Vilken förändring är det som efterfrågas?

Det är två saker jag undrar över.

Jag undrar vilken slags förändring du som förespråkar Nyamko vill se?
Och, jag undrar var den sakpolitiska stoltheten finns över alla de hinder för människors frihet som Ullenhag rev ned som vår minister?

Jag följer diskussionerna, läser kommentarerna och tycker mig ibland befinna mig i en parallell verklighet.

Jag vill också ha förändring. Jag är trött på utspelspolitiken, jag är trött på att behöva oroa mig för vad mitt parti ska hitta på i dag så som det varit under flera år nu. Jag är trött på att behöva förklara för undrande vänner, bekanta och samarbetspartners att nej, det var nog inte riktigt så det menades. Jag längtar efter en sammanhållen berättelse, jag längtar efter att vi oavsett vilken fråga eller vilken situation Sverige och Liberalerna ställs inför ska bottna i vår ideologiska kärna, inte i vad som verkar mest strategiskt smart att säga just i dag för att få flest röster i morgon, utan i ett svar vi kan stå för också i framtiden och med vår heder i behåll.

Du som säger dig längta efter förändring och samtidigt ser Nyamko som din kandidat, vilken förändring är det du vill se? Uppenbarligen inte samma förändring som jag. För det är allmänt känt att Nyamko lärt sig av just denna utspelsstrategis fader som tidigare var verksam inom partiet och hon har dessutom under kampanjen vid flera tillfällen visat att hon håller fast vid den strategin, strategin med testballonger. Så, vilken förändring är det du vill se till skillnad från den jag efterfrågar om att slippa de snabba utspelen? Att vi ska fokusera på vår egen politik och våra visioner istället på andra partiers? Bra, det är precis vad Erik, tillsammans med en sammanhållen och värderingsstyrd berättelse står för, så vill du slippa utspel och ha tydligt ideologiskt förankrade visioner är han rätt person.

Men, är det så att du efterfrågar förändring som innebär att gå åt höger, ja då är Nyamko rätt för dig. Vill du släppa vår hundraåriga tradition av att hålla rent åt både höger och vänster, vill du släppa vår viktiga position i mitten – då är hon din kandidat. Men tala klarspråk om vilken förändring du vill se – oavsett vem av de två som väljs så kommer förändringar ske, frågan är vilka förändringar.

De lagändringar Erik under sina år som minister drev igenom har jag och andra berättat om på flera håll. Om du missat får du gärna höra av dig så ska jag se till att du får del av artiklar och inlägg. Det handlar om socialliberal politik där vårt parti genom hans kunskap och engagemang, trots motstånd från både vänster och höger, lyckats driva på för jämställdhet, jämlikhet och icke-diskriminering. Reformer att vara stolt över och ett arbete jag önskar vi på fredag röstar för ska fortsätta. Erik har visat vad han förmår och Sverige behöver mer av Erik och Liberalerna behöver en partiledare som tar den socialliberala utmaningen och uppmaningen om att alla ska ges chansen att bli sitt bästa jag på allvar, vilket han många gånger om redan bevisat att han gör.

Rådgivande medlemsomröstningar, landsmötesombudens roll och sakpolitiken

Det är nu fem dagar kvar till att Liberalernas extra landsmöte på fredag den 28 juni ska välja ny partiledare att efterträda Jan Björklund, som den 6 februari meddelande att han inte kommer kandidera för omval. Jag förstår om det som sker och sprids i nyhetsinslag, artiklar och på sociala medier kan te sig märkligt och motstridigt för den som inte tillhör partiet eller följer med i de intensiva interna diskussionerna.

Jag ska här försöka ge en kort redogörelse av de tre områdena i rubriken, utifrån min horisont och den kunskap och insikt jag har. Jag hävdar inte att min bild är sanningen, utan den är just min utifrån min erfarenhet och utifrån den information jag har tillgång till.

Rådgivande medlemsomröstningar
Att ha rådgivande medlemsomröstning inför partiledarval är något nytt som Liberalerna inte praktiserat tidigare, förutom i något enstaka län i samband med att Birgitta Ohlsson för två år sedan utmanade Jan Björklund om partiledarposten. Inför detta partiledarval har dock flertalet länsförbund valt att ha rådgivande medlemsomröstningar, men inte alla. Bland annat valde Stockholms län att inte ha det.

Det som är viktigt att ha med sig i bedömningen av vilken vikt som skall läggas vid resultaten från dessa rådgivande medlemsomröstningar – förutom just själva benämningen, rådgivande i motsats till beslutande, är:

De har inte föregåtts av någon stadgeändring.
Det har inte gått ut några riktlinjer för hur de kan/ska genomföras.
De har i praktiken genomförts på vitt skilda sätt, på vissa håll genom närvaro vid medlemsmöte, på andra håll genom digital omröstning. Det har inte varit självklart att det funnits möjlighet att rösta med pappersbrev, är också osäker på om information gått ut med pappersbrev till de som inte har epost. På något ställe har medlemsomröstningen bestått i att ordföranden eller annan person ringt runt till medlemmarna och frågat vilken kandidat de stöttar.
Formalia kring valhemlighet, säkerställande av att alla medlemmar ges möjlighet att delta, oberoende valförrättare, har alltså inte säkerställts.

Det faktum
* att det inte funnits någon enhetlighet vare sig kring hur de rådgivande medlemsomröstningarna skulle gå till eller kring hur resultatet skulle tolkas eller användas,
* att de hela tiden beskrivits som just rådgivande och
* att ingen stadgeändring som formellt ändrar processens formalia kring partiledarval gjorts
gör att jag landar i att dessa rådgivande medlemsomröstningar inte kan betraktas som mer än en del av många andra som ska läggas till grund för besluten ombuden har att fatta om vilken kandidat de kommer rösta på.

Landsmötesombudens roll
Liberalernas system för att att sätta samman de partimedlemmar som vid landsmötet – partiets högsta beslutande organ – fattar beslut går ut på att vi alla som enskilda medlemmar vid våra lokala föreningars årsmöten väljer ombud till våra länsförbunds årsmöten. Vid länsförbundens årsmöten väljs därefter, utifrån nomineringar och valberedningens förslag, de som utses till länets ombud vid kommande landsmöte.

Dessa ombud är valda som självständiga personer att företräda länet, att ta ansvar för att sätta sig in i underlag och all upptänklig information för att kunna fatta beslut i de ärenden som kommer upp.

Att ett länsförbund i sina förberedelser inför ett landsmöte strävar efter enighet i sin delegation av ombud är inget konstigt. Men, därifrån till att så som blivit känt har skett inför nästa veckas extra landsmöte, avkräva löfte om att rösta ”rätt” och om man som ombud inte kommer kunna följa länsförbundets nominering av partiledarkandidat avsäga sig sin plats, det är något helt annat.

Ytterligare en dimension till detta är om personval kan jämställas med övriga frågor, av sakpolitisk och organisatorisk art, som ett landsmöte har att fatta beslut om? Precis som i andra demokratiska föreningar står i våra stadgar att personval ska genomföras slutet om någon så begär och det är praxis oavsett vilken nivå inom partiet personval hålls på – att det så snart det finns mer än en kandidat begärs sluten omröstning. Därför är det relevant att fråga som det ens ska behöva anmälas avvikande uppfattning när det är fråga om personalval? Vid eventuell plädering så ”avslöjar” ett ombud sin ståndpunkt, men att i förväg avkrävas att redogöra för sin kandidat och om man enligt ledningen har för avsikt att enligt dem ”rösta fel” fråntas sitt förtroendeuppdrag som ombud – det är djupt felaktigt och både odemokratiskt och oetiskt menar jag.

Som ombud förväntas du självständigt kunna värdera all information du har tillgänglig för förberedelse men också det som kan tillkomma under pågående landsmöte, i form av debatt, enskilda samtal och pläderingar. Då kan du inte i förväg vara bunden av ett löfte om att rösta på ett visst sätt, i så fall fullföljer du inte det förtroende du fått om du trots förändrat utgångsläge lägger din röst emot bättre vetande.

Det var ett stort steg framåt när valberedningen inför partiledarvalet gick ut med en öppen process med flera kandidater. Och, jag tycker ärligt talat synd om både valberedningen och oss som parti för att detta med rådgivande omröstningar dragit iväg och givits dels oanade proportioner men också för den uppslitande och söndrande debatt detta lett till. Det är ingen idé att ångra det som är gjort, det enda vi kan göra är att lära oss för framtiden.

Sakpolitik
Det är mycket bra att kandidaterna rest runt, både enskilt och tillsammans, och att det genomförts fyra utfrågningar. Jag hade dock önskat lite större spännvidd när det gäller vilka frågor som kom upp vid dessa och jag hade också önskat lite mer djupgående resonemang. Därför är jag glad att min kandidat Erik Ullenhag förutom utfrågningar och intervjuer också har skrivit en rad sakpolitiska artiklar och gjort både längre och kortare inlägg i sociala medier där han förklarat sin vision både vad gäller sitt ledarskap, partiets roll och rent sakpolitiska frågor. För processens skull, för ombudens skull och för möjligheten att se likheter och skillnader beklagar jag att vi inte fått ta del av samma sakpolitiska underlag och visioner om ledarskapet från de övriga två kandidaterna.

Slutligen
Vi har representativ demokrati i Sverige och i Liberalerna, det vill säga ett system där vi som medborgare respektive medlemmar styr och gör våra röster hörda genom att välja partier respektive företrädare med beslutanderätt. Är vi inte nöjda med besluten dessa fattar kan vi vid nästa val respektive nästa årsmöte välja på annat sätt.

I morgon måndag sägs det att valberedningen kommer offentliggöra sitt förslag till partiledarkandidat. Även därefter kan mycket hända fram till klubban slås i bordet vid fredagens extra landsmöte. Det är fullt möjligt för ombuden att oavsett vem valberedningen föreslår nominera någon annan.





Vi ska kräva efterlevnad av konventionen, inte ifrågasätta andras rätt till välfärd

Maria, solbränd med solglasögon i pannan, iklädd ljus mönstrad topp, sitter i förarsäte i bil, i bakgrunden syns rullstolen baksätet.

Ja, det går – vilket är mycket skrämmande – bakåt i Sverige på många sätt när det gäller rättigheter för personer med funktionsnedsättning, kampen för våra rättigheter måste intensifieras. Det handlar om mänskliga rättigheter. Vi ska kräva efterlevnad av konventionen, ständigt påminna om vilka åtaganden Sverige och EU gjort. Men, vi ska inte föra kampen genom att ifrågasätta andras rätt till välfärd. Vi ska inte gå i fällan att ställa grupper eller behov emot varandra. Aldrig.

De senaste veckorna har rättigheter för personer med funktionsnedsättning från några håll befarats, eller till och med ansetts, vara hotade av EUs sociala pelare. Att den kommer leda till ännu större försämringar av våra – redan urholkade – rättigheter i Sverige. Det är helt fel. Den sociala pelaren gör att de länder som i dag har allra sämst skyddsnät tvingas förstärka det. Den utgör ett golv, inte något tak. Den hindrar inte högre ambitioner. Självklart ska vi inte hålla tillbaka andra av rädsla för att det ska bli sämre för oss!

Liberalerna sade ja till EU-kommissionens förslag om att införa en social pelare som innebär minimistandarder för sociala rättigheter i alla EU-länder. Det gjorde vi för att genom gemensamma lägstanivåer av det sociala skyddet stärka skyddsnätet i de länder där det i dag är som svagast.

EUs sociala pelare slår fast ett antal minimirättigheter kring utbildning, jämställdhet, a-kassa, sjukförsäkring, barnomsorg, omställning och vård, för alla medborgare. Pelaren ska fungera som påtryckningsmekanism som får medlemsländerna att genomföra nödvändiga reformer. Kommissionen ska årligen utvärdera reformbehovet i varje medlemsland, följa upp och ge tydliga rekommendationer.

Det handlar alltså inte om att EU nu får bestämmanderätt över vårt svenska socialförsäkringssystem. Tvärtom, det handlar om att driva på så fler européer får tillgång till sociala rättigheter och om att ge kommissionen en möjlighet att följa upp detta. Det kommer inte bli någon europeisk A-kassa eller innebära att EU går in och bestämmer om vad som ska gälla i Sverige. Nej, det här handlar om att driva på utvecklingen och stå upp för att fler ska omfattas av ett socialt skyddsnät.

Oavsett sociala pelaren eller ej så måste vi samtidigt ständigt och oförtröttligt hävda och lyfta fram FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Vi ska använda och hänvisa till de rättigheter konventionen stadgar att vi har och de åtaganden så väl Sverige som övriga medlemsländer, liksom EU som gemenskap, gjort. På så sätt driver vi förändring för de 80 miljoner av oss EU-medborgare i Sverige och Europa som har funktionsnedsättning. Med sociala pelaren driver vi förändring för EU som helhet. Vi ska bli bättre på att kräva efterlevnad av CRPD, inte ifrågasätta andras rätt till välfärdsreformer.

Maria Johansson, på plats 23 på Liberalernas lista till Europaparlamentet

För allas rätt till fri rörlighet

Syntolkning:
Röd stadsbuss, i bussens fönster speglas bilar och hus.

Den fria rörligheten har öppnat möjligheter att resa, studera och arbeta inom Europa på ett helt annat sätt än tidigare. För utbyte människor, länder, organisationer och företag emellan, vilket främjar utveckling, forskning och gemenskap. När det gäller tillgänglighet och möjligheten att resa har vi i Sverige genom EU fått förstärkta passagerarrättigheter vilket exempelvis lett till utökat skydd mot att bli nekad att resa med tåg, buss, båt och flyg för passagerare med funktionsnedsättning – i Sverige och i Europa. Det var först när EUs bussdirektiv 2003 stadgade låggolvbussar som dessa blev verklighet också i Sverige, trots att vi hade haft vår egen ”lag om handikappanpassad kollektivtrafik” sedan 1979. Det finns fortfarande mycket kvar att göra vad gäller fordons utformning och jag vill verka för att ett tydligt helhetsgrepp tas som säkrar möjligheten för alla att resa med tåg nu när den omställningen är på gång. 
Också möjligheten att studera och arbeta inom EU måste tydligare omfatta EU-medborgare med funktionsnedsättning, det vill jag arbeta för. Har man exempelvis personlig assistans ska det inte innebära att man utestängs från att studera eller arbeta i ett annat EU-land. 

– – –
I vår Liberala EU-program skriver vi:
STÖRRE MÖJLIGHET TILL UTBYTESSTUDIER FÖR PERSONER MED FUNKTIONSNEDSÄTTNING
Den fria rörligheten ska aldrig begränsas på grund av funktionsnedsättning. Därför bör utbytesprogrammet Erasmus+ vidgas och bli mer lättillgängligt för personer med funktionsnedsättning, både på akademiska utbildningar och på yrkesutbildningar. Detta kräver ökat stöd för studenter med funktionsnedsättning i Erasmus+ och mer information till skolornas personal och studenter om möjligheterna till utbytesstudier.
– – –
Den fria rörligheten ska vi också använda och hävda i vår nationella rättighetskamp, den fria rörligheten är ännu inte självklar heller inom Sverige för den som har funktionsnedsättning. 

Kryssa #23 Maria Johansson till Europaparlamentet. För allas rätt till fri rörlighet. For everyone’s access to the free movement.
#EUval2019 #EPval2019 #Liberalerna #funkpol #disability#EUforDisabilityRights #equality #EUFreeMovement

Maria Johansson och texten För allas rätt till fri rörlighet, samt "Kryssa #23 Maria Johansson till Europaparlamenet"

Viktig kursändring om assistansersättningen i regleringsbrevet till Försäkringskassan

I skymundan av dagens nyhet om att regeringen har utsett Nils Öberg till ny generaldirektör för Försäkringskassan har beslut också fattats om ett nytt regleringsbrev för myndigheten. Ett regleringsbrev som innebär en viktig kursändring när det gäller målet för assistansersättningen, en kursändring som förtjänar stor uppmärksamhet.

I regeringens pressmeddelande slarvas dock förändringen av målet bort och uttrycks som att det liknar 2018 års regleringsbrevs mål, vilket stämmer endast till hälften. I själva verket är det smått sensationellt, utifrån den politik som förts på området de senaste åren, att målet för 2019 anger att ”arbetet ska bidra till att nå det nationella målet för funktionshinderpolitiken om jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället”.
Är det nu det händer?

”Det nationella målet för funktionshinderspolitiken är att, med FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställdhet och att barnrättsperspektivet uppmärksammas.”

Låt mig ta det från början.
Visst inleddes försämringar inom LSS i stort och inom personlig assistans specifikt redan under alliansregeringen. Men, det hela eskalerade efter regeringsskiftet 2014. I regleringsbrevet till Försäkringskassan för 2015 skriver regeringen att överutnyttjande ska motverkas. I regleringsbrevet för 2016 går man ännu längre: ”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.” Med andra ord, regeringen pekade med hela handen. Utan lagändring uppmanades en myndighet att sänka kostnaderna för personlig assistans, en insats som inte bara är lagreglerad och bygger på behovsbedömningar utan dessutom tillhör en så kallad rättighetslag.

Detta ledde så klart till ifrågasättande, protestaktioner och manifestationer.
Som tidigare ordförande för Lika Unika konstaterade jag i ett försök att sammanfatta de senaste årens utveckling under rubriken Land ska med lag byggas, att regleringsbrevet för 2016 innebar en uppmaning till en myndighet om att bedömningar och lagtolkningar av denna rättighetslag inte längre skulle göras utifrån av riksdagen stiftade lagar utan utifrån ekonomiska hänsyn, landets budget.

Ingen har väl missat de kraftiga försämringar som LSS och framför allt personlig assistans, men också ledsagning och kontaktperson, genomgått. Ingen har väl missat det stora arbete funktionshinderrörelsen lagt på att synliggöra hur liv har slagits i spillror och friheten tagits ifrån människor. För första gången blev en fråga som handlar om rättigheter för personer med funktionsnedsättning en valfråga i valrörelsen 2018. Socialdemokraterna skriver själva i sin valanalys att regeringens försök att få bukt med stigande kostnader för LSS och reaktionerna från civilsamhället och andra partier ”kan ha bidragit till att undergräva bilden av Socialdemokraterna som välfärdens främsta försvarare”. 

En genomgång av regleringsbreven till Försäkringskassan för åren 2015-2019 ger följande när det gäller rubriken Mål för assistansersättning:

Regleringsbrevet för 2015
Mål för assistansersättningen

Försäkringskassan ska säkerställa en god kontroll av assistansersättningen för att motverka överutnyttjande. Handläggningen, utredningarna och beslut ska vara likvärdiga över hela landet och hålla hög kvalitet så att rätt person får rätt ersättning. Myndigheten ska vidareutveckla it-stödet för assistansersättningen så att det under året kan börja bidra till den informationsförsörjning som behövs för effektivt beslutsstöd och kontroll.


Regleringsbrevet för 2016
Mål för assistansersättningen
Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen. En god rättstillämpning ska säkerställas och handläggningen, utredningarna och besluten ska vara likvärdiga över hela landet och hålla hög kvalitet så att rätt person får rätt ersättning. Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande. Därutöver ska Försäkringskassan verka för att de försäkringsmedicinska utredningarna och läkarutlåtandena håller hög kvalitet.

Regleringsbrevet för 2017
Mål för assistansersättningen
Försäkringskassans arbete med assistansersättning ska präglas av hög kvalitet och rättsäkerhet så att rätt person får rätt ersättning, såväl flickor och pojkar som kvinnor och män. Besluten ska vara likvärdiga över hela landet. Försäkringskassan ska verka för att utredningar, försäkringsmedicinska utredningar och läkarutlåtandena håller hög kvalitet. Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande och brottsligt nyttjande med ett särskilt fokus på den ökande timutvecklingen.

Regleringsbrevet för 2018
Mål för assistansersättningen
Försäkringskassans arbete med assistansersättning ska präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet så att rätt person får rätt ersättning, såväl flickor och pojkar som kvinnor och män. Besluten ska vara likvärdiga över hela landet. Försäkringskassan ska verka för att utredningar, försäkringsmedicinska utredningar och läkarutlåtanden håller hög kvalitet. Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande och brottsligt nyttjande med ett särskilt fokus på den ökande timutvecklingen.


Regleringsbrevet för 2019 (beslutat i maj 2019)
Mål för assistansersättningen

Försäkringskassans arbete med assistansersättning ska bidra till det nationella målet för funktionshinderpolitiken. Handläggningen ska präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet så att den som är berättigad till ersättning också får det. Besluten ska vara likvärdiga över hela landet, för såväl flickor och pojkar som kvinnor och män.
Försäkringskassan ska verka för att utredningar, försäkringsmedicinska utredningar och läkarutlåtanden håller hög kvalitet. Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för ett effektivt och rättssäkert nyttjande av gemensamma resurser och för att motverka bidragsbrott.

Sammanfattningsvis, har man de senaste årens utveckling för personer i behov av personlig assistans för att kunna leva som andra klar för sig och har man insikt i hur mycket en formulering i ett regleringsbrev betyder och vilka konsekvenser den kan få för enskilda människor – ja, då är det tydligt att det nytillkomna målet i det i dag beslutade regleringsbrevet är en stor händelse. Nu får alla vi som står upp för frihetsreformen hjälpas åt att se till att detta beslut används, uppmärksammas och får genomslag.

Nu kan man självklart tänka att jag är partisk, men jag – som i partipolitiskt obundna roller under snart två decennier följt och försökt påverka funktionshinderpolitiken – kan inte tolka dagens kursändring som annat än att Januariavtalet haft betydelse och som Liberal är jag stolt, för jag anar var detta kommer ifrån.

Kryssa mig, för allas rätt att vara de vi är

En 25 dagar kvar till valet till Europaparlamentet. 
Kryssa Maria Johansson, nr 23 på Liberalernas lista:

💙 för allas rätt att vara de vi är,
💙 för allas rätt till den fria rörligheten,
💙 för sanktioner mot länder som förvägrar sina medborgare självständighet och delaktighet, 
💙 för rätten att älska den du älskar,
💙 för rätten att tro på det du tror, 
💙 för universell utformning,
💙 för jämställdhet, 
💙 för utveckling av miljövänliga, hållbara lösningar som inte utestänger.

Syntolkning:
Maria klädd i svart, sittande i svart rullstol framför blå bakgrund med gul text: SI, YES, OUI, JA!

Framför allt – precis som alla andra

Tre fotom av Maria i olika åldrar, som barn med en yoghurtbägare, hållande ett tal, kampanjbild med L-logga.
Jag förstod ganska tidigt att jag var annorlunda, men också och framförallt – precis som alla andra. Jag hade samma drömmar, känslor och tankar om framtiden. Jag var busig, jag skrattade högt som pappa, jag tog plats och var antagligen ibland en plåga för mina betydligt äldre syskon. Jag tillbringade en stor del av mina första år på sjukhus, blev på köpet tidigt självständig och var nog lite lillgammal. Samtidigt kunde jag först som 7-åring ta mig fram på egen hand, när jag inför skolstarten fick min första rullstol. Fram till dess blev jag buren, åkte barnvagn utomhus och hasade mig fram på golvet inomhus.

Jag är uppvuxen i en familj där samhällsengagemang var självklart, att försöka hjälpa andra, att tro människor om gott, att vara nyfiken och det självklara – alla människors lika värde, var grundläggande värderingar som jag fick med mig. Inte en nyhetssändning eller ett debattprogram missades och P1 stod alltid på i köket. Mina föräldrar lärde mig att jag hade rätt till samma drömmar som andra och de överöste mig med både kärlek och förväntningar.

Liberal har jag alltid varit. För mig finns inget annat alternativ. Jag är stolt över mitt parti som stått på barrikaderna för kvinnlig rösträtt, för avskaffande av institutioner, för hbtq-rättigheter, för jämställdhetsreformer, för den kanske största frihetsreformen någonsin: LSS och personlig assistans. Liberalismen förenar individens frihet med samhällets ansvar, bejakar olikhet och jobbar för att ingen människa ska begränsas av vare sig ursprung eller plånbok. Redan som barn frågade jag pappa varför inte alla var folkpartister. Den frågan ställer jag mig fortfarande och kanske ännu mer i dag i en värld och en tid som gör tydligt att vi måste stå upp emot extremism, för öppenhet, mänskliga rättigheter, mångfald och framtidstro.

Jag är priviligierad. Jag är fullt medveten om det. Jag vägrar låta min funktionsnedsättning definiera mig. Men förutom den utestängande otillgängligheten som funnits med och fortfarande är en påtaglig och högst närvarande del av min vardag, har jag också andra personliga minnen av att inte räknas med, inte på grund av något jag gjort utan på grund av min funktionsnedsättning. Minnen vilka självklart präglat mig och min syn, inte så mycket på mig själv som på det gemensamma, och som tillsammans med annat som format mig bidragit till min vilja att jobba för förändring. Jag vill dela med mig av två händelser. Jag hade i 20-årsåldern mitt första längre förhållande. Jag välkomnades till viss del i min pojkväns familj. Men, där fanns också närstående som jag under våra fem år tillsammans aldrig träffade och som tydligt uttryckte att ”sådana ska man inte ha med att göra”. Under en annan period i livet spelade jag mycket teater. Medverkan i en teatergrupp med professionell regissör och förmånen att därefter få jobba med några av de bästa ledde till att jag förverkligade min dröm att söka till Scenskolan. Det gick bra och jag tog mig vidare i ansökningsprocessen, även om det inte höll hela vägen. Efteråt fick jag via en gemensam bekant höra att en av jurymedlemmarna avfärdat mig med att ”hon skulle ju bara kunna spela roller som gamla farmor som sitter och tittar ut genom fönstret”. Det handlar inte enbart om enskilda personer med dåligt beteende, det visar på strukturer som lever kvar i synen på personer med funktionsnedsättning som vi måste synliggöra, göra upp med och lämna bakom oss.

Det var i tonåren jag började bli fullt medveten om att något inte stämde. Om nu alla människor var lika mycket värda, om nu jag så som mamma och pappa lärt mig hade rätt till samma drömmar och mål som andra, varför utformade vi då inte samhället utifrån det? Varför behövde jag och mitt tjejgäng dela upp oss när vi skulle åka in till stan, en åka med mig i färdtjänsten medan övriga tog den otillgängliga bussen? Varför var jag hänvisad till restaurangkök och kladdiga kökshissar när vi började gå på krogen? Varför fick jag så ofta som tonåring höra kränkande kommentarer om att det antingen var ”synd om mig som var så söt att jag satt i rullstol”, eller tvärtom att ”vilken tur att jag som använde rullstol åtminstone var söt”. Rullstolen som ju inte är ett hinder utan en möjlighet, en symbol för frihet – utan den har jag noll självständighet, med den tar jag mig fram obehindrat så länge ingen envisas med att spärra vägen med tjockt grus eller trappsteg och nivåskillnader – verkar fortfarande symbolisera också så mycket annat.

Efter utbildningar och olika anställningar kom dagen då jag i december 2002 började jobba med funktionshinderpolitik. En ny värld öppnade sig. Det jag känt var fel, fick jag nu bekräftat bröt mot så väl politiskt satta mål som decennier av lagar. Det jag själv upplevt fick jag teoretisk och ideologisk kunskap och insikt om. Jag lärde också känna andra med erfarenhet av nedsatt rörelseförmåga som på olika sätt påverkade livet, jag lärde så småningom känna och få vänner också med andra funktionsnedsättningar. Och, jag fick språket och kunskapen för att formulera det jag känt redan som barn, att det inte är individen som skall förändras utan samhället.

Sedan dess har jag i olika roller och uppdrag arbetat för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, jag har jobbat för att vi ska ses som den naturliga del av den mänskliga mångfalden vi ju är och för att det ska få genomslag i politiskt fattade beslut, i lagar, i verksamhet. Under de här åren har en hel del hänt både internationellt och nationellt. Vi har i dag genom konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fått bekräftat och fastslaget att det handlar om just mänskliga rättigheter att inte utestängas, att vi har samma rättigheter. Det finns en annan medvetenhet och synlighet i dag. Men – vi har samtidigt så mycket kvar att göra. I de flesta sammanhang där man pratar om alla menar man ännu i praktiken inte alla, detta leder till som jag menar medveten utestängning både bildligt och bokstavligt. Tyvärr ser vi också hur det som borde gå framåt, utifrån internationella åtaganden, utifrån teknisk utveckling, ökad kunskap, förändrade lagar och riktlinjer, ökat välstånd, ändå backar i Sverige.

Vi fortsätter bygga otillgängligt i strid mot regelverk, avsaknad av teckenspråkstolkning, textning och syntolkning utestänger och exkluderar, barn med funktionsnedsättning förvägras möjligheten att utvecklas till sitt bästa jag, vi ser ett reellt hot om att barn med behov av assistans inte längre kan växa upp med sina familjer utan istället placeras på så kallade barnboenden – alltså en återgång till institutioner, vuxna med personlig assistans lever med en ständig oro för att inte längre kunna leva självständigt med arbete och familj, personer ratas på arbetsmarknaden på grund av funktionsnedsättning också trots utbildning, fattigdomen ökar och också när det gäller levnadsvillkor i övrigt särskiljer sig flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning ständigt negativt jämfört med befolkningen i övrigt. Även om vi så klart inte är en homogen grupp går det inte att bortse från omfattande utestängande, diskriminerande och exkluderande strukturer.

Det är till och med så illa att direktiv till statliga utredningar med sikte på framtiden ges gång efter annan utan att perspektivet att funktionshinder skall identifieras, undanröjas och förebyggas finns med. Detta trots att problemet med detta osynliggörande uppmärksammats i flera år från funktionshinderrörelsen i så väl regeringens funktionshinderdelegation, i samtal med departementen, med regeringen och med riksdagens utskott. Det senaste året har de stora utredningarna om jämlik hälsa, skolans framtid och nu senast om jämlika levnadsvillkor saknat all som helst insikt om att bland de som berörs av politiken på de olika samhällsområdena också finns personer med funktionsnedsättning. Det visar tydligt att det finns ett motstånd. Det vill jag förändra och jag tror att vi som lever med funktionsnedsättning behövs i partipolitiken.

Denna text skrev jag på min partipolitiska Facebook-sida i valrörelsen 2018 då jag kandiderade till riksdagen. När jag nu väcker liv i min blogg publicerar jag den också här. Varmt välkommen!