RFSL och projektet för detta viktiga steg och detta viktiga ställningstagande.

Ytterligare en viktig del av projektets verksamhet har inneburit att genomföra HBTQ-utbildningar för LSS-verksamheter. Rätten till sin sexualitet, rätten att ses som en sexuell varelse är grundläggande. Här upplever vi samtidigt fortfarande hur människor med funktionsnedsättning inte ses som de kvinnor och män vi är, hur vi förväntas att inte ha något sexliv, någon lust eller kunna väcka lust, kanske än mindre när det kommer till icke-heterosexualitet. Det är inte bara respektlöst och förminskande, det är också farligt. Vi nås regelbundet av nyheter om fall av sexuellt våld och våldtäkt som avskrivs då brott inte anses kunnat bevisas när offret har en funktionsnedsättning. Jag är övertygad om att avsexualiseringen är en del av förklaringen. 

Om inte vi som har erfarenhet av att exkluderas, glömmas bort eller utestängas genom otillgänglighet, genom lagar och strukturer, genom att inte räknas, genom att ännu en gång tvingas inse att den som pratar om alla inte menar oss – på olika sätt står upp för andras rätt, inte endast vår egen, att slippa denna utestängning – hur ska vi då kunna påverka för ett inkluderande samhälle och hur trovärdiga är vi?

De två kurserna gav mig fyra dagar av nya kunskaper, aha-upplevelser och tankar. En övning som jag ofta kommer tillbaka till är tidsaxeln med årtal för kamperna för rättigheter för hbtq-personer och personer med funktionsnedsättning – där blev det så tydligt hur synsätt, frihet och förändringar för våra två rörelser följts åt genom de senaste hundra åren. Ett tydligt exempel är hur det medicinska synsättet på människan och kroppen påverkat både utifrån funktionsnedsättning och utifrån sexuell läggning.

Det är en viktig insikt vi behöver ha med oss i nutid och framåt. 
Hur vi inte heller är öar när det kommer till frigörelse och rättighetskamp, till historiska svängningar och skeenden. Vi har decennier bakom oss då allt fler erövrat sina rättigheter och fler fått möjlighet att föra sin egen talan. 

I vår omvärld och också här i Sverige ser vi dock hur detta nu från olika håll ifrågasätts och vi upplever hur historien backar, vunna segrar kan upplevas förlorade.
Tillsammans har vi ett ansvar att se till att denna backlash bara blir ett litet gupp på tidsaxeln, inte mer.

Därför, vi behöver varandra.
Tillsammans förändrar vi.

2017–01–23

Lördagen den 21 januari genomfördes Women’s March runt om i världen, också i Stockholm. Lika Unikas ordförande Maria Johansson talade på Norrmalmstorg vid manifestationen för kvinnors och minoriteters rättigheter, för mänskliga rättigheter.

Maria Johanssons tal på Norrmalmstorg, Stockholm:

– Det handlar om mänskliga rättigheter, om alla människors lika värde och frihet, om rätten att vara den man är. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning är mänskliga rättigheter.

När den ena kandidaten i förra årets valrörelse i USA resenterade förslag för inkludering och delaktighet, ägnade sig den andre åt att håna härma samma medborgargrupp. Det kallas funkofobi.

Jag är övertygad om att vi människor i grunden har betydligt mer som förenar än som skiljer oss, oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Därför tror jag att vi gemensamt kan förändra och påverka vår framtid om vi hela tiden för samtal, om vi synliggör och delar med oss av varandras upplevelser och erfarenheter, om vi visar på likheterna istället för att skrämmas av skillnaderna, om vi står upp för varandras rätt att vara de vi är utifrån skilda förutsättningar.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. 

Sedan den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter antogs i FN 1948 har mycket hänt och fler och fler har erövrat
sina mänskliga rättigheter. 

Samtidigt vet vi alltför väl att ”alla” ofta inte betyder alla. För att förtydliga att alla också omfattar kvinnor, att alla också omfattar barn, flickor och pojkar, att alla också omfattar flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning, har vi kämpat oss till särskilda konventioner som tydliggör vilka som menas med alla människor.

Men vi är inte framme ännu, vare sig i Sverige, USA eller i övriga världen. Vi har lång väg kvar tills samhället utformas utifrån människors skilda förutsättningar. Tills det är lika självklart att teckenspråkstolka publika sammankomster som det är att använda mikrofon och tills eventuella trappsteg alltid kompletteras med ramp, både bokstavligt och bildligt.

Utvecklingen har i stort under lång tid ändå gått åt rätt håll, men på senare år ser vi allt oftare hur kvinnors och minoriteters rättigheter ifrågasätts. Hur rätten att bestämma över sin egen kropp, rätten att kunna vara delaktig och leva självständigt,
rätten att räknas med – inte längre är så självklar som vi kanske trodde. 

Utvecklingen ger oss en brutal påminnelse om att rättigheter ständigt måste återerövras och försvaras, för att vi ska kunna
– istället för att backa – fortsätta flytta fram positionerna.

När oro sprider sig och tillåts överrösta framtidstro, samarbete och visioner om en bättre värld ökar tendensen att dela upp, sätta etiketter och diskriminera. 

Men vi har ett val – åt ena hållet en väg av rädsla, uppdelning och protektionism. – åt andra hållet en väg där vi tar den mänskliga mångfalden på allvar, på riktigt, och ser den som den styrka och rikedom den innebär. Tillsammans kan vi förändra samhället, tillsammans är vi starka.

Låt oss ta vara på det och göra det bästa vi kan av framtiden. Det är vi, du och jag – här och nu, som bestämmer vilken väg vi ska välja och vilket samhälle vi vill ha! Vi ska vara den förändring vi vill se!

2016–06–16

Lika Unikas ordförande Maria Johansson talade på torsdagen inför FNs konferens COSP9 om konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) i New York. I talet framhöll hon att personer med funktionsnedsättning är en naturlig del av den mänskliga mångfalden. Tillgänglighet, den nya teknikens möjligheter och att göra rätt från början var tre punkter som fanns med i talet.

Swedish statement.

– ”Thank you Mr Chair, panel, committee and delegates.
I am Maria Johansson president of a Swedish National DPO called Equally Unique, federation for human rights for persons with disabilities. 

I am attending the conference as part of the Swedish delegation.
We, persons with disabilities, or as I prefer to say: 
girls and boys, women and men with a disability, are a natural part of human diversity, as stated in Article 3 general principles of CRPD (I love that part).

We are to be found within all sexual orientations, all ages, all socio-economic groups, all colors of our skin and all over the world, with different beliefs and ways of living our lives, with all different types of disabilities.

Accessibility is a precondition for us all to live independently and participate fully and equally in society, and it’s also a precondition to reach the Sustainable Agenda Goals (SDA). New technology and innovations open fantastic possibilities to dramatically enhance accessibility to information, technology and inclusive development: 
– if we are determined to include, 
– if we make sure to do right from the start,
– if we take every chance to mainstream.

Yesterday morning there was a Swedish side-event held, showing and proving it’s possible to broadcast and have fully accessible real-time inclusive meetings that everyone can take part in, regardless how you communicate. 

That´s one example of how we can move on to an accessible, sustainable and democratic society. 
To Leaving no one behind.”

Tal av Maria Johansson, Lika Unika, Nordisk konferens i Helsingfors 9 mars 2016

• Critical view on Sweden’s strategic disability policy –
   Ms Maria Johansson, chair at the organization Equally unique

Vi har hört om den pågående strategin, om Sveriges funktionshinderpolitik och effekterna av CRPD. 

Vi har hört om arbetet för att ta fram en ny strategi. 

Nu är tanken att jag med ”kritisk blick” ska ge vår syn på verkligheten.

Verkligheten.

Bortom de vackra orden.

Vi har i Sverige sett en utveckling där vi fått allt vackrare ord och samtidigt allt längre avstånd till verkligheten, en verklighet som i många fall inte enbart står still utan också går bakåt. Vi väntar fortfarande på paradigmskiftet.

För verklig förändring mot ett samhälle för alla krävs:

– tydliga politiska ställningstaganden i den riktningen,

– politiker som i sina visioner, utspel och förslag ständigt påminner om, synliggör och sätter rättigheter för personer med funktionsnedsättning på den politiska dagordningen,

– mainstreaming och empowerment,

– ett närvarande funktionshinderperspektiv inom alla politikområden och individuella behovsprövade insatser som löper parallellt med generella insatser – båda dessa spår måste finnas och de måste ha påverkan på varandra – för verklig delaktighet och mångfald, för full delaktighet i samhället – oberoende av funktionsförmåga.

I ett sammanhang där vi diskuterade universell utformning kom jag i förra veckan på mig själv med att drömma mig tillbaka drygt tio år – till stora nationella konferenser om hur vi skulle göra kulturarvet tillgängligt för alla och om hur design för alla skulle prägla allt det som skapades för gemensamt användande. 

I realiteten har Sveriges två senaste ministrar med ansvar för plan- och bygglagen istället kommit med förslag om att minska minimikraven på tillgänglighet och användbarhet. 

Kraven på tillgänglighet har, istället för att ses som en möjlighet och enda vägen till ett hållbart samhälle där fler kan vara självständiga, kommit att få bära skulden för bostadsbrist och höga kostnader. 

Så skapas inte ett tillgängligt samhälle med CRPDs artikel 9 i fokus. 
Det görs inte heller genom avsaknaden av formuleringar om tillgänglighet, design för alla eller universell utformning i regeringens senaste regleringsbrev till Myndigheten för delaktighet.

Jag upprepar igen – verklig förändring kräver politiskt ledarskap. 

Varje dag!

Ett sätt att visa åt vilket håll politiken vill att utvecklingen ska gå är genom regeringens årliga regleringsbrev till landets myndigheter.

Här finns stora möjligheter att peka ut riktningen. 

Men tyvärr har vi detta årsskifte fått se något helt nytt som verkligen skrämmer oss. I årets regleringsbrev till Försäkringskassan anges som första mål  

”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.” Det är högt anmärkningsvärt att regeringen uppmanar en myndighet att – och jag kan inte tolka det på annat sätt – frångå att bedömningar ska göras utifrån gällande lag. 

Vi fick också under hösten uppleva en verklighet där landets finansminister ställde kostnaderna för den personliga assistansen emot kostnaderna för flyktingmottagandet.

Fullkomligt oacceptabelt!

Hoppet är det sista som överger människan – och för att vi ändå ska gå till lunch med en tro på att förändring är möjlig och en känsla av hopp vill jag lyfta fram ett område där vi ser framgångar – det är på kulturområdet – där statligt stöd kopplats till krav på tillgänglighet. 

Så visas politisk vilja – genom att säkerställa att den som gör något för allmänheten, med allmänhetens pengar, också ser till att alla kan ta del av det, som konsumenter och utövare – kan man nå förändring och en utveckling framåt. Dessutom, vårt högt efterlängtade tillägg i diskrimineringslagen har också, vid sidan av över 300 anmälningar som ännu inte lett till att DO efter ett år och två månader drivit något fall vidare, bidragit till ett viktigt framsteg när det gäller textning. För att förekomma lagändringen och befarade anmälningar om diskriminering textar filmdistributörerna sedan november 2014 all svensk film som visas på bio, alla visningar. 

Vi är från funktionshinderrörelsen delaktiga i arbetet med att ta fram en ny strategi för funktionshinderpolitiken. 

De krav vi från Lika Unika har på nästa dokument som ska lägga grunden för den fortsatta funktionshinderpolitiken är bland annat att det ska:
– ha tydlig koppling till CRPD,

– utgå från riksdagens politik för att säkerställa full respekt för internationella åtaganden,

– baseras på FNs utvecklingsmål Agenda 2030 med de fyra perspektiven mänskliga rättigheter, barnperspektiv, jämställdhetsperspektiv och funktionshinderperspektiv,

– bygga på tydliga politiska ambitioner och återkommande uttalanden från regeringen,

– det ska vara politiken, inte myndigheterna, som sätter målen och har visionerna,

– tydligt peka ut ansvar och behov av förankring i ledningen oavsett nivå,

– kommunallagen behöver ses över – lika rättigheter och villkor oavsett var i landet man bor måste vara en självklarhet,

– behovet av en oberoende MR-institution i Sverige, för att skydda, främja och bevaka mänskliga rättigheter, inklusive förverkligandet av funktionshinderpolitiken,

– att utformning och uppföljning sker tillsammans med funktionshinderrörelsen.

Glädjande är att i de workshops som nu genomförs av MFD med anledning av detta arbeta har det kring många av de faktorer vi framhållit funnits en enighet från deltagarna – oavsett hemvist – politiken, myndigheter eller funktionshinderrörelsen och civilsamhället.

Därför förutsätter jag och förväntar mig att regeringen ser till att den nya strategin bygger på just detta. Därför förutsätter och förväntar jag mig att regeringen säkerställer att den nya strategin är baserad på just det. 

Vi förväntar oss att konventionen blir implementerad och vi förväntar oss ett ledarskap som vidtar åtgärder för att förverkliga det.

—

We have heard about the ongoing strategy of Swedish disability policy and the impact of the CRPD.

We have heard about the work to develop a newstrategy.

Now, the idea is that I am to give you a critical view,

or – as I would say, our view of reality.

Reality.

Beyond the beautiful words.

In Sweden we have seen a trend with all the more beautiful words and at the same time increasingly longer distance to reality, a reality that in many cases not only stand still but goes backwards. We are still waiting for the paradigm shift.

Real change towards a society for all requires :

– Clear political positions in that direction,

– Politicians that in their visions and proposals constantly recalls, exposes and puts the rights of persons with disabilities on the political agenda,

– Mainstreaming and empowerment.

– a disability perspective that is present in all policy areas 

The individual perspective with the need-based efforts must run parallel with the general efforts – both tracks must be there and they must influence eachother – for real participation and diversity, full participation in the society, regardless of functional ability.

In a context where we discussed universal design last week I found myself dreaming back ten years – to large national conferences on how we would make the cultural heritage accessible and how Design for All would influence everything thats created for joint use.

In reality swedens two latest Ministers for Planning and Building has instead both come up with proposals to lower our minimum requirements of accessibility.

Accessibilty has come to, rather than being seen as an  opportunity and a the only way to a sustainable society where more people can be independent – bear the blame for the lack of housing and for higher costs.

That is not a way to create an accessible society with CRPDs Article 9 in focus. Neither is the lack of mentioning accessibility, design for all or universal design in this years appropriation direction from the gowernment to the Swedish agency for participation.

I repeat again – real change requires political leadership.

Every day!

One way to show which way the policy want the society to develop is via an appropriation direction to the national authorities under the gowernment. 

These are great opportunities to point out the direction.

But unfortunately we now have seen something completely new when it comes to the appropriation direction that really scares us.

This year ‘s appropriation from the gowernment to the Social Insurance Agency stated as the first goal

” Social Insurance Agency will help to break the trend in the number of hours of personal assistance allowance. ”

It is highly remarkable that the government calls a public authority – and I can not interpret it in another way – to deviate from the estimates made ​​on the basis of law.

Last autumn we also experienced a reality where our minister of Finance put the cost of personal assistance against the costs of receiving refugees.

Unacceptable!

Hope is the last thing you lose – and I want us all go to lunch in the mood of believing in change, so I would like to highlight an area where we can see success – it is in the cultural sphere – where state financing now is linked to accessibility requirements.

By showing political will – by ensuring that those who are doing something for the public, with the public’s money – also ensures that everyone can enjoy it, as consumers and performers – you can achive change and move forward.
Our highly-awaited addition to the anti-discrimination law has also – beside led to more than 300 entries which have not yet after one year and to months led to any further cases yet – led to major step forward when it comes to subtitling – all swedish movies are subtitled when shown in the cinema, this decision was made reffering to the change of the discrimination act. 

We are from the disability movement involved in the efforts to develop a new strategy.

The demands from the Equally Unique on the document for continued disability policy are, among others

– clear connected to the CRPD

– full respect of international obligations

– based on the UN development goals of Agenda 2030, with the four perspectives of human rights, children’s perspective, gender and disability perspectives

– based on clear political ambitions and repeated statements from the government

– it should be the politicians, not the authorities, who set the goals and have the visions,

– clearly designate responsibility in management at any level,

– you should have equal rights and conditions regardless of where in the country you live,

– Sweden needs an independent human rights institution for the protection, promotion and monitoring of human rights, including the realization of disability policy,

– the strategy should be developed and followed up with the disability movement.

It is gratifying that in the workshops thats been hold, a number of the factors I just mentioned have been a consensus from the participants – regardless of what part of the society the participants represeents: politicans, authority or disability movement and civil society.

Therefore I assume and expect that the government ensures that the new strategy is based on just that.

We expect the convention to be implemented and we expect a leadership that takes action to ensure that. 

2016–02–17

Min förhoppning är att Sverige får tydliga signaler från FN att skynda på för att stärka och främja arbetet med mänskliga rättigheter. Det handlar bland annat om att inrätta en MR-institution. Det säger Lika Unikas ordförande Maria Johansson som finns på plats i Genève inför FN-granskningen av Sverige arbete med FN:s kvinnokonvention.

I morgon, torsdagen den 18 februari 2016, håller FN:s kvinnokommitté ett förhör med Sverige och en regeringsdelegation om hur Sverige lever upp till FN:s kvinnokonvention, CEDAW. 

Inför förhöret reser företrädare för civilsamhällets organisationer till Genève för att ha samtal med kommittéledamöter och följa förhandlingarna. Lika Unikas ordförande Maria Johansson deltar under de två dagarna i sin egenskap av att leda FQ, Forum – Kvinnor och funktionshinder.

Till förhöret med Sverige finns en rad skriftliga underlag i form av regeringens rapport men också civilsamhällets så kallade skuggrapport. I den finns 61 krav på åtgärder för att nå jämställdhet inom en rad områden. I det så kallade CEDAW-nätverk med Sveriges Kvinnolobby som samordnande kraft som under en längre tid har arbetat med skuggrapporten har Lika Unika deltagit, främst med fokus på kvinnor, funktionsnedsättning och arbetsmarknad. 

I arbetet med skuggrapporten har Lika Unika också deltagit i arbetet med artikel ett och två i Kvinnokonventionen. Skuggrapporten från CEDAW-nätverket tar där bland annat upp kravet att inrätta en oberoende MR-institution i Sverige. 

– Det är viktigt att skuggrapporten slår fast att ett aktivt arbete för mänskliga rättigheter är en förutsättning för att eliminera diskrimineringen av kvinnor, säger Maria Johansson. Sverige har genom att ratificera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning åtagit sig att inrätta en oberoende MR-institution. 

– Det är en styrka att civilsamhället enas om det här viktiga kravet i skuggrapporten till kvinnokonventionen och min förhoppning är att Sverige också här får tydliga signaler från FN att skynda på för att stärka och främja arbetet med mänskliga rättigheter, avslutar Maria Johansson. 

2015–07–02

På tisdagen under Almedalsveckan intervjuades Maria Johansson, ordförande för Lika Unika, av Peter Andersson, opinionsbildare, Lika Unika. Här är en utskrift av intervjun.

1. Som nyvald ordförande för Lika unika: Har du hunnit formulera någon vision för ditt arbete med federationen? Vilken eller vilka frågor är de viktigaste att arbeta med?

Maria: Perspektivet att vi är en del av den mänskliga mångfalden, funktionshinder ska synliggöras och undanröjas där de hör hemma – inom respektive politikområde. Det handlar om mänskliga rättigheter, det handlar om att förverkliga FNs konvention och att det är ett allmänintresse och inget särintresse att personer med funktionsnedsättning kan vara delaktiga.

2. Många som precis som du har ett stort engagemang för MR för pers med funktionsnedsättning upplever tyvärr att det är något som i den politiska debatten kan liknas vid ?STENDÖTT? ? Det har inte minst du själv pekat på inför den debatt som hålls i eftermiddag och som anordnas av Föräldrakraft. Delar du den analysen och ser du några ?smarta vägar för att bryta den politiska tystnaden? Eller finns det ljus i mörkret?

Maria: Ja det är stendött, det krävs krafttag för att åstadkomma förändring. Samtidigt – jag kan skönja en förändring bort från den eviga ljumma konsensusen som förlamar. Jag upplever att det blivit ok att ifrågasätta bland annat tillgänglighet och assistans på ett helt annat sätt än tidigare, att sätta pengar på rätten att vara den man är. 

Samtidigt upplever jag att fler utanför funktionshinderpolitiken och funktionshinderrörelsen får upp ögonen och börjar engagera sig i att förändra. Så kanske börjar vi närma oss mer konflikt och därmed debatt och synliggörande.

3. Du har en lång erfarenhet från inte minst din tid i DHR. Är det något du tycker att du vill ta med dig till Lika unika när det gäller hur organsationen jobbar?

Maria: Jag är svag för aktioner och jag tror på att göra oväntade saker i oväntade sammanhang i oväntade allianser.

4. Utifrån upplevs kanske inte funktionshinderrörelsen som en samlad och kraftfull enhet som gemensamt driver på för sina medlemmarnas frågor: Vilka styrkor och svagheter men inte minst möjligheter ser du i rörelsen idag?

Maria: För att nå ut gemensamt bör vi oftare än i dag försöka hålla oss på en gemensam övergripande nivå. För att ha en chans att förändra detaljerna måste vi förändra synsätt och perspektiv, det ska vi göra tillsammans oavsett funktionsnedsättning.

5. Och till sist: Om du får drömma fritt . Var är Lika Unika om fem år? Vad har vi uppnått , politiskt / organisatoriskt.,

Maria: Den självklara och starka rösten för mänskliga rättigheter utifrån ett funktionshinderperspektiv. Vi som arbetar för förändring arbetar ju samtidigt för att avveckla oss själva. Jag tror inte vi har nått dit att Lika Unika inte längre behövs om fem år, men jag hoppas vi tagit viktiga steg på vägen.