Det är två saker jag undrar över.

Jag undrar vilken slags förändring du som förespråkar Nyamko vill se?
Och, jag undrar var den sakpolitiska stoltheten finns över alla de hinder för människors frihet som Ullenhag rev ned som vår minister?

Jag följer diskussionerna, läser kommentarerna och tycker mig ibland befinna mig i en parallell verklighet.

Jag vill också ha förändring. Jag är trött på utspelspolitiken, jag är trött på att behöva oroa mig för vad mitt parti ska hitta på i dag så som det varit under flera år nu. Jag är trött på att behöva förklara för undrande vänner, bekanta och samarbetspartners att nej, det var nog inte riktigt så det menades. Jag längtar efter en sammanhållen berättelse, jag längtar efter att vi oavsett vilken fråga eller vilken situation Sverige och Liberalerna ställs inför ska bottna i vår ideologiska kärna, inte i vad som verkar mest strategiskt smart att säga just i dag för att få flest röster i morgon, utan i ett svar vi kan stå för också i framtiden och med vår heder i behåll.

Du som säger dig längta efter förändring och samtidigt ser Nyamko som din kandidat, vilken förändring är det du vill se? Uppenbarligen inte samma förändring som jag. För det är allmänt känt att Nyamko lärt sig av just denna utspelsstrategis fader som tidigare var verksam inom partiet och hon har dessutom under kampanjen vid flera tillfällen visat att hon håller fast vid den strategin, strategin med testballonger. Så, vilken förändring är det du vill se till skillnad från den jag efterfrågar om att slippa de snabba utspelen? Att vi ska fokusera på vår egen politik och våra visioner istället på andra partiers? Bra, det är precis vad Erik, tillsammans med en sammanhållen och värderingsstyrd berättelse står för, så vill du slippa utspel och ha tydligt ideologiskt förankrade visioner är han rätt person.

Men, är det så att du efterfrågar förändring som innebär att gå åt höger, ja då är Nyamko rätt för dig. Vill du släppa vår hundraåriga tradition av att hålla rent åt både höger och vänster, vill du släppa vår viktiga position i mitten – då är hon din kandidat. Men tala klarspråk om vilken förändring du vill se – oavsett vem av de två som väljs så kommer förändringar ske, frågan är vilka förändringar.

De lagändringar Erik under sina år som minister drev igenom har jag och andra berättat om på flera håll. Om du missat får du gärna höra av dig så ska jag se till att du får del av artiklar och inlägg. Det handlar om socialliberal politik där vårt parti genom hans kunskap och engagemang, trots motstånd från både vänster och höger, lyckats driva på för jämställdhet, jämlikhet och icke-diskriminering. Reformer att vara stolt över och ett arbete jag önskar vi på fredag röstar för ska fortsätta. Erik har visat vad han förmår och Sverige behöver mer av Erik och Liberalerna behöver en partiledare som tar den socialliberala utmaningen och uppmaningen om att alla ska ges chansen att bli sitt bästa jag på allvar, vilket han många gånger om redan bevisat att han gör.

Det är nu fem dagar kvar till att Liberalernas extra landsmöte på fredag den 28 juni ska välja ny partiledare att efterträda Jan Björklund, som den 6 februari meddelande att han inte kommer kandidera för omval. Jag förstår om det som sker och sprids i nyhetsinslag, artiklar och på sociala medier kan te sig märkligt och motstridigt för den som inte tillhör partiet eller följer med i de intensiva interna diskussionerna.

Jag ska här försöka ge en kort redogörelse av de tre områdena i rubriken, utifrån min horisont och den kunskap och insikt jag har. Jag hävdar inte att min bild är sanningen, utan den är just min utifrån min erfarenhet och utifrån den information jag har tillgång till.

Rådgivande medlemsomröstningar
Att ha rådgivande medlemsomröstning inför partiledarval är något nytt som Liberalerna inte praktiserat tidigare, förutom i något enstaka län i samband med att Birgitta Ohlsson för två år sedan utmanade Jan Björklund om partiledarposten. Inför detta partiledarval har dock flertalet länsförbund valt att ha rådgivande medlemsomröstningar, men inte alla. Bland annat valde Stockholms län att inte ha det.

Det som är viktigt att ha med sig i bedömningen av vilken vikt som skall läggas vid resultaten från dessa rådgivande medlemsomröstningar – förutom just själva benämningen, rådgivande i motsats till beslutande, är:

De har inte föregåtts av någon stadgeändring.
Det har inte gått ut några riktlinjer för hur de kan/ska genomföras.
De har i praktiken genomförts på vitt skilda sätt, på vissa håll genom närvaro vid medlemsmöte, på andra håll genom digital omröstning. Det har inte varit självklart att det funnits möjlighet att rösta med pappersbrev, är också osäker på om information gått ut med pappersbrev till de som inte har epost. På något ställe har medlemsomröstningen bestått i att ordföranden eller annan person ringt runt till medlemmarna och frågat vilken kandidat de stöttar.
Formalia kring valhemlighet, säkerställande av att alla medlemmar ges möjlighet att delta, oberoende valförrättare, har alltså inte säkerställts.

Det faktum
* att det inte funnits någon enhetlighet vare sig kring hur de rådgivande medlemsomröstningarna skulle gå till eller kring hur resultatet skulle tolkas eller användas,
* att de hela tiden beskrivits som just rådgivande och
* att ingen stadgeändring som formellt ändrar processens formalia kring partiledarval gjorts
gör att jag landar i att dessa rådgivande medlemsomröstningar inte kan betraktas som mer än en del av många andra som ska läggas till grund för besluten ombuden har att fatta om vilken kandidat de kommer rösta på.

Landsmötesombudens roll
Liberalernas system för att att sätta samman de partimedlemmar som vid landsmötet – partiets högsta beslutande organ – fattar beslut går ut på att vi alla som enskilda medlemmar vid våra lokala föreningars årsmöten väljer ombud till våra länsförbunds årsmöten. Vid länsförbundens årsmöten väljs därefter, utifrån nomineringar och valberedningens förslag, de som utses till länets ombud vid kommande landsmöte.

Dessa ombud är valda som självständiga personer att företräda länet, att ta ansvar för att sätta sig in i underlag och all upptänklig information för att kunna fatta beslut i de ärenden som kommer upp.

Att ett länsförbund i sina förberedelser inför ett landsmöte strävar efter enighet i sin delegation av ombud är inget konstigt. Men, därifrån till att så som blivit känt har skett inför nästa veckas extra landsmöte, avkräva löfte om att rösta ”rätt” och om man som ombud inte kommer kunna följa länsförbundets nominering av partiledarkandidat avsäga sig sin plats, det är något helt annat.

Ytterligare en dimension till detta är om personval kan jämställas med övriga frågor, av sakpolitisk och organisatorisk art, som ett landsmöte har att fatta beslut om? Precis som i andra demokratiska föreningar står i våra stadgar att personval ska genomföras slutet om någon så begär och det är praxis oavsett vilken nivå inom partiet personval hålls på – att det så snart det finns mer än en kandidat begärs sluten omröstning. Därför är det relevant att fråga som det ens ska behöva anmälas avvikande uppfattning när det är fråga om personalval? Vid eventuell plädering så ”avslöjar” ett ombud sin ståndpunkt, men att i förväg avkrävas att redogöra för sin kandidat och om man enligt ledningen har för avsikt att enligt dem ”rösta fel” fråntas sitt förtroendeuppdrag som ombud – det är djupt felaktigt och både odemokratiskt och oetiskt menar jag.

Som ombud förväntas du självständigt kunna värdera all information du har tillgänglig för förberedelse men också det som kan tillkomma under pågående landsmöte, i form av debatt, enskilda samtal och pläderingar. Då kan du inte i förväg vara bunden av ett löfte om att rösta på ett visst sätt, i så fall fullföljer du inte det förtroende du fått om du trots förändrat utgångsläge lägger din röst emot bättre vetande.

Det var ett stort steg framåt när valberedningen inför partiledarvalet gick ut med en öppen process med flera kandidater. Och, jag tycker ärligt talat synd om både valberedningen och oss som parti för att detta med rådgivande omröstningar dragit iväg och givits dels oanade proportioner men också för den uppslitande och söndrande debatt detta lett till. Det är ingen idé att ångra det som är gjort, det enda vi kan göra är att lära oss för framtiden.

Sakpolitik
Det är mycket bra att kandidaterna rest runt, både enskilt och tillsammans, och att det genomförts fyra utfrågningar. Jag hade dock önskat lite större spännvidd när det gäller vilka frågor som kom upp vid dessa och jag hade också önskat lite mer djupgående resonemang. Därför är jag glad att min kandidat Erik Ullenhag förutom utfrågningar och intervjuer också har skrivit en rad sakpolitiska artiklar och gjort både längre och kortare inlägg i sociala medier där han förklarat sin vision både vad gäller sitt ledarskap, partiets roll och rent sakpolitiska frågor. För processens skull, för ombudens skull och för möjligheten att se likheter och skillnader beklagar jag att vi inte fått ta del av samma sakpolitiska underlag och visioner om ledarskapet från de övriga två kandidaterna.

Slutligen
Vi har representativ demokrati i Sverige och i Liberalerna, det vill säga ett system där vi som medborgare respektive medlemmar styr och gör våra röster hörda genom att välja partier respektive företrädare med beslutanderätt. Är vi inte nöjda med besluten dessa fattar kan vi vid nästa val respektive nästa årsmöte välja på annat sätt.

I morgon måndag sägs det att valberedningen kommer offentliggöra sitt förslag till partiledarkandidat. Även därefter kan mycket hända fram till klubban slås i bordet vid fredagens extra landsmöte. Det är fullt möjligt för ombuden att oavsett vem valberedningen föreslår nominera någon annan.