Idrottsevenemang kan spela roll

Malte

Under ”Sista ordet” i senaste numret av Fokus skriver Malte Persson om att OS i Sotji började i upprördhet över homosexuellas situation i Ryssland och slutade i upprördhet över påståendet att en svensk var dopad.

Om att när Arizona, USA, nyligen antog en lag som tillåter diskriminering av homosexuella blev det så negativa reaktioner att den stoppades efter hotet om att Super Bowl skulle flyttas.

Om att idrottsevenemang uppenbarligen kan spela roll.

Självklart!

Uppdatering:
Se filmklipp från när Arizonas guvernör stoppade lagförslaget i sista stund.

Mormor och Birgitta Ohlsson

Inför gårdagens middag hemma hos en nära vän hade vi som bjudits in, alla kvinnor, fått som uppgift att förbereda en presentation av vem/vilka vi har som kvinnliga förebilder. Jag valde två, ytligt sett väldigt olika kvinnor, som inspirerat och inspirerar mig.

mormor.ung
Älskade mormor Ester föddes för 115 år sedan, 4 januari 1899 och blev drygt 101 år. Med sina många gånger mycket bestämda uppfattningar i kombination med respekt och öppenhet för andra synsätt än sina egna, med sin styrka att när hon som 30-åring i hårda tider och med tre småbarn blev änka driva det lilla familjeföretaget vidare, med sin omtanke om alla som kom i hennes väg och med sin humor är hon en sann förebild för mig.

Tror inte mormor någonsin kallade sig feminist utan misstänker att hon som frisinnad, självständighetsförespråkare och frikyrklig med släkt av småbönder, småföretagare, lärarinnor och hantverkare avfärdade feminismen som vänsterpåfund. Inte desto mindre personifierade hon genom sitt liv och sitt sätt att vara just kvinnors rätt till samma förutsättningar och villkor som män.

Min andra kvinnliga förebild är den politiker som rankas högst på Expressens lista över Årets kvinnor EU-minister Birgitta Ohlsson

birgitta.2För mig personifierar Birgitta en politiker som utgår från och står upp för värderingar också när det blåser. Med sin kombination av faktabaserad kunskap och äkta engagemang inspirerar hon till förändringsvilja och ger framtidstro.

 
Om du inte redan läst den fina intervjun i DN 14 januari 2014 finns den digitalt, tyvärr måste man vara prenumerant för att komma åt den. Birgitta Ohlsson: ”Man kan inte älska alla åsikter i sitt parti”

Inser att mormor och Birgitta, förutom att vara starka kvinnliga frihetsförespråkare som står upp för allas lika värde och rätt, också har en speciell egenskap gemensam – förmågan att se och uppmärksamma andra.

När jag 2002, efter att jag blivit arbetslös då IT-bubblan sprack, bestämde för att göra något helt annat och ägna mig åt antingen intressepolitik eller partipolitik tog jag kontakt med Birgitta. Snabbt blev jag inbjuden att besöka henne i riksdagen, hon bjöd på kaffe, visade mig runt, presenterade mig för alla på FPs riksdagskansli och tog sig sedan tid att ställa frågor och ge mig råd om hur jag skulle kunna engagera mig partipolitiskt. Det är bara ett exempel av många jag hört om hur hon lyfter människor omkring sig och hur hon är exceptionell vad det gäller att lyfta och synliggöra kvinnor. Tack Birgitta! Och, bland mycket annat är Birgitta den som fått mig att inse att jag är feminist.

Gårdagskvällen bjöd på djupa och intensiva samtal om att var kvinna, att vara människa, om att ha förebilder eller ej och om vad vi lägger i begreppet förebild. Jag kom redan i mina tankar inför middagen fram till att jag har många förebilder runt omkring mig som lär mig och inspirerar mig. Och jag vill sträva efter att, precis som mormor och Birgitta, bli än bättre på att lyfta fram dem.

53 minuter för jämställda löner

I går uppmärksammades Internationella kvinnodagen genom bland annat en rad manifestationer för jämställda löner anordnade av 15:53 rörelsen. Tillsammans med vänner från Forum Kvinnor och Funktionshinder, FQ, deltog jag på Sergels torg.

FQ 8 mars 2014

Löneskillnaden mellan kvinnor och män är 13,9 %. Det innebär att kvinnor arbetar gratis efter kl. 15:53 varje dag. (Räknat på en arbetsdag mellan kl. 08 och 17). Män har som vanligt betalt hela dagen. Så här har det sett ut sedan början av 1980-talet. Utvecklingen står i princip still!

För att sätta press på regering och arbetsgivare i frågan om jämställda löner gick kvinnorörelsens organisationer, partipolitiska kvinnoförbund och fackliga organisationer samman och bildade 15:51-rörelsen inför internationella kvinnodagen 8 mars 2012. Kampanjen har fått stort genomslag och mötts av stöd och entusiasm. Stödet bekräftar det vi redan visste – att det är hög tid för lön hela dagen!
Sveriges kvinnolobby

Vill också tipsa om Rasmus Isakssons, DHRs förbundsordförandes, blogginlägg ”Det behövs mod bara för att vara kvinna” (Mae West)

Detta blogginlägg skulle publicerats lördagen den 8 mars och ingår i #blogg100

Insikt som motvikt

Läser Sanna Rayman i dagens SvD Tillgängligt och väl avvägt. Tyvärr verkar hon ha en bit kvar till insikten om att tillgänglighet är en rättighet, inte något ”eftersträvansvärt” som vi tar om och när vi känner för det och under förutsättning att det inte krockar med några andra intressen.

Är glad att som motvikt kunna dela med mig av vad två mycket kloka liberaler har skrivit om det perspektivskifte som behövs:

Hanna Gerdes
När jag läser om den nya lagrådsremissen och att ett tillgängligt samhälle är centralt för människors självbestämmande och delaktighet kan jag inte låta bli att hoppas att vi äntligen är här nu. Vid det där stora perspektivskiftet som är så efterlängtat. Perspektivskiftet som behövs i alla delar av samhället. Jag har skrivit tidigare om det tidigare. Om en omsorg som kväver och det perspektivskifte som jag tror så desperat behövs i alla delar av samhället. Bristande tillgänglighet som ny form av diskriminering

Jag tänker ofta på hur det kommer sig att det fortfarande ska vara så innerligt svårt att se att människor inte föds med ett funktionshinder. Funktionshinder är alltid en följd av brister i samhället . Hinder som kan elimineras om samhället förändras. 
Han sitter ju i rullstol – om en omsorg som kväver

Rasmus Jonlund 
Jag vet inte hur detta utanförskap känns, men jag kan föreställa mig. Jag bär också min särart, även om den är dold. Alla som någon gång har varit i någon slags liknande situation, att inte passa in, att förbises, att ingen har tänkt på dina behov, att du måste påpeka eller bekväma dig om att vara obekväm, kan ta den upplevelsen och mångfaldiga den, göra det till en återkommande permanent inslag i vardagen. Då kanske vi är på väg att förstå.  Visst är bristande tillgänglighet diskriminering

 

Tomt utanför Rosenbad i morse!?

Efter att regeringen på väg in till sina 112 senaste veckosammanträden välkomnats av Torsdagsaktionen undrar jag om de i morse tyckte det var tomt – eller skönt – att inte som de blivit vana vid mötas av aktivister med flygblad?

Torsdagsaktionen inleddes torsdagen den 1 december 2011. Regeringen hade då haft ett år och två veckor på sig att bereda remissyttrandena över Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering (Ds 2010:20). DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder tyckte det var dags att något hände, tyckte det var dags att påminna regeringen så frågan inte glömdes bort. Därför påbörjades inför internationella funktionshinderdagen 2011 ”operation droppen som urholkar stenen”. Torsdagsaktionen har inför veckans sammanträde – till statsråd och anställda på väg in till regeringskansliet – delat ut flygblad som hela tiden uppdaterats – med antal dagar det just denna torsdag gått sedan remisstiden gick ut den 19 november 2010.

Torsdagsaktionens krav var att ett förslag utifrån Ytterbergs Bortom fagert tal skulle läggas. Frågan skulle inte ännu en gång, efter två decennier, flera utredningar som kommit fram till att även Sverige borde utöka diskrimineringsskyddet till att omfatta också bristande tillgänglighet, tio år av marscher för tillgänglighet runt om i landet – se fantastiska bilder tagna av Lars Lindberg, och trots vackra ord från i stor sett alla partier, lämnas utan uppmärksamhet och falla i glömska.

Jag var med från början, dock inte fullt ut till slutet. I början var vi två-tre personer på plats på torsdagsmorgnarna. Efter tre månader utvidgades aktionen och allt fler förbund inom främst funktionshinderrörelsen ställde sig bakom. Till slut utgjordes Torsdagsaktionen av 21 organisationer. Vi fick ibland – främst inledningsvis – höra att det inte var någon idé, att vi gjorde bort oss, Neuroförbundets förbundsordförande Lise Lidbäck skrev om bland annat detta i ett blogginlägg när förslaget tillkännagivits.

Att ge upp och inte fullfölja, var det aldrig tal om. Närhelst och varhelst regeringen sammanträtt så har Torsdagsaktionen funnits på plats, också när mötena under Politikerveckan i Almedalen flyttas till Visby.

Våren 2013 anordnades – då det för första gången på tio år inte skulle genomföras några Marscher för tillgänglighet – Torsdagsaktionen XL – med en gigantisk uppslutning utanför Rosenbad denna strålande försommarmorgon.

I augusti övergick, just en torsdag, tresiffrigt till fyrsiffrigt, denna gång samlades också hundratals torsdagsaktivister – svartklädda och med ryggarna mot Rosenbad. Videoreportage från Torsdagsaktionen 1000 dagar, av Neuroförbundet, finns här. Lars Epstein skrev om Sorgklädda demonstranter utanför Rosenbad.

I september kom ett första genombrott då regeringen tillkännagav att det för första gången fanns en enighet om att lägga fram en proposition. När ansvarigt statsråd Erik Ullenhag tillkännagav detta kallade han det en delseger för Torsdagsaktionen.

I måndags var det så dags och Ullenhag kallade till presskonferens och bjöd in Torsdagsaktionen till möte på departementet.

Nu ligger inte frågan längre hos regeringen och i morse var det alltså första gången som regeringen, efter 112 sammanträden som bevakats av Torsdagsaktionen, inte fick några blå flygblad med sig in.

Jag tänker på alla dessa morgnar utanför Rosenbad, på gemenskap i kampen och kylan (det är ett riktigt blåshål där), på de som återkommit torsdag efter torsdag och på de som kommit då och då när det fungerat. På alla som twittrat, skrivit insändare, gillat och spridit på Facebook. Jag tänker på Agnetha Vikenger som troget kom och stod med mig redan innan RBU anslutit sig. Jag tänker på medlemmar från alla olika förbund som gjort resor från andra delar av landet för att vara med. Jag tänker på ”kamp”hunden Molly. Jag tänker på morgonen med minus 18 grader då vi hade med oss en statstjänsteman på studiebesök från Australien. Tack alla!

Det blev ett ställningstagande för att tillgänglighet är en rättighet, även om det satt långt inne och Erik Ullenhag och hans medarbetar fick kämpa rejält, det ska vi vara stolta över och se som en framgång.

Samtidigt – förslaget har brister, framför allt undantaget för  företag med färre än tio anställda. Därför inleds från och med tisdag den 18 mars Tisdagsaktionen utanför Riksdagen där ärendet nu kommer behandlas under våren. Jag ingår inte längre i arbetsgruppen – och måste erkänna att det är rätt skönt att inte längre vara den som ansvarar för att ta med flygbladen – men jag kommer självklart stötta Tisdagsaktionen och försöka finnas med utanför Riksdagen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frihet är också tillgänglighet

Jag vill ha ett Sverige där barn med nedsatt rörelseförmåga utvecklas tillsammans med sina syskon och kompisar ”hemma på gatan” i den skola som deras föräldrar valt. Ett Sverige där personer som använder rullstol eller rollator är en självklar syn på bussar, tunnelbana och tåg. Ett Sverige där den som inte kan använda de tillgängliga allmänna kommunikationerna har rätt till färdtjänst. Ett Sverige där den som har behov av hjälp i det dagliga livet får det utifrån sina behov och inget annat. Ett Sverige där den som kommer till arbetsförmedlingen eller en tilltänkt arbetsgivare får frågor om utbildning, kompetens, erfarenhet, talanger och drömmar. Ett Sverige där det som byggs byggs tillgängligt och användbart för alla utifrån beprövad erfarenhet och fastställda krav. Ett Sverige där också den som inte kan försörja sig har en god levnadsnivå. Jag vill ha ett Sverige där alla människors lika värde och rättigheter förverkligats.

Politik är att vilja – och av den politiker som vill krävs handling. De vackra orden omger oss. De flesta säger sig förstå och vilja arbeta för ett samhälle där vårt lika värd får genomslag. Ändå är vi långt från den drömbild jag inledningsvis målade upp. Endast 50 procent av Sveriges skolor har grundläggande tillgänglighet, hälften av landets barn och ungdomar växer upp utan att ha delat sin skoltid med någon kompis som använder förflyttningshjälpmedel. Föräldrar med nedsatt rörelseförmåga har inte möjlighet att fritt välja skola till sina barn, för vem väljer en skola där man som förälder inte kan vara närvarande, delta i föräldramöten, komma på skolavslutningen.

Sedan 1979 har vi haft lag om ”handikappanpassad” kollektivtrafik. Ändå köps fortfarande tåg och bussar in som inte alla kan resa med. Tänk om alla fordon som tagits i bruk under dessa 32 år istället levt upp till kraven! Den extremt låga sysselsättningen bland personer med funktionsnedsättning har det senaste året lyfts på den politiska dagordningen, mycket bra. Men fortfarande ses det som en sanning att funktionsnedsättning är lika med nedsatt arbetsförmåga, vilket naturligtvis inte stämmer. 1966 infördes de första kraven på tillgänglighet i svensk bygglagstiftning, men fortfarande byggs många gånger på sätt som utestänger.

Politik är att vilja – och att låta denna vilja genomsyra varje beslut om vi ska få verklig förändring. Berättelserna dyker med jämna mellanrum upp i pressen, den har blivit av med sin assistans, där har det byggts fel, där nekades någon att komma på det otillgängliga tåget. De här händelserna när vi blir behandlade annorlunda, stängs ute eller förväntas acceptera särlösningar är inga isolerade företeelser. Det sker ständigt och jag ser det som en naturlig följd av att vi ännu inte ses som den naturliga del av samhället vi är. Det sker ständigt och jag ser det som en logisk följd av hur lagar inte efterlevs, av kvarvarande strukturer som särskiljer och exkluderar, i stället för att utgå från människor självklara olikheter, och av accepterade felaktiga beslut.

Det handlar inte om okunskap, en ofta upprepad bortförklaring som jag har svårt att tro skulle vara vara tänkbar i andra sammanhang. Under decennier har vi från politiskt håll hört: ”Jag ska ta med mig det ni säger, jag tar till mig det ni berättar, ni måste hjälpa mig.”
Det handlar om att slå politiska nävar i bordet. Att ta ställning för alla människors lika värde och rättigheter och att stå för det också när det kostar.

Politik är att vilja – och vill man accepterar man inte – i bästa fall, små framsteg – i värsta fall, utveckling bakåt. Vill man höjer man sin röst och gör verklighet av de vackra orden!

Texten har tidigare varit publicerad som Gästkrönika i Folkpartiets tidning NU, nr 39 2011.
Då skrev jag som förbundsordförande för DHR.

Nu gör jag tillägget: Jag vill!
I dag som partipolitiskt aktiv och FP-kandidat till Europaparlamentet

Dagen efter

I går skrev jag om förväntningarna och spänningen inför offentliggörandet av lagrådsremissen om bristande tillgänglighet som diskriminering. Det blev en intensiv och faktiskt känslomässigt omtumlande dag med presskonferens, som jag följde via webben, följt av möte på Näringsdepartementet tillsammans med Torsdagsaktionen för att träffa statsrådet Erik Ullenhag och hans medarbetare.

Ullenhag presenterade förslaget och i den efterföljande diskussionen runt sammanträdesbordet, liksom vid gårdagens middag med tidigare medarbetare samt i sociala medier det senaste dygnet, har den återkommande frågan varit det undantag för företag med färre än tio anställda som föreslås.

Men låt mig först backa bandet lite och fastställa att det var en stor dag i går och det var ett historiskt besked som Erik Ullenhag äntligen kunde lämna. Det ska vi vara stolta över och Erik Ullenhag ska ha en eloge. Jag vet hur det slitits, jag vet hur det förhandlats, jag vet att det varit svårt att nå så här långt. Nu finns ett principställningstagande och det ska vi ta fasta på och det är stort. Det är ett historiskt steg att också Sverige får ett diskrimineringsskydd som omfattar bristande tillgänglighet!

Så till detta undantag för företag upp till en viss storlek.
Det är verkligen ett bedrövligt undantag!

Om undantaget för företag med färre än tio anställda går igenom när riksdagen antar förslaget innebär det att all den dagliga utestängningen från caféer, restauranger, butiker, frisersalonger, tandläkarmottagningar, biografer, bagerier och så vidare inte heller i fortsättningen kommer kunna kallas vid sitt rätta namn – diskriminering.

Eftersom de hinder som finns i dessa miljöer i dag till stor del redan borde ha åtgärdats enligt gällande bestämmelser om enkelt avhjälpta hinder, nybyggnadskrav vid ändring eller som nya byggnader och då diskrimineringsförbudet i sig kommer innebära att skälighetsbedömningar ska göras – så är det rätt provocerande att det inte gått att komma längre.  Jag menar att det vore ett svaghetstecken för såväl Sveriges företagare som för den svenska synen på efterlevnad av bygglagstiftningens minimikrav om vi inte ens vågar öppna för prövning.

Jag har sökt statistik för att försöka få en uppfattning om hur stor andel företag det handlar om och hittat följande på ekonomifakta.se:

Andel och antal företag per storleksklass

År 2013
Anställda Andel Antal företag
Enmansföretag 0 73,91 % 769 414
Mikroföretag 1-9 22,50 % 234 288
Små företag 10-49 3,02 % 31 405
Medelstora företag 50-249 0,48 % 4 956
Stora företag > 250 0,10 % 994
Totalt 0 – > 250 100 % 1 041 057

Källa: SCB:s Företagsdatabas
Not: Antal företag per 2013-11-30.
Not: I och med avrundning summerar andelanr ej till exakt 100 procent.

Dessa siffror visar att inte ens fyra procent av företagen kommer riskera att kunna dömas för diskriminering.

I regeringens eget underlag specificeras branschvis hur stor andel företag som kommer undantas:
– 92 procent inom handel
– 89 procent inom hotell och restaurang
– 99 procent inom kulturen
– 90 procent inom transport
– 93 procent av företag som bedriver hälso- och sjukvård

Snittet av denna beräkning ger 7,5 procent som omfattas, alltså högre än i sammanställningen ovan – men det är fortfarande oacceptabelt lågt.

I sitt inlägg Det blev ett lagförslag ändå – men med brister konstaterar Lars Lindberg att motsvarande undantag efter företagsstorlek inte gjorts i vare sig USA, Storbritannien eller Norge.

Det är fantastiskt bra att vi får in bristande tillgänglighet i diskrimineringslagstiftningen – men kampen måste helt klart gå vidare, även personer med funktionsnedsättning behöver, som Ingrid Burman uttalade i Dagens Arena i går, klippa håret ibland.

Tillgänglighet är både en rättighetsfråga och ett vinnande koncept!