Jag förstod ganska tidigt att jag var annorlunda, men också och framförallt – precis som alla andra. Jag hade samma drömmar, känslor och tankar om framtiden. Jag var busig, jag skrattade högt som pappa, jag tog plats och var antagligen ibland en plåga för mina betydligt äldre syskon. Jag tillbringade en stor del av mina första år på sjukhus, blev på köpet tidigt självständig och var nog lite lillgammal. Samtidigt kunde jag först som 7-åring ta mig fram på egen hand, när jag inför skolstarten fick min första rullstol. Fram till dess blev jag buren, åkte barnvagn utomhus och hasade mig fram på golvet inomhus.

Jag är uppvuxen i en familj där samhällsengagemang var självklart, att försöka hjälpa andra, att tro människor om gott, att vara nyfiken och det självklara – alla människors lika värde, var grundläggande värderingar som jag fick med mig. Inte en nyhetssändning eller ett debattprogram missades och P1 stod alltid på i köket. Mina föräldrar lärde mig att jag hade rätt till samma drömmar som andra och de överöste mig med både kärlek och förväntningar.

Liberal har jag alltid varit. För mig finns inget annat alternativ. Jag är stolt över mitt parti som stått på barrikaderna för kvinnlig rösträtt, för avskaffande av institutioner, för hbtq-rättigheter, för jämställdhetsreformer, för den kanske största frihetsreformen någonsin: LSS och personlig assistans. Liberalismen förenar individens frihet med samhällets ansvar, bejakar olikhet och jobbar för att ingen människa ska begränsas av vare sig ursprung eller plånbok. Redan som barn frågade jag pappa varför inte alla var folkpartister. Den frågan ställer jag mig fortfarande och kanske ännu mer i dag i en värld och en tid som gör tydligt att vi måste stå upp emot extremism, för öppenhet, mänskliga rättigheter, mångfald och framtidstro.

Jag är priviligierad. Jag är fullt medveten om det. Jag vägrar låta min funktionsnedsättning definiera mig. Men förutom den utestängande otillgängligheten som funnits med och fortfarande är en påtaglig och högst närvarande del av min vardag, har jag också andra personliga minnen av att inte räknas med, inte på grund av något jag gjort utan på grund av min funktionsnedsättning. Minnen vilka självklart präglat mig och min syn, inte så mycket på mig själv som på det gemensamma, och som tillsammans med annat som format mig bidragit till min vilja att jobba för förändring. Jag vill dela med mig av två händelser. Jag hade i 20-årsåldern mitt första längre förhållande. Jag välkomnades till viss del i min pojkväns familj. Men, där fanns också närstående som jag under våra fem år tillsammans aldrig träffade och som tydligt uttryckte att ”sådana ska man inte ha med att göra”. Under en annan period i livet spelade jag mycket teater. Medverkan i en teatergrupp med professionell regissör och förmånen att därefter få jobba med några av de bästa ledde till att jag förverkligade min dröm att söka till Scenskolan. Det gick bra och jag tog mig vidare i ansökningsprocessen, även om det inte höll hela vägen. Efteråt fick jag via en gemensam bekant höra att en av jurymedlemmarna avfärdat mig med att ”hon skulle ju bara kunna spela roller som gamla farmor som sitter och tittar ut genom fönstret”. Det handlar inte enbart om enskilda personer med dåligt beteende, det visar på strukturer som lever kvar i synen på personer med funktionsnedsättning som vi måste synliggöra, göra upp med och lämna bakom oss.

Det var i tonåren jag började bli fullt medveten om att något inte stämde. Om nu alla människor var lika mycket värda, om nu jag så som mamma och pappa lärt mig hade rätt till samma drömmar och mål som andra, varför utformade vi då inte samhället utifrån det? Varför behövde jag och mitt tjejgäng dela upp oss när vi skulle åka in till stan, en åka med mig i färdtjänsten medan övriga tog den otillgängliga bussen? Varför var jag hänvisad till restaurangkök och kladdiga kökshissar när vi började gå på krogen? Varför fick jag så ofta som tonåring höra kränkande kommentarer om att det antingen var ”synd om mig som var så söt att jag satt i rullstol”, eller tvärtom att ”vilken tur att jag som använde rullstol åtminstone var söt”. Rullstolen som ju inte är ett hinder utan en möjlighet, en symbol för frihet – utan den har jag noll självständighet, med den tar jag mig fram obehindrat så länge ingen envisas med att spärra vägen med tjockt grus eller trappsteg och nivåskillnader – verkar fortfarande symbolisera också så mycket annat.

Efter utbildningar och olika anställningar kom dagen då jag i december 2002 började jobba med funktionshinderpolitik. En ny värld öppnade sig. Det jag känt var fel, fick jag nu bekräftat bröt mot så väl politiskt satta mål som decennier av lagar. Det jag själv upplevt fick jag teoretisk och ideologisk kunskap och insikt om. Jag lärde också känna andra med erfarenhet av nedsatt rörelseförmåga som på olika sätt påverkade livet, jag lärde så småningom känna och få vänner också med andra funktionsnedsättningar. Och, jag fick språket och kunskapen för att formulera det jag känt redan som barn, att det inte är individen som skall förändras utan samhället.

Sedan dess har jag i olika roller och uppdrag arbetat för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, jag har jobbat för att vi ska ses som den naturliga del av den mänskliga mångfalden vi ju är och för att det ska få genomslag i politiskt fattade beslut, i lagar, i verksamhet. Under de här åren har en hel del hänt både internationellt och nationellt. Vi har i dag genom konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fått bekräftat och fastslaget att det handlar om just mänskliga rättigheter att inte utestängas, att vi har samma rättigheter. Det finns en annan medvetenhet och synlighet i dag. Men – vi har samtidigt så mycket kvar att göra. I de flesta sammanhang där man pratar om alla menar man ännu i praktiken inte alla, detta leder till som jag menar medveten utestängning både bildligt och bokstavligt. Tyvärr ser vi också hur det som borde gå framåt, utifrån internationella åtaganden, utifrån teknisk utveckling, ökad kunskap, förändrade lagar och riktlinjer, ökat välstånd, ändå backar i Sverige.

Vi fortsätter bygga otillgängligt i strid mot regelverk, avsaknad av teckenspråkstolkning, textning och syntolkning utestänger och exkluderar, barn med funktionsnedsättning förvägras möjligheten att utvecklas till sitt bästa jag, vi ser ett reellt hot om att barn med behov av assistans inte längre kan växa upp med sina familjer utan istället placeras på så kallade barnboenden – alltså en återgång till institutioner, vuxna med personlig assistans lever med en ständig oro för att inte längre kunna leva självständigt med arbete och familj, personer ratas på arbetsmarknaden på grund av funktionsnedsättning också trots utbildning, fattigdomen ökar och också när det gäller levnadsvillkor i övrigt särskiljer sig flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning ständigt negativt jämfört med befolkningen i övrigt. Även om vi så klart inte är en homogen grupp går det inte att bortse från omfattande utestängande, diskriminerande och exkluderande strukturer.

Det är till och med så illa att direktiv till statliga utredningar med sikte på framtiden ges gång efter annan utan att perspektivet att funktionshinder skall identifieras, undanröjas och förebyggas finns med. Detta trots att problemet med detta osynliggörande uppmärksammats i flera år från funktionshinderrörelsen i så väl regeringens funktionshinderdelegation, i samtal med departementen, med regeringen och med riksdagens utskott. Det senaste året har de stora utredningarna om jämlik hälsa, skolans framtid och nu senast om jämlika levnadsvillkor saknat all som helst insikt om att bland de som berörs av politiken på de olika samhällsområdena också finns personer med funktionsnedsättning. Det visar tydligt att det finns ett motstånd. Det vill jag förändra och jag tror att vi som lever med funktionsnedsättning behövs i partipolitiken.

Denna text skrev jag på min partipolitiska Facebook-sida i valrörelsen 2018 då jag kandiderade till riksdagen. När jag nu väcker liv i min blogg publicerar jag den också här. Varmt välkommen!