Vad gör den utestängande otillgängligheten med oss? Med oss som utestängs och med alla som inte är beroende av den och till en majoritet därför inte reflekterar över huvud taget?

Har tänkt på det i kväll efter en händelse som egentligen inte var vare sig mer ovanlig eller mer allvarlig än någon annan – kanske snarare tvärtom – av dessa ständiga händelser som kantar så väl vardag som helg. Men plötsligt var den där och den fick bägaren att rinna över. Oftast blir jag arg och hämtar ny kraft i min ilska, tar nya tag. (I ett inlägg på Livsbild beskriver jag hur min syn på tillgänglighet utvecklats.) Men i kväll känner jag mig genuint ledsen.

Ledsen över att det är så här. Ledsen över att alltid behöva efterfråga om det går att komma in eller ej. Ledsen över att det då jag utestängs känns som att felet är mitt, för att jag inte i god tid talat om att jag tänkt komma, för att jag inte har vett nog att förstå att inte allt är för mig.

Självklart vet jag att jag har rätt att ha samma förväntningar som andra, jag vet att det inte är personligt riktat och i detta specifika fall finns absolut inga hard feelings.

Men – konsekvensen av otillgängligheten blir densamma och signalen den sänder ut talar om att alla inte är välkomna.

De senaste dagarna har jag läst flera ledare och andra debattinlägg som ifrågasätter förslaget om bristande tillgänglighet som diskriminering. Som menar att marknadskrafterna ska fixa det alternativt att ”alla inte kan få allt”. Redan som barn tänkte jag att vissa verkade tro att den som var annorlunda till det yttre, till sina förmågor, också med automatik var annorlunda i förväntningar på livet. Nej – så är det naturligtvis inte!

Jag har tidigare tagit upp Sanna Raymans text och nu har Liten Bitch i rullstol skrivit ett svar som jag vill citera ur:
Det handlar inte om att vinna något. Det handlar om att du och jag ska ha lika förutsättningar och möjligheter. Det handlar om att personer med funktionsnedsättning, flera gånger per dag, alla dagar, alla år, måste reflektera över hur något är byggt för att veta om vi kan befinna oss där. Oavsett vad vi ska göra där. Hur ofta behöver du göra det? Varför är det en vinst för oss att slippa göra det? Ser du det som en vinst att du slipper eller ser du det som en självklarhet att du inte behöver? Lill bitchen förutsätter det senare. Varför Sanna, ska det enligt dig inte vara självklart för oss med funktionsnedsättning att slippa, precis som det är för dig? Och hur kommer det sig Sanna att det är ok att kalla våra kommentarer för syrliga i det läget?

Eller som min vän Lise Lidbäck skrev i en kommentar till den händelse jag nämnde inledningsvis:
Är så förbaskat trött på detta ständiga kämpande! Känslan som uppstår när man gång på gång tvingas avstå från evenemang är obeskrivlig. Kommunikation består inte bara av ord och text. Otillgänglighet är också kommunikation. Den säger att här är inte alla välkomna. Ja, jag är otacksam. Men ibland brister det och ledsenheten tar överhanden. Men i morgon kämpar vi vidare Maria!

Ja – i morgon tar vi nya tag
– inte för vår egen utan för allas skull
– inte för en grupp utan för människor
– inte ensamma bara vi, utan tillsammans alla, eget behov av tillgänglighet just nu eller ej,
för det är alla tillsammans det handlar om!

Har inget svar på vad otillgänglighet gör med den som utestängs, mer än att den i värsta fall kan leda till att man fastnar i en känsla av utanförskap och mindervärde.
Där är jag definitivt inte, jag fortsätter försöka använda otillgängligheten till förändring och engagemang.
Förhoppningsvis kan jag också få andra att förstå och att vilja förändra – jag tror det, även den insikten har denna kväll burit med sig och den kan visa sig bli en ögonöppnare och rena högvinsten!
I kväll tillåter jag mig dock att vara ledsen över sakernas tillstånd, för det är jag.